Drogad.

Prupp.

Jag fick nån form av chokladbollsåterfall idag så jag tror jag har gått upp dom där ett, två, tre, fyra kilona igen. Nej, kanske inte riktigt.

Men rätt skrämmande hur lätt det är att falla dit ändå. Höll nämligen en lång monolog för ointresserad sambo i morse om hur mycket lättare det känns att vara "nyttig" när det går bra med viktminskningen.

Jo tjena. Några timmar senare smakar jag en chokladboll bara för att, och är sen lost i chokladbollseufori.

Men men. Här ska inte straffas eller ges upp eller annat tråkigt. Nya tag helt enkelt.

Utan att skryta.

Alla ba: "Men Elin, berätta, snälla, vi är sååå himla intresserade av ditt lchf-liv." Och vem är jag att undanhålla denna information från Er, kära läsare? Trots att jag knappt tänker alls på att jag gått NER på min semester. Inte ett jäkla dugg. Men eftersom ni frågar så snällt så måste jag förstås berätta om det.

Fyra veckor var vi alltså i Thailand. Jag har unnat mej en hel del samtidigt som jag hela tiden gjort medvetna val. Jag ville inte komma hem och börja om på samma vikt som i december igen, men jag försökte bereda mej på några kilo plus.

Men gissa vad! Jag gick ner 4 kilo på min semester. 4 kilo!!! Det är häpnadsväckande superduperbra måste jag säga. Utan att skryta alltså. För sån är inte jag. Men fyra kilo. Det betyder ett kilo ner, ett till kilo ner, ytterligare ett kilo ner och sen ännu ett. Ett två tre fyra. Hänger du med? Eller bör jag utveckla det. Kanske infoga en lista på allt jag ätit och allt jag valt att inte äta.

Äh. Vi räknar igen. Ett. Två. Tre! FYRA! På en semester. Jag är världsbäst! (Utan att skryta.)

Slarvmaja? Jag?

Nylandad och rastlös i bil på väg hem till Mossberget för första gången under mars 2013. Stort!

Avslutade semestern som jag började. Genom att slarva bort ännu en plånbok. Vad stolt man blir över sig själv.

Vi levde rövare på Phuket zoo sista dan. Såg headbangande elefanter, thailändare med huvet i krokodilkäft och tigrar på millimetrars håll. (Rätt många millimetrar i och för sej men ändå väldigt nära.) Mitt i detta skitroliga försvann min nya snygga MiniCooperplånbok som var laddad med shoppingpengar till eftermiddagen. Det blev en väldigt glad tjuv och en bedrövad familj.

I taxin på väg hem kände den thailändske taxichauffören av katastrofstämningen och lånade oss 3000 baht. Vilken hjälte! Jag fick mina converse, M en jacka, Alice ett gosedjur och Arvid en Ben10klocka. Vad glad man blir av lite shopping ändå. Det var knappt jag blev hysterisk när jag såg kackerlackan på badrumsgolvet när vi kom "hem".

På Arlanda gjorde jag ett snabbt besök på Lost-and-found-avdelningen. Och minsann. Full pott! Så jag betalade en månads förvaring på flygplatsen (100 kr) med mitt alldeles egna Visa. Lycka! Jag är vuxen igen.

Trassel.

Ett ögonblick av wifi så jag meddelar det viktigaste.

Jo. Vi tände en sån här fin lykta igår och prydde det svarta himlavalvet med. På bilden ser du även den thailändska månen. Skitlik den svenska.

Har du sett min apa?

Här är hon. Har varit feberfri i ett dygn skulle jag tro och dessutom gnällfri.

Gårdagen var inte kul. Tyra hade ont. Båda övre framtänderna syns nu och vi gissar på att det varit det som varit problemet hela tiden.

Googlade lite på hur länge problemet kan kvarstå. Enligt nån bäbissida kommer hon ha ont från och till i 1-2 år. Upplyftande läsning.

Firade friskheten med att utsätta oss för värme och megamycket bakterier. Monkeyschool med cyklande och basketspelande söta makakiapor. Hur roligt som helst. Och vem kunde tro att en apa var så himmelens mjuk. Och jag blev inte allergisk heller. Så en sån köper vi givetvis med oss.

Oro.

Jäkla skit. Tyra har feber. Och feber. Och jippi inte feber. Men nu känns hon varm igen. Å, vad skönt, nu är hon riktigt pigg. Eller nej. Nu har hon visst somnat. Och är kokhet.

Lite så har vi det. Helvete!

Nyss var hon jättevarm och ledsen och andades sådär flåsigt och jag vill bara sätta oss på ett plan hem när det är så här. Vem kan tänka på lekar i poolen, glass efter maten eller tvätta bort sand från fötterna när hon ligger rödblommig i vårt ac-rum och feberflåsar? Jag flåsar med och googlar hemskheter.

Imorrn blir det farbror thaidoktorn om inte läget är ok. Inatt blir det till att sova som en haj.

På plats.

Nu är vi här. Men det var inte helt enkelt.

I bilen på väg till Arlanda räknade vi ut att vi räknat fel. Vi var inte ute i god tid, som planen var. Vi var sena. Jag började hyperventilera samtidigt som M låtsades vara lugn som en filbunke. Men eftersom körstilen liknade den när vi var på väg till bb för att få ut en påtryckande liten Tyra så förstod jag att han också var stressad. Till och med 19åringen med färskt körkort och tuffare körstil hojtade åt pappsen att hålla avstånd.

Okej. Det gick bra. Vi kramade hejdå till studenten som får hänga hemma ett tag till innan solen. Incheckningsdamen var urtrevlig och lovade stora familjen egen rad på planet. Det fick vi men ett par med en trotsålderstreåring bytte plats efter start och satte sej bredvid mej. Jag blev därför sittande med Tyra i famnen i 12 timmar i sträck. Natten var lite dryg, men inte lika dryg som för mannen som stod upp för att ge plats åt sovande fru.

Barnen var riktigt duktiga. Tyra sov bra annars ammade vi. Start och landning var mest spännande för alla, inga tårar.

När vi landade i Phuket var det idel glada leenden. Så smidigt allt gått. Eller? Jag började leta plånboken och insåg att den helt osmidigt försvunnit. Nånstans mellan Arlanda och Phuket. Vi letade. Personal letade. Ingen hittade. Jag blixtöverförde alla mina pengar till Ms konto (vad gjorde man innan smarta telefonen?) och försökte behålla glada semesterhumöret. Gick faktiskt rätt bra. Och varje gång jag och M började spekulera i när plånboken kunde ha försvunnit fick vi bannor av kloka Alice. "Det spelar väl ingen roll. Nu är den borta."

Vår taxibuss var perfekt. Chauffören informerade oss om 3 timmars åktur. Efter 4 å en halv var vi framme. Hungriga och rätt möra. Vi hade planerat ett dopp i poolen först men ju längre tiden och solen gick desto viktigare blev det med mat.

Vi ställde ifrån oss våra saker i vårt finfina rum och skyndade oss till restaurangen. Åt min första av min thailändska favoriträtt: kyckling med cashewnötter. När vi betalat blev M blek och for med händerna över fickorna. Korthållaren med visakortet!

Letade i rummet, på restaurangen, ute efter vägen i beckmörker. Ingenstans. Jag började göra det jag är bäst på: skrämma upp ungar genom att fundera högt hur det skulle bli om alla pengar är borta. Smart om man vill få galna reaktioner och tusen frågor.

Eftersom vi bokat taxin hemifrån hade M ett telefonnummer. Ringde en glad göteborgare på hotellet som fixat taxin som i sin tur ringde chauffören.

Till slut efter femton ångestminutrar ringde göteborgaren upp. Chauffören hade hittat korthållaren! Han levererade den till oss med en minimal hittelön med tanke på vad det betydde för oss.

Sen var det godnatt.