Varsågod.

Om man köper ett gymkort så får man en vattenflaska på köpet. Fattar du? Dom ger en en sån där tuff flaska som man kan fylla med vatten och ha när man tränar. Man kan ju hälla ur det vattnet, eller dricka upp det och fylla på nytt vatten och använda om och om igen. Hur många gånger som helst. Varje gång man tränar har man nytt vatten i den där flaskan. En sån flaska får man när man köper ett gymkort. Gratis. Skynda fynda.

Tröttsamma tankar.

Det här med att jag tänker på att äta, inte äta, vad vi ska äta, när vi åt, hur mycket jag kan äta, hur lite jag kan äta, vad duktig jag är som inte har ätit, vad dum i skallen jag är som har ätit, äta äta äta äta äta. Allt det där. Det är rätt jävla skitsjukt.

Hajfilmspajande.

Igår kväll, när jag just lagt mej tillrätta i sängen för att läsa ut min bok, kom sambon in och beordrade filmkväll.

Okej. Som den hunsade mossbergsfruga jag är lade jag snällt undan boken och riktade mina två blå mot tvn.

Tänker du se "Open water" från 2003 ska du inte läsa det här för det är spoilervarning. Jo, jag kommer att älta slutet för jag kan fan inte acceptera det.

Ett gift par åker ut på en snorklingstur tillsammans med 18 andra på sin semester. Nåt turbåtsmiffo räknar antalet dykare, räknar fel och paret lämnas kvar. De två, ensamma på öppet hav med, förstås, hajar.

Under en timme får man följa de två, guppandes vid ytan, med skräcken. Ibland dyker en hajfena upp, något nuddar dom, ett litet hajnafs, ett större hajbett, skräck, horror. Jag får helt ont i magen bara av att skriva det här.

- Ska man bara se det här? Dom två i vattnet hela filmen? Tråkigt! suckade jag för att låta stursk. Samtidigt var jag livlivlivrädd.

Filmen bygger på en sann historia. Det betyder förstås, att minst en överlever. Hur kan dom annars veta hur det gick till?

Hajjävlar! Och vad är det för puckon som inte räknar ordentligt innan dom hissar upp stegen, drar upp ankaret och åker tillbaka till fastlandet? Bahamas. Jag vill aldrig nånsin åka till Bahamas.

Nej. Jag fattar. Det här blogginlägget är INTE intressant. Jag kan bara inte sluta tänka på Susan och Daniel. Och havet. Och hajarna.

När Susan lossar den döde Daniel från dykarutrustningen och han skumpar iväg bland vågorna blir jag förvånad. Dog han? Hajarna kalasar på hajmatsDaniel och bredvid de hundratals (?) rovdjuren, som ju kan känna en droppe blod på kilometers avstånd, eller hur var det nu?, flyter livrädda Susan.

Klippbild på människor som det äntligen har gått upp ett ljus för, helikoptrar som letar, båtar som dundrar fram. Men havet är stort. Hajarna är många. Och Susan. Stackars Susan.

Plötsligt tar hon av sig sin flytdykargrej och dyker under ytan.

Slut.

Slut? SLUT???

I sommar var jag rädd för hajar i Storsjön. I höst blir det jobbigt att stå med gummistövlarna i en vattenpöl.

Lekparka.

Forever young.

Det är jätteroligt med 4åringens musikintresse just nu. Favoriten är förstås Manboy. "Trodde du jag tycker mest om Barbiegirl?" frågar hon lite uppkäftigt när jag valt fel låt på hennes playlist.

I morse lyssnade vi på radio (as always). Där spelades Kents "Skisser för sommaren". Vi diggade och sjöng med. Efteråt kände jag att det var dags för en minimusiklektion.
- Dom som sjunger heter Kent, sa jag.
- Jaha, sa Alice och sjöng med. Har han gjort en hel skiva?
- Det är en grupp. Det är flera...

...öh. Jaha. Då var man här igen. Gubbar? Nej, inte är dom väl gubbar. Killar? låter heltöntigt. Pojkar? Låter som kompisar på dagis.

Till slut valde jag ändå ordet pojkar. Bet mej i läppen skithårt som straff. Enda anledningen att jag valde det missvisande ordet var för att jag själv skulle kunna känna mej ett litet uns yngre.

Jag har svårt att förstå hur gammal jag faktiskt är. Och det skrämmer mig lite. Lite för att inte säga mycket.

När äldre människor suckat och sagt att de inte känner sig som en dag över tjugo har jag nickat leende men inte trott på ett ord.

Numera måste jag verkligen räkna innan jag förstår hur gammal jag är. När jag ska beskriva andra är det rent pinsamt.

- Hon är lite äldre, säger jag. Och sen börjar allting snurra där inne. Jag räknar och kommer fram till att "hon" är fyra år yngre än jag själv. Lite äldre my ass.

Sliriga planer.

Jag börjar bli nervös inför nya jobbet. Varje natt är jag vaken två tre timmar och vrider och vänder mig. Räknar ut cykelturstider, när storhandling ska ske, vilken mat jag kan laga och när i helvete det ska dammsugas.

På natten kommer det värsta scenariot upp och blir värstvärsta och värstvärstvärsta.

Just nu önskar jag att jag hade en stor megabehållare med sömn. Som jag hade fått fylla på under sommaren och som nu låg på megamax så jag slapp det orosmolnet. Jag är alltid så rädd att jag inte ska få sova tillräckligt. Min hjärna blir till mishmash och jag kan inte konstruera hela meningar. Det tar tid att svara på tilltal. Hur fungerar man då i telefon. "Jo... ...öh... typ så här va... ...att det skulle kunna vara så här... ...nä, nu har jag glömt frågan. Vad sa du?"

Sen var det det där med barnen. Jag är livrädd att jag bara blir stressade monstermamman som inte hinner något annat än säga godnatt.

När ska jag bli vuxen?


Elin

Lantlolla.

Dagisandet gick inte så bra igår. Idag blir det kortdag för att slippa det värsta.

I morse åkte storasyster med familj hem till Skåne igen. Finns risk att vi måste flytta neråt i landet bara för att komma närmare dom. Det är alltid så trevligt, men tråkigt att det blir så sällan.

Men just nu funderar vi på en annan flytt. Ska vi eller ska vi inte? Det är det här med "på-landet". Skulle vi trivas på landet? Skulle vi sakna nånting av det vi har idag? Det skulle inte vara promenadavstånd till stan, inte ens cykelavstånd. Buss och skjutsande.

Det är jättesvårt att veta. Fast just nu har jag bondromantiska drömmar och det känns självklart att vi skulle trivas. Den här grejen som gör att jag inte vill flytta, att folk kanske inte hälsar på oss om vi bor där, håller inte alls. Dom som hälsar på kommer garanterat ändå. (Och det är ingen stor massa vi talar om där.) (Vi = jag och min butler.)

Att huset är för litet är en större fråga, men det borde gå att lösa på ett eller annat sätt.

Men sovrummet... Sovrummet!!! Blir det ingen liten extrabäbis om ett par år i det sovrummet då blir det det aldrig.

Världsrekord i superbästastemammamästerskapet.

Så var det dagisdags igen.

Förra sommaren var det ett himla tjat från Lillfias sida. Hon ville tillbaka till dagis och träffa kompisarna. Var och varannan dag pratade hon om det.

Den här sommaren har hon inte sagt nånting och om jag nån gång har tagit upp ämnet har hon sagt att hon aldrig mer vill tillbaka. Att hon vill vara hemma för evigt. Just då, i juli, när allvaret var långt borta och solen stod högt och tjo och tjim så kändes det mest roligt att det var så hon kände det. Jag fick liksom ett lillbevis på att jag verkligen ÄR världens bästa mamma.

Typ.

Men senaste veckan när reaktionen har varit likadan börjar den där mammaångesten smyga sig på. Jag ser ledsna, ensamma barn framför mig som står och fryser i sina isiga overaller och frågar om inte mamma ska komma snart. Och tårfyllda avsked stressiga mornar. Och panikihopstekta middagar som äts under tystnad och godnatt-mamma-är-trött-nattningar med släckt lyse direkt efter tandborstning.

När vi kom fram till dagis var Lillfia jätteglad. Hon ville verkligen leka med kompisar. Hon försökte övertyga Lillgrabben om att det skulle bli roligt och berättade med sin söta falsettröst om hur mycket de kunde göra. Han var mer skeptisk. Ville inte kliva i bilen, ville absolut inte kliva ur bilen men det gick ändå ganska bra att lirka. Avskedet var mindre roligt men det brukar det inte vara.

Men var är alla barn? Har alla föräldrar sagt upp sig från sina jobb och flyttat ut på landet för att leva i ekologiska självhushåll? Eller har postkodmiljonären varit i området och slängt ut megasupercheckar så familjerna flyttat härifrån. Var är barnen? De verkade inte vara på dagis i alla fall.

Jag tyckte jag garderade mig lite när barnen fick börja idag. Att då är garanterat de flesta kids tillbaka.

Snart är det hämtning och det blir gråt och skrik för att dom vill vara kvar. Hur ska jag få in det där med världens bästa mamma då?

En ledig sommar

Borde inte idéerna vara sprängmånga nu? Borde jag inte till och med ha skrivit den där "boken"?
Borde inte jag och sambon ha renoverat lilla, röda huset från grunden till taknocken?
Borde inte jag ha tränat skitjävlamycket så att ett och annat revben skulle kunna anas under fettokostymen?
Borde inte högen med olästa böcker vara hanterbar, det vill säga få plats i sovrumsbokhyllan?
Borde inte frysen vara fylld med hembakt?
Borde jag inte ha stickat nåt, sytt nåt, tillverkat nåt?
Borde inte monsterhögen med barnkläder "jag ska sälja på Tradera" vara försvunnen och lämna plats till tomrum. (Mossberget skriker efter tomrum, men jag fyller varje hålrum med sånt ingen jävel vill ha. Bara jävla jag.)
Varför svär jag så förbannat?

Elefantminnet.

Batteriet i kameran är slut.

Men gud vilka fina kort det skulle bli nu.
Så söta barn jag har!
Det här måste jag komma ihåg exakt. Hur fyraåringen och femåringskusinen dansar fram, hand i hand efter stranden sjungandes ännu en specialskriven evighetessång.
Hur lilla nyblivna tvååringen sparkar boll med snälle storkusinen.
Hur vackert solen glittrar på spegelblank sjö.
Och vackra storasyster med man som fnittrar och babblar i varsin brassestol.
Och snälla mamma som somnat strax efter middagskaffet.
Det här måste jag komma ihåg.

Synd att det var slut på batteri i kameran. I och för sej har jag kamera i mobilen men jag sitter så förbannat så skönt så jag orkar inte. Inte just nu. Kanske lite senare.
Det här minns jag ju i alla fall.

På Mossbergsfronten intet nytt.

Nu knackar hösten på. Det startas nya liv till höger och vänster. Facebookstatusarna rapporterar om oätna mackor och joggade kilometrar.

Och jag försöker hänga på. Försöker sluta äta allt det jag borde sluta äta. Tvingar mej runt nån form av springrunda. Men det tar sig inte.

Den här sommaren kan jag absolut inte klaga på obefintlig tid. Annars är ju det ett gångbart svepskäl när orken att träna inte finns.

Jag önskar att jag kände mej laddad. Nytänd. Fit for fight. Men jag känner mej bara för mycket. Det har gått för långt. För tjock. För trött. För otränad. För slö.

Och alla dessa rapporter från lyckade människor stressar mig. De tränar, de äter rätt och de tar ett glas vin i glada vänners lag. Glada profilbilder ler mot tjocka, osociala jag.

Inte jämföra mig. Inte jämföra mig. Inte jämföra mig.