Smaken är som baken.

Men vet du rå. 

Har du sett tipsen man får om vilka låtar man borde gilla? Spotifymänniskorna tror därför att jag, Elin med supermusiksmaken, gillar Psy och Sean Banan. Okej för att Bananen ibland skriver fnissiga texter som jag skrålar högst till när barnen och jag partajar och att jag är en jäkel på Gagnamdansen (fast Arvid är snäppet bättre) men det finns ju så mycket annat jag gillar. Sånt som inte platsar på Hits for kids-skivan. Fast fan, dom flesta på den där skivan gillar jag ju. Och resten har jag inte hört. 

Kiddot med helande krafter.

Jag slängde igen kökslådan utan att flytta på lillfingret. Aj vad ont det gjorde. Sådär så jag fick blinka bort tårar och aktivt stoppa läppdarr. Blåste lite. Det hjälpte inte. Spolade kallvatten och väntade. Förlossningsandades under tiden och bet mej i läppen. 

På armen satt Tyra och beskådade mammas halvpanik. Mitt i blåsflåsandet lägger hon sin varmsvettiga hand på min kind och böjer sej fram och ger mej en puss på läpparna. 

Jag blev så tagen av ögonblicket att jag blev frisk ögonabums. 

Komplimangernas afton.

Var på fest med jobbet i fredags. Hade så himla roligt och kände att jag saknat alla. 

Blev dessutom bemött med en massa komplimanger för min viktminskning. Jätteroligt och jag blev stolt som en tupp. Komplimanger mår man ju så bra av. 

Men - för självklart måste jag hitta ett men - hur sjutton ska man reagera för att inte verka dryg? Ett litet tack och sen prata om annat kanske? Men det kommer ju följdfrågor från de flesta och det kändes lite som jag ältade hur fantastisk jag är. Kan tänka mej att om man tycker jag är en drygis så ville man nog kräkas på mej den kvällen. 

Och lchf som har hjälpt mej att tappa alla dessa kilon samtidigt som jag mår så himla bra! När jag säger "lchf" ser jag direkt att vissa tycker jag är skitlöjlig. Ett litet snörp på munnen bara och jag förstår. Men det har funkat och det funkar. Vill någon veta hur jag gjort så berättar jag gärna. Det betyder inte att jag har åsikter om hur du äter, men det här mår jag bra av. 

Man får inte prata om viktminskning, men det är ju precis såna där egoboostar man behöver ibland. Få höra att det faktiskt syns och då är det ingen konst att fortsätta. 

Nu går det långsamt. Det blev så när jag började min löpsatsning. Det beror nog mycket på mer muskler och att jag ätit lite mer. Men jag har till och med börjat acceptera det. Om jag kört en diet hade jag tröstätit mjölkchokladkakor på löpande band. 

Man kan ge komplimanger på olika sätt. I söndags tittade sjuåringen på mej och sa: "Men mamma, du är ju inte tjock längre!" 

Ajaj!

Det är verkligen ajaj-tider här på Mossberget. Tyra räcker oroväckande långt med dom små små fingrarna. Jag rynkar ihop ögonbrynen och säger argt "Ajaj!" Tyra rycker i regel alltid till och tittar på mej med rädda ögon. Hon tittar på mej länge och jag kan riktigt se vad hon tänker. "Varför är snälla mamma så arg på mej?" Och plötsligt känns det där med barnuppfostran så himla onödigt. Jag hugger tag i Lillbusan och pruppar på magen så hon kiknar litegrann istället. 

Rätt metod? 

Thank you!

Behöver jag fila på tacktal? Kan detta vara året jag uppmärksammas och får Årets Mama Award? Nope. Skulle inte tro det. 

I morse var jag slö och spelade lite Candy crush medan Tyra fick skrota runt i sängen. Där låg pappsens necessär. Den lyckades hon pilla upp och äta solkräm, bita av märket från en roll-on och slutligen fiska upp ett rakblad.  

När blaséglidande ouppmärksam morsjävel börjar bli hungrig tar hon med bäbis till köket. Upptäcker plötsligt fläck på sin nytvättade vita t-shirt. Svär och kollar irriterat på bäbis fingrar. "Men vad har du kladdat med?" 

Upptäcker köttsår. 

Typ så gick det till. Man är en alltid utomordentlig mamma. 

Eftersvett.

Igår var det vilodag i springandet och herregud vad bra allt kändes. Om du hört mitt babblande med stackars halvuttråkad pojkvän hade du nog kräkts lite. I alla fall tyckt synd om pojkvän som var instängd i bil en halv natt med korkad brud med joggarhybris.

I teorin är det ju jäkligt enkelt att springa. Det är faktiskt ingen konst alls. Och ju mer jag pratar och planerar för den där milen som jag ska springa desto mer känns det som jag nästan kan springa en mil redan idag.

Det kan jag definitivt inte.

Idag hade jag cementfötter och gäspade mej runt. Nu gruvar jag mej till nästa gång. Och det var just det jag skröt om igår. Att jag nästan längtar till nästa gång. Att jag alltid tycker det är skönt och roligt och härligt och blablabla.

Ha! Idag var det i alla fall urtrist, tungt och jag längtade bara till det var klart. Så var det med det.

Överflödig.

Numera vägrar Lillbusan att bli matad. Hon kastar sej bakåt i stolen och gråter stora tårar. Jag har trott att det är nåt tok med magen. "Inte hungrig?" jollerbabblar jag. Jag försöker med please-please-please-metoden. Men icke.

Så får hon en limpmacka i ena handen och molar in stora tuggor. Då plötsligt gapar hon stort åt mina tufftufftåg och räserbilar. Troligen är det mitt minne som sviker men jag hade för mej att barnen var större innan ätasjälvfasen kom.

Om jag flyttar ner micron på golvet och lägger Gorbys i nedersta lådan i frysen så fixar hon nog resten själv hädanefter.

Högre månadspeng önskas.

Det blev en storstadshelg med bästisar. Och jag fick minsann min vinlunch plus lite shopping på det. Jag kände mej fattigast på jorden eftersom jag alltid var den som tvekade över restaurangval på grund av priser. Man vill inte vara en partypooper bara för att föräldrapengen inte riktigt är gjord för shoppingresor. Och jag tyckte sååå synd om mej själv.
Det är inte ett dugg synd om mej. Inte ett dugg. Men tyvärr är det så att jag blir så himla lycklig av shopping. Nya saker i fina kassar. Och med snygga kläder på kroppen mår jag också bättre.
Men på konserten släppte jag det där. Släppte det så pass att jag köpte en Brucetröja. Viktigt!
Konserten var jättebra, men det vet du väl redan. Halva världen var där. Och var du inte där kan du nog ändå inte ha undgått ett och annat jubel. Yiiiihoo! Han är cool, men om jag hade känt igen alla låtar hade jag nog gillat det ännu mer.
Och Tyra överlevde en helg utan mamma. Hon hade det till och med jättebra med pappa. Vem hade kunnat ana?
OBS! Det sista är ironi.

Barn gör inte som du säger...

Ungar, ni måste ut och leka. Ni kan inte bara vara inne, säger jag.

Och stannar inne.

Dödsskraj.

Men herregud. Jag vill inte dö.

Jag tittar upp på vårt fula furutak och hela magen värker. Jag vill verkligen vakna under det här taket morgon efter morgon efter morgon. Tillsammans med alla mina busiga gullungar och snyggsambon.

Livet.

Det är Bruce Springsteen och skitmycket folk som har gjort mej så här skraj. Jag ska nämligen lämna min familj i en hel massa timmar och vara där det finns hur mycket människor som helst som det kan vara en fröjd att spränga i luften om man är helgalen. Hua.

Jag är så ovan att ha roligt på vuxenvis att jag bara kan fokusera på katastrofer och rädsla. För det kan väl inte vara så att allt bara blir skoj?