Fräsching.

Sitter vid mitt skrivbord. Snackar med lite arbetskamrater. Skrattar stort. Kanske böjer huvet något bakåt mitt i flabbet, who knows.

Vinkar hej. Stressar till dagis. Hämtar ärliga ungar.

Lillgrabben pekar på min näsa.
- Mamma, hnor.

Okej.

Så här var det här då.

En minst sagt omtumlande dag.
Tråkigt - bölade på jobbet.
Skitkul - vårrusade. Sprang nonstop 5 kilometer.
Jag ÄR otroligt duktig.

Superskoj - bokade utlandsresa.
Mindre roligt - tittade yr.no direkt efter. Regn.

Glöm inte bort dom vi inte ser.

Det var Humorgalan på tv för några dagar sedan. Låter skitroligt. En hel gala med massvis av skoj.

Men alla skämt kändes fel. Efter att ha sett uppgivna barnögon utan energi eller ens förmåga att fästa blicken känns en parodi på SolsidanOve urtråkigt.

Jag har aldrig förstått det, men jag antar att det faktiskt är ett bra sätt att få folk att se det jobbiga som vi gärna blundar för och som kanske får oss att äntligen få tummen ur.

Bli världsförälder du med.