Hemligheten till fred på jorden.

Sambon sov på hotell i Dalarna inatt. (Livet för en aktiv pingisatlet.) Så när jag vaknade mitt i natten av att femåringen ropade på mej visste jag att det var kört. 

Han kom springande som en virvelvind med tegelstensfötter och stod bredvid sängen och hoppade. Han behövde kissa. 

Hur reagerade då den ömma modern? Tog hon den lille rädde pojken i famnen och följde honom till toaletten? Nej nej. Jag skällde ut honom. För nu skulle ju lilla minstingen vakna! Och hon vaknade förstås av mitt gormande så jag kunde peka argt och snäsa: "Titta!" som att han bar ansvaret till att Tengil blivit väckt ur sin sömn och helvetet på jorden (eller ja, Nangijala) skulle börja. 

När vi alla tre yrvaket ramlat in på toaletten upptäckte jag att pojkvaskern inte mådde så himla bra. Han var kaminvarm med otäck hosta och pipandning. Då kändes den där obefogade utskällningen ännu mer superobefogad. Plus att jag upptäckte att mittinatten var halv sex. Übertidigt, yes man, men man har ändå nästan sovit en hel natt. Det var inte mej det var synd om i den här ekvationen. 

Varför blir jag sådär rosenrasande när jag blir väckt? Då och då skäller jag ut ettåringen också. "Men nu får du väl ge dej. Vi måste sova!" Som att det gör mindre ont i det ömmande tandköttet (eller vad det nu är som ger gallskrikssmärta) för att jag skäller på henne. 

Jag gissar på att arga, krigande män behöver ostörd nattsömn och några rejäla sovmornar. Sen kan alla vita duvor med olivkvistar flyga fritt för vi har fred på jorden. 

Brieoststourettes.

Sen jag började med lchf äter jag så sjukt himla supersmaskigt. Och godast av allt är brieosten. 

Jag äter sjuka mängder brieost om man ska tro sambon. Ett tag var det liksom det enda han pratade med folk om. 

- Men heeej arbetskamrat. Det här är min sambo och du skulle se vilka tjocka skivor brieost hon tar. Varje morgon! Ibland oftare!

- Men hej okända man vid mejeridisken. Ska du bara köpa en yttepytteliten camembert till fredagsmyset? Vi måste köpa stora tårtor med brieost eftersom hon här bredvid äter kopiösa mängder.  Annars blir hon grinig. 

- Hola! ¿Cómo está? Mi novia le encanta brie. 

Till slut fick jag säga åt honom. Nu säger han ingenting om brieosten, men jag ser hur han sneglar och mäter och förfasas. 

Men ni skulle se hur mycket jordnötssmör han tar. Skitmycket! 

Antibruksanvisning.

Vissa dagar orkar jag bara inte. Jag är en usel, trött, hålögd skitmamma med stripigt hår och låg energinivå. Ännu en natt med tårar och skrik från stackars ettåringen plus att jag hoppat över träningen igen och igen och igen. Så nu sitter jag här och är missnöjd. Jävligt missnöjd med så mycket. 

Men i kylen finns två kycklingfiléer från helgens grillande och jag hittar soltorkade tomater och lite crème fraîche nån gnutta fond och oliver och tjolahopp! En skitagod sås. 

Tyra sa "namnam" så fort jag tog fram stekpannan och skyfflar sked efter sked in i munnen (och utanför). 

- Arvid. Kom! Nu är det mat, säger jag glatt. 

Får ett "Neeeeej!"-skrik till svar. Och jag blir så trött, så trött, så trött. Här har man ansträngt sej och lagat god lunch och han bara skiter i det. Han vill inte ha. Jäkla otacksamma unge! 

- Men skit i't då! säger jag surt och går iväg. Perfekt. Jag lär barnen allt jag kan. Och det är så mycket. Och såna klokskaper. 

- Va? säger femårige Arvid förvånat. Det hör trots allt inte till vanligheterna att mamma svarar så. 

- Du kan strunta i maten. Du behöver inte äta. 

Briljant barnuppfostran. Omvänd psykologi när den är som bäst. Lite skitsur sådär så det märks att mamma när som helst goes bananas. 

Jag går och sätter mej med Tyra och skyfflar in mat jag med. Arvid kommer inte. Men who cares? Inte surpuppemamman i alla fall. Hon fokuserar på att hon får äta. 

Jag gör lite som i ett flygplan helt enkelt. Det är viktigt att mamman sätter på sej syrgasmasken först och därefter hjälper sitt barn. För om jag aldrig äter så dör jag ju och vem ska då laga god kycklingfilésås till ungarna? 

Efter en stund kommer Arvid. Han börjar med att spela en pjäs. 

- Jaha. Var det mat? Jag trodde vi skulle borsta tänderna. 

Men mej lurar han inte. Maten är fortfarande varm så det är förstås bara att skyffla. 

När han ätit några tuggor frågar han sin vana trogen: "Räcker det nu?" Då brukar jag alltid svara "Fem tuggor till." eller nåt i den stilen. Eftersom bananasnivån är nära orkar jag inte tjafsa och svarar "Ja." Arvid hör mej inte ens utan slänger i några tuggor till (typ fem faktiskt) och frågar sen: "Va?" 

Monstermamman visar tänderna. Nej, vänta här. Titta. Hon ler ju. Till och med den där gråa surkärringen kan tina upp till slut. 

Jorå. Jag bjöd till och med på äppeljos efter maten. 

Slutet gott. Allting gott. Och godast var kanske den där såsen. 

Jag njuter.

Lillbusan i knäet. Hon gnuggar sej på näsan. I håret. Gnäller. Hon är trött. 

Jag babblar. Pratar om livet med låg röst. Hon ser på mig. Ögonlocken blir tunga. 

En lång stund ser vi varandra djupt i ögonen. Och den känslan som hela magen fylls av vill jag kapsla in. Spara till tillfällen då magen är fylld av helt andra känslor. 

Superwoman i tevesoffan.

Innan smartphonen kom var jag skitnära att bli världsberömd. Jag hade nästan börjat anställa mitt Obamaentourage och fulskröt så fort jag fick en chans. Min superkunskap var T9 och de små knapparna ihop. Jag kunde skriva långa sms utan att ens ta upp mobilen ur fickan. Coolt. Bra. Imponerande. 

Men det var då. 

Nu har jag hittat min nya superkraft. Någonting som förbättrar vardagen för min familj nåt oerhört. Vilken lycka när jag briljerar med min enastående egenskap. Jag är nämligen exceptionellt überduktig på att fastforwarda. 

Vi pausar alltid Idol och nattar kids. Och ooo så härligt att slippa den där urtråkiga reklamen också ligger jag där och ba trycker lite på fjärrmon och stopp! just när jingeln kommer tillbaka och Lernström upprepar lite av det som hände innan pausen. 

Och varje gång jag gör det säger jag till sambon: "Såg du? Perfekt."

"Mmm." svarar han. Troligen helt stum av beundran. Varje gång. 

En dingo tog nästan min nästanbaby.

Lilla Tyra är söt som socker och snabb som en vessla. Det är ett jäkla jagande. Och lyfter jag upp henne när hon inte vill förvandlas hon till ett kommatecken. Hon kastar sej bakåt och går knappt att hålla i. Gissar på att hon har nån form av superkraft som förändrar molekylerna i muskler och skelett till gelé. 

Idag var vi på Lidl och handlade. Kände att jag måste byta ut Coop för där har vi gått runt och skrikit en miljon gånger. Nu skrek vi på Lidl istället. Sjukt nice med ombyte. Tyckte Cooparna, inte Lidlarna. 

Tyra satt snällt i vagnen i 30 glada sekunder och i en extra minut när jag försökte locka med roliga saker. Ett paket hårdbröd, bilnycklar och nån leksak. Inte kul när man kan springa som en maniac och riva i grejer. 

Glasburkar i busig ettåringshöjd? Hur tänker ni? Hyllorna borde börja där Tyras händer slutar. Under kunde det finnas trevliga, mjuka saker att pyssla med. Oförstörbara, bacilluskfria, roliga men ändå så pass tråkiga att man snällt går vidare när mamma säger det. 

I kassan försvann Tyra. Hon strosade lite i gången och jag hörde förstås att hon inte var så långt borta även om jag inte kunde se henne. Men man är ju trebarnsmamma och lite koll har...

-Du, nu är hon på väg ut på parkeringen, sa tjejen i kassan. 

What? Dunder och granater. Jag sprang och fångade upp mitt närapåförlorade barn. Höll henne i ena armen och byxorna (som omöjligt kan stanna uppe) i den andra. Och skämdes förstås som en hund. Vilken usel mamma! 

Jag började stamma fram ursäkter som folk i kön sket fullständigt i. Dom ville betala sin billiga vitkål och blandfärs och gå hem igen.

Allt gick bra. Barnet överlevde. Folket i kön fick betala och gå hem. Och mamman åkte raka vägen till fd Expert och knäppte en svettig körkortsbild. (Jag var till och med glansig på hakan!)