Kompis, det går bra nu.

Måndag och vägningsdag. Ska inte tråka ut er med siffror men jag kan meddela att det går bra nu. Och det är ju A och O om man ska kunna motivera sig.

På lördag ska vi på bröllop. Nu är min klänning inköpt och jag är förstås ful som stryk i den, men ser bättre ut än jag skulle gjort för några veckor sen. Jag trivs inte alls med mej själv men om jag har svart kan jag inbilla mej att jag smälter in i väggen eller nåt. Men jag vill inte vara den elaka fén som för otur med sej eller vad 17 det nu betyder med svart på bröllop så nu ska jag närvara i en bajsbrun kreation. Hur jäkla snyggt låter inte det?

Tillfälligt avbrott.

Precis som Lise-Lott så snällt påpekade så var det förra ett av världens kortaste inlägg. Det bidde liksom ingenting men med bråkiga barn så blev det oskrivna likförbannat publicerat. Man kan säga att det var ett prov på min fantasi.

Alice däremot har fantasi så det väller ut genom öronen på henne.

Idag var det Barbiedax igen. Helt otippat kom Butter på besök. Han nådde till Barbies knän ungefär och såg lika sur ut som vanligt.

Alice började prata med basröst: "Hej. Jag heter Butter och jag kommer från Ljusne."

Så nu vet vi var Hejhå-andet och död-bejb-i-glaskista ägde rum en gång i tiden. Elaka drottningen lär väl ha bott i Vallvik. Eller?

Tidsoptimist.

En vecka. - 1 kg. Jag borde vara helnöjd med tanke på att lördagen var fest med trerätters middag och en hel del kaloririk dricka. Men jag blev besviken när jag ställde mej på vågen. Hade hoppats på mer. Ständig hunger för det här? Känns inte rättvist.

I eftermiddag blir det gym igen. Om jag bara visste vad jag ska pyssla med på det där gymet. Jag glider mest runt och kikar på andra och känner mej ful, tjock och malplacerad.

Igår pussade Alice på mej och sa: "Åååå. Min fyrkantiga mamma!" Vet egentligen inte vad det betydde. Att jag är lite lik Svampbob kanske.

Oj oj oj vad jag har varit duktig! Igår tränade jag och åt nyttigt nyttigt och var ändå inte galen. Nyckeln var tidig middag och ett äpple vid en halvkritisk punkt.

Tyvärr känner jag att tålamodet inte är som det brukar. Jag kan bli galen när Arvid gnäller eller Alice frågar samma fråga fem gånger. Så att jag fräser ifrån direkt istället för att säga ifrån utan att förvandlas till Cruella deVil.

I-landsproblem.

Jorå. Jag överlever. Lite skitförbannad emellanåt. Gråtfärdig då och då. Superfixerad HELA tiden.

Kom hem alldeles för sent. När hela jag var uppfylld av HUNGER. Sambon snackade om att tända grill och vänta vänta vänta. Jag fick nästan panik och ville bara moläta pizza eller lägga mej ner och snyfta.

Nu efteråt kan jag inte förstå hur jag kan vara så svag. Det är så himla löjligt. Mitt megajättestora problem är det larvigaste problemet i hela världshistorien.

Och när jag mår bra (läs: har nyss ätit nåt, men inte för mycket) kan jag inte fatta varför jag stoppat i mej all skit som gjort mej så här. Men fem timmar senare är all förnuft som bortblåst.

Jo. Jag vet. Det ska aldrig gå fem timmar. Jag ska ha nåt i beredskap så jag aldrig blir sådär hungrig. Men herregud. Jag är som en 3-månaders bäbis som är otröstlig till maten serveras. Jag VET ju att jag snart ska äta nåt, varför blir jag då så galen? Måste jag gå i terapi?

Snart size zero?

Fan i helvetes förbannade jävla skit vad URTRÅKIGT det är att försöka gå ner i vikt. Och hur jävla sakta går det inte? Det har gått 1½ dygn och jag vill helst slå ihjäl nån och grilla skinkan över öppen eld.

Söstra mi.

Vad tomt det blev när Helsingborgsfamiljen drog hemåt igen. (På bilden syns faktiskt hela familjen.)

Och inte knäppte jag många kort heller. Usla usla jag.

Rabies?

Jag skulle kunna mms-a den här bilden till Aftonbladet så kan de slänga den gamla svininfluensastoryn all världens väg och börja berätta om gamla goa sjukdomen vattuskräck.

När jag stod i sovrummet och avgjorde om tröjan i superslarviga högen var ren eller smutsig hörde jag ett skrik från lille Arvid följt av den där hemska tystnaden. Tystnaden som betyder att det verkligen är illa på riktigt. Så illa att han bara kan gapa gapa gapa med vilt stirrande blick och fäktande armar.

Jag skyndade mej dit. Alice satt alldeles framför honom. Jag fångade in honom i famnen och frågade om hon sett varför han var ledsen. Hon tittade på mej med förnärmad blick, sa inte ett ord, gick in på sitt rum och stängde dörren. Japp. Skyldig.

Efter lite gos och ett "Titta! Lampan!" så var Arvid sitt glada jag igen. Allt som vanligt... ...förutom att näsan började bli oroväckande lila.

Dags med 60wattslampan i Alices ansikte och stort förhör. Vad var det egentligen som hade hänt?

Vi gick in på hennes rum och lekte samtidigt som jag frågade frågor. Försökte få henne att försäga sej bland söta rosa hästar, bilar som tutade och pianon som spelade irriterande melodier. Men hon hade ingen aning om vad som hänt. Eller nej, han hade krupit iväg och ramlat. Och blivit ledsen. Eller nej. Hon hade varit på sitt rum och inte sett nåt. Han började bara gråta. Eller nej. Hon hade försökt få honom att vända sej om, bara för att hjälpa och han ville gå åt andra hållet så han blev ledsen. Eller okej. Han hade bitit henne i näsan och då hade hon bitit honom. Men han hade faktiskt varit dum först.

Japp. Världen snällaste lilla flicka bits och ljuger. Det måste vara nån på dagis som gjort så. Eller nåt på teve som hon sett. Alltså som hon råkat se hos nån annan för här hemma har vi bara Bolibompa. Oxå nyheter efter barnen somnat. För sån är ju inte hon. Inte egentligen.

Nytt liv.

Fick reklam från Viktväktarna där jag varit medlem i ett av mina tidigare liv, livet före barnen. Laila Bagge log stort mot mig och tyckte att det var dags att jag tog tag i mitt liv som tjockis. En förändring.

Och den här dagen måste passa perfekt. Höstens Day One liksom. Luften är annorlunda. Sådär krispig och klar. Sambon har stånkat iväg till jobbet efter en soft sommar. Och min syster med familj ska snart sätta sej på tåget hem efter en rolig och matglad semester. Matgladast var som vanligt jag. De pratade mest om senaste springturen medan jag funderade på när det var dax att sova nästa gång.

Men det var förr det. Typ igår. Nu är det dax att trampa en stund på maskinen.

Prioriteringar.

Snart kommer sambon hem efter en svensexe-weekend som började i Stockholm och avslutades i London. Påkostat utav bara 17.

Själv är jag bara genomtrött. Hela kroppen skriker SOVA så fort tillfälle nästan erbjuds. Lille söte Arvid tär verkligen på morsans energinivå. Han är så himla snäll och gör allting helt rätt, (fast det förstås är fel) men det kräver att jag är på helspänn för jämnan.

Så fort jag vänder ryggen till är han på väg uppför trappan. Jag bär ner honom och inom tio sekunder är han på väg upp igen. Till slut låter jag honom gå uppför hela trappan och skyndar mej upp så fort han är färdig för att han inte ska få för sej att vända ner igen. Ja, det där låter kanske inte så farligt. Om man ändå är på benen och gör saker så går det väl bra. Den största nackdelen är att jag har en evig superpuls eftersom jag är livrädd att han SKA vända och ramla ner och landa på värsta tänkbara sätt.

Allt som har med elektricitet är superskoj för en liten Arvid. Han kryper fram till eluttagen och drar ut sladdar och sen försöker han sätta tillbaka dom. Eller varför inte något annat?

Dax för en andningspaus framför teven. Arvid kryper ögonabums fram, ställer sej upp och trycker av den.

Finns det något litet plastigt eller varför inte en ganska stor sten eller en kula eller en urgammal halvmöglig brödbit, ja visst ska den in i munnen. Och förstås inte ut. Trots Livrädda Mammans gallskrik eller blä-ljud.

Han är en riktig liten Dracula. Han bits. Hårt hårt hårt, så jag har blåmärken, tandmärken och blodmärken.

Mitt "aj-aj-ande" har noll effekt. Han ler bara jättebusigt och är förstås så söt att nästan allt är förlåtet. Om inte all energi är slut och jag skriker för fulla muggar. Det funkar förstås inte heller utan kan avslutas med ett litet skratt från lillgrabben.

Min yttepyttelilla hjärna är fylld av skräckbilder och har svårt att ta in något annat, föra en normal dialog eller minnas det jag för en mikrosekund sen var på väg att göra.

Nu ska jag bara ta en välbehövlig dusch och sen krypa ner i sängen och sova sova sova. Vilken jäkla tur att jag fick det HÄR gjort.

Varning för Mossbergsfrugan!

Jag är förbannad. Skitförbannad.
Jag kan knappt skriva för jag darrar som ett asplöv.
Och jag är ledsen. Superledsen.
Och så jävla ARG!
Och uppgiven.
Och jag skulle lätt kunna slå nån på käften. Nu, på direkten.
Och ensam. Ingen förstår mej.
Och god damn vilken huvudvärk jag har.
Och jag är trött. Så jävla förbannat helvetes bajstrött.

Jag var till doktorn för typ en månad sen. I veckan kom jag mej iväg till apoteket och hämtade ut medicinen. Drygt tusen kronor fick jag punga ut för att bli så här jävla pissförbannad och ledsen och rastlös och GALEN. Inte fan hade jag så speciellt mycket astma innan heller.

Åååå vad jag ångrar mej. Jag vill ha pengarna tillbaka och få harmoni i min kokande kropp. Grrrrr... Och snyft snyft snyft.

Det känns som jag är gravid minus lyckokänslan och tusen kronor. Fan fan fan.

Och stackars jävla skitsambon fattar ingenting. Det är synd om honom. Hur jävla lätt är det att leva med ett monster? Jag vill bara gråta och skrika och slå och... Uäääääääääähhhh!!!

En dag i sängen?

Nu är möglet väck. Min energi likaså.