Arbetsmyra eller arbetsohyra.

Sprang in i en "skolkamrat" igår på McDonalds. Jag skulle bara gå på toaletten där och... Eller nej, det var ju hon det. Jag skulle bara äta en sallad men det slutade med att jag köpte ett extra stort meal för att få glaset som då ingår. Eller var det för att komma åt dom extra stripsen?

Hur som helst. Hon klättrar uppåt uppåt uppåt på karriärstegen. Jag ligger i leran nedanför och har ingen aning om hur jag ska komma upp på den igen. Vill helst inte hamna på steg ett ännu en gång. Glassbaren på Albertina.

- Vad gör du nu för tiden? frågar hon.

Det är som att trycka på the magic button. Det korrekta svaret vore att jag är föräldraledig. Men självklart börjar jag prata om vilken gigantisk loser jag är.

Hon avbryter mej och säger enkelt:
- Njut av den här tiden. Den dag du vill ha ett jobb så får du det. Det är jag säker på.

Min ontimagen-känsla försvinner i ett nafs och byts ut mot varma kuddar och goseligos. Jag vill tvinga henne att lova lova lova, som att jag pratar med ödet själv eller Fader Vår.

Annars när jag börjar med min monolog om mitt misslyckade arbetsliv brukar folk rynka på ögonbrynen och prata om den fruktansvärda massarbetslösheten. Kanske dela en anekdot om någon som köpt en flermiljonvilla, blivit av med jobbet och tvingat sälja för ett bottenpris. Ge mig en duärinteensam-feeling, men det blir mest en detblirnogsådukommeratthadetomduintegårtillbakatillglassbaren-feeling.

Jag behöver den där enkla positiviteten. I massor.

Takproblem.

Snart är ödets timme här. Anticimex ska hit och kontrollera hur illa det är ställt. Vi har nämligen mögel i taket. Prisuppgift hittills är 0-50 000. Hur vi skulle kunna hamna på 0 vet jag inte. Typ genom att skita i det och fortsätta hosta och vänja oss vid ett liv utan smak och lukt.

Den hemska frågan är om taket (pristaket alltså) verkligen är på 50 000. Någon kunnig person har nämligen sagt att om det är riktigt illa där uppe så måste taket (på huset) av för att helrenovera. Vi hoppas i stället på att huset blir besprutat av mängder av gifter.

Så nu ska vi ut med en massa pengar som vi inte har och för det får vi... ...frisk luft. Ingenting att "ta" på, säger en sann materialist.

Nu är luften på Mossberget inte bara mögelinfekterad utan även fylld av bajsångor. Men det problemet kan jag lösa själv.

Alicedagen!

Värmen är här. Lite info sådär om nån skulle ha missat det.

Hela dagen har jag tillbringat på Mossberget. Jäklar vad mysigt vi har det! Vem behöver ett gigantiskt supermansion med megahögt i tak och en jätteträdgård stor nog för brännbollsturneringar? Nej. Ellne kan ta sej i brasan. Kanske nån la märke till att jag bussat hemska djur på stället för att markera hur uselt det är. Nej. Vargar vågar sej inte upp på gamla goa Mossberget. Här har vi små fredliga katter och en och annan kopplad hund.






Alice har namnsdag idag. Det firades med pompa och ståt förstås. Mormor och morfar kom med paket: Barbies slanka tremänning Belinda och en söt skål med ännu sötare innehåll. Vi smaskade glass och kaffe. Morfar bjöd på högläsning ur ABC-boken. Alice körde den eviga springtävlingen med Klara! Färdiga! Gå! på repeat.

Och dagen avslutas på det allra underbaraste sätt. Nu är sommaren här for real. Morden i Midsomer. Jag och alla pensionärer sitter bänkade.

Jag ÄR ett kräk.

Mitt i natten vaknar Arvid och är ledsen. Jag fixar välling som han dricker i långa djupa klunkar medan jag läser Heberlein. När han slocknat lyfter jag över honom i spjälsängen och läser vidare till jag slocknar.

Vaknar av en hulkning. Kräk 1 över hela sängen. Lyfter upp honom. Kräk 2 i vår säng. Vänder honom mot mej. Kräk 3 över mej. Och är det inte konstigt. Jag liksom bara torkar bort och fixar. Tar av mej tröjan, tvättar av det värsta och sen somnar vi om.

På morgonkvisten vaknar jag av att Alice börjar hosta. Hon och jag lägger oss i fotändan tvärs över sängen. Hon hostar och hostar. Jag försöker få henne att ta en halstablett men hon vill inte. För starka. Istället hostar hon. Och hostar. Och hostar. Jag blir mer och mer hysterisk och anar att hon fejkar hälften av hostarna för att hon vill ha morgon. Hon måste helt enkelt ta en halstablett. Till slut går hon med på det. In med den i munnen oxå tuggar hon och tuggar och tuggar. "Nej. Inte tugga." säger jag på stenåldersspråk. Och hon tuggar och tuggar. Och sväljer häftigt. Och tuggar hysteriskt.

Också hör jag en hulkning. Igen. Också gråter hon. Förstås. Och jag känner mej som jordens sämsta mamma.

Efter tvättning, torkning och tröstning så är förstås hela familjen uppe. Mitt huvud dunkar och jag mår illa av trötthet. Då skuttar sambon upp och tar med sej kidsen till nedervåningen och jag sjunker lättad ner i kudden och somnar på studs.

The end.

Slö midsommar.

Återigen en luuuugn midsommarafton. Drack en mun alkoholfri öl till sillen annars var det fanta i glaset.

Natten till midsommarafton fick Alice hög feber och kräktes. Hon sov ut på morgonen och var pigg igen när hon vaknade. Jag kände mej rätt mör efter dusch och lakanbyte mitt i natten. Självklart vaknade Arvid oxå mitt i intermezzot men han är inte den som sover längre för det på morgonkvisten.

Vi firade dagen inomhus i Trönö trots att solen faktiskt var framme och regnet höll sig borta. Men det var lugnt och skönt för en trött mor. Vi åt matjesill till förrätt och honungsglaserad laxfilé till förrätt. Pappsen är en stjärna i köket!

Arvid åt av allt som vanligt, till och med sillen.

Nu har bulldegen jäst färdigt. Dax att knåda.

Dripp dropp.

Båten är i vattnet, ölen ligger på kylning och färskpotatisen är inköpt. Oxå är det bara regn och rusk och kyla som väntas på midsommarafton. Trist.

Så la familia blir uppdelad. Farsan lever partyliv och mossbergsfrugan hoppar små grodorna och torkar snoriga små näsor. Att jag missar festen gör mej nada men jag hade gärna firat midsommar med sambon förstås.

Flyttfågel.

Som sagt. Ingen flytt. Drömhuset gick till några andra lyckliga jäklar. Och jag kan bara inte släppa det. Det gick liksom för långt.

På fredagen var det avslutning i kyrkan. Strax innan hade vi lämnat ett sjujäkla bud och nu var det bara att hålla tummarna. För varje minut som gick konstaterade jag att vi kom närmare och närmare. Mäklaren hade frågat när vi ville flytta in och allt kändes så himla klart. Inredningen var gjord i mitt huvud. Mitt största problem var hur jag skulle ta död på alla mördarsniglarna.

Tiden gick. Duktiga ungdomar sjöng. Prästen strippade. Rektorn pratade. Betyg delades ut. Och tiden gick och gick och gick.

Hemma igen med fika och betygsprat. Tiden gick. Magen pirrade. Skulle jag köpa det där mördarsnigeldödarmedlet jag sett reklam om?

Mattias tillbaka på jobbet. Jag bläddrade i inredningstidningar och planerade inflyttningsfest. Klockan tickade på.

När Mattias kom hem hade det gått närmare 6 timmar sedan vårt bud. När han berättade att "de andra" hade lämnat ett högre bud och han hade meddelat mäklaren att vi drog oss ur blev jag... ....förvånad.

Nämen? Hur blir det då? Ska dom bo där? När flyttar vi in då?

Nej. Okej. Sådär korkad var jag inte. Men jag blev så besviken. Och jag kommer på mej själv med att fortsätta inreda de fantastiska rummen typ hela tiden.

Closure. Nu är det glömt. Mossbergsfrugan is here to stay.

Helvetes jävla skit.

Nope. Där ska vi inte bo.

Drömhus.

Jag är så pirrig i magen att jag knappt kan sitta still. Hur tusan ska jag kunna sova inatt? Och är mina drömmar ens realistiska?

Jag vill ha det där huset. Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill.

Budget-bud.

En av alla mina miljoner läsare har frågat hur det har gått för oss med hustittandet. Vi har nämligen startat en ny visningsraid. Det är roligt men psykiskt ansträngande.

Jag flyttar nämligen till ALLA hus hemnet har att erbjuda. Jag möblerar, tapetserar, fixar uteplatser, slår ut väggar eller bygger till. Allting under den tid på dygnet då jag kan tänka utan att bli avbruten (lika ofta). På natten.

Nu har vi t o m lämnat ett bud. Ett skambud, som är helt uppåt väggarna enligt mäklaren.

Snart är det ny visning och då kan jag kontrollera om mina nattliga funderingar har någon verklighetsförankring. Jag har nämligen noll ögonmått. Där jag planerar att ha ett badrum kan det i verkligheten finnas plats för ett handfat. Och där bokhyllorna ska stå finns det plats för en liten hurts.

Jag kan även försköna mina minnen. Jag tänker på den charmiga tapeten, det vackra trägolvet och de vackra detaljerna... ...som egentligen bara existerar i mina inredningsmagasin.

Så en ny visning är välkommen.

När jag och snälle söte sambon diskuterade senaste huset konstaterade vi båda att det mest positiva med vårt husletande är att vi insett hur underbart bra det egentligen är att bo på Mossberget.

Huvud axlar knä å tå.

Igår var det dax för utflykt igen. Jag och Sofia stuvade in kidsen i Pizzabussen och tog sikte mot Järvsö och Stenegård.

När vi började närma oss öppnade sig himlen och jag började tänka igenom min och mina barns outfit. Som vanligt hade jag inte planerat för kyla och regn. Men väl på parkeringen så drippade och droppade det bara lite. Helt okej.

I med Arvid och picknickkorgen i syskonvagnen oxå iväg. Det blev god sallad som duktiga Soffan blandat ihop. Arvid fick panikvälling som jag köpt på macken nån minut tidigare.

Oxå lite bus och kaffe och trevligt trevligt.

Oxå Mora Träsk! Fader Abraham, Klappa händerna, Tigerjakt och Mossbergsfrugan var i nostalgiheaven.

Kaffe, bulle och kakor.

Hemåt igen.

Tacos på Ankarvägen med vin och glada barn. Tennisspelande sambos plus alltid like trevlige John joinade. Och Amanda förstås. Fotboll på teve.

Vid tietiden började liten Alice bli rejält trött. Och självklart ville hon sova över. :)

Snart dax att åka dit. Sen ska vi kolla in pappsen som spelar tennis, gå till vallokalen, kolla tennis på teve och åka på husvisning. Fullspäckad söndag. Men vad gör det när man har fått sova till 9 (NIE!) idag.

Har storleken betydelse?

Fundering vid frukost.

Alice: "Har pappa stor eller liten?"
Jag: "Vad menar du?"
Alice irriterat: "Har han stor eller liten?"
Jag: "Han är väl stor."
Alice bestämt: "Han är liten."

Grått.

Ännu en hemmadag.

Igår kväll kände jag hur ögat liksom drog ihop sej och skavde, så som väntat vaknade jag med boxaröga.

I och för sej. Vem har inte boxaröga när man måste upp till gnällskrik klockan 4 på morgonen? Arvid var galen. I en evighet. Först vid sextiden tog han sitt förnuft till fånga och slog ihop sina blå. Jag somnade ihopkrupen i soffan under en tunn filt med honom på armen. Vaknade utan fingrar och isisisisiskall efter en timmes orolig sömn. Då tyckte nämligen lillgrabben att vi sovit färdigt. Men okej. Det var väl lika bra att kliva upp och när han ser på mej med ett stort leende så kommer det konstigt nog tillbaka liiiite energi.

När Alice var på plats på dagis somnade Arvid och efter en stund jag med. Skönt.

Imorrn ska jag och barnen ha en hemmadag. Verkligen skönt att slippa passa nån tid på morgonen.

Zupermamma

Arvid är fortfarande sjuk. Han har feber och har mest sovit idag. När han inte sover finns det inte mycket som är bra. Det är ett evigt gnäll och jag har honom på armen när jag plockar ur diskmaskinen, när jag lagar mat, när jag torkar av diskbänken, när jag plockar undan leksaker, när jag borstar tänderna, när jag...

Men vissa saker är omöjliga att göra med honom på armen. Då sätter jag ner honom framför en glad liten hög med leksaker och håller tummarna att han ska hugga in med ett stort leende. Men icke. Han rynkar ihop de små ögonbrynen och ser förfärligt ledsen ut, gapar stort i stum sorg första sekunden och sen kommer ljudet. Inget öronbedövande skrik utan ett gnällande ljud med en och annan hulkning som talar om hur fruktansvärt det är att sitta där, helt ensam.

Jag kissar och tvättar händerna, jag plockar upp det och det, jag öppnar burkar, jag sopar där, jag ställer upp den saken högt upp i skåpet, allt i superhjältespeed. Jag har liksom memorerat allt som ska göras med två händer och skyndar mej att göra allt på en gång för att inte Arvids mammalängtan ska bli för svår.

Och när jag lyfter upp honom igen lägger han alltid huvudet tillrätta mot min axel och blundar en stund innan han orkar vara med igen.

Reklam.

På TVn flödar reklamen och Alice hakar genast på.
Hopp hopp i sängen oxå startar sången:
"O och B blir OB. O och B blir OB. OB är jättebra och roligt. O och B blir OB."

Apropå bokstavskombinationer så kallade Alice BH för ABC när hon var lill-liten. Nyligen frågade hon: "Vad är det en sån där heter? GH? Jag vill i alla fall ha en."

Stopp och belägg, lilla fröken!