tisdag 28 augusti 2012

Lämna mej inte.

Lyssnade nyligen, efter råd från klok bästis, på Martina Haags sommarprat. Haag pratar om en dröm och hur ointressant det egentligen är att höra om folks drömmar. Hennes dröm utvecklar sig till en riktigt spooky story. (Ni som inte hört det ska förstås göra det. Hon är alltid jättebra.)

Eftersom Haag är en idol så gör jag samma sak, men inte med samma finess och inte en tiondel så spooky. Jag håller mer fast i att berätta om något ointressant.

Natten till igår drömde jag en mardröm. Hela familjen utom 4åringen åkte iväg på "ett snabbt ärende" utan att berätta för honom. Ärendet drog ut på tiden och jag fick mer och mer ont i magen och försökte snabba på vadvinugjorde men vi kom av olika anledningar aldrig hem igen.

Vaknade med magont. Nu när jag skriver om det kommer det tillbaka. Det är svårt att skaka av sig. Jag ser den rädde och förvirrade pojken framför mig.

Både igår och idag har 4åringen varit extra orolig. Så fort han inte hör mig ropar han: "Mamma!" Jag svarar bara "Ja." och sen kommer ingenting mer. Han vill bara höra att jag är kvar.

"Åk inte ifrån mej, mamma." säger han. "Jag vill inte vara hemma ensam."

måndag 27 augusti 2012

Prinsessan på små ärtor.

När vi för en gångs skull inte har en endaste liten (eller stor) unge i sängen, kan jag inte sova.

Har nyss drömt en mardröm som gör att jag får anstränga mej för att inte bära in dom sovande underverken och placera hullerombuller runtomkring mej som det brukar vara.

Nu kan benen vara utsträckta en stund, ihopvikta i nästa. Så brukar det förstås inte vara. Jag kan ligga på rygg, på höger sida, på vänster sida. Jag får banne mej plats att ligga på tvären.

Nej. In med lite ungar under täcket så jag slipper denna valmöjlighet.

Dags att somna om.

lördag 25 augusti 2012

Besökaren.

Det är konstigt. För inte alls länge sedan var jag på jobbet varje dag. Jag var en i gänget. Inget speciellt med mej (förutom att jag hade störst kagge och flåsade mest när jag kom upp för trappan).

Nu är jag föräldraledig.

Har yrat om att jag kommer och hälsar på i stort sett varje vecka. Kommer på tisdag. Eller nej, det blir visst torsdag. Eller förresten. Måndag passar bättre.

Sådär har jag hållit på. Skjutit upp. Inte alls för att jag inte velat träffa dom. Snarare tvärtom. Men bara för att... ...jag är liksom inte jag längre. Jag är inte en arbetskollega. Jag är en föräldraledig besökare.

Mitt värsta scenario:
Elin och bäbis kommer. Elin och bäbis träffar kollega 1. Kollega rusar snabbt förbi. Ser inte Elin eller bäbis.
Kollega 2 passerar Elin och bäbis. Säger "Hej!" med ett "vem-17-var-det-där?"-uttryck.
Kollega 3 ser glad ut när hen ser Elin och bäbis. Säger "Heeeej!" på ett glatt sätt. Rusar förbi med ett leende "Är det bra?" och stressar vidare.
Efter några fler hej åker Elin och bäbis hem.

Men hör och häpna: så var det inte. Jag har nämligen världens bästa kollegor.

Kommer därför snart igen. Fast då har alla nyss träffat oss. Då kanske dom ser helt förvånade ut och bara: "Hej?" med rynka mellan ögonbrynen och går förbi. Eller så är det verkligen tokstressigt. Eller så har alla tömt bäbispratet och vill prata om det senaste som hänt på myndigheten.

Eller så blir det alldeles... alldeles... alldeles underbart.