Se då krypa spöken upp ur vrårna.

Femåringen har blivit extremt mörkrädd igen. Han kan inte vara ensam i ett rum och springer som en virvelvind om han ska någonstans utan sällskap. Han sopar ner ungefär allt i sin väg när han springer, exempelvis en ettochetthalvtåring. 

Varje morgon när vi ska få oss i ordning för dagis grånar minst ett av mina hårstrån. På kvällarna är vi fler och det går bättre. Vi turas om att följa på toaletten och att hänga med när något ska hämtas. 

På övervåningen har vi våra sovrum, men på mellanplanet är kök och tvsoffa som livet cirkulerar kring. 

Jag går upp och hämtar ett par strumpor. Arvid går trettio centimeter bakom mig så när jag vänder mej om med strumporna i handen krockar vi. Och samtidigt som jag ska gå ner, har Tyra kommit upp för trappan. Jag hjälper henne ner för trappan. Sätter på mej strumporna. Kommer på att Tyra behöver en långärmad tröja. Går upp och hämtar. Krockar med Arvid när jag vänder mig om.  Möter Tyra som kommit upp och hjälper henne ner. Sätter på henne tröjan. Hon torkar snor på min tröja. Går upp för att byta. Krockar med Arvid. Möter Tyra som just kommit upp... Ja, ni förstår. Och i det här är det förstås inte mej det är synd om, förutom att mitt hårsvall inte blir vackert. 

Men snart är det jullov och vi får fullt hus så jag hoppas låna ut mitt sötnötiga plåster ibland. Så kan vi vara nära när vi sitter och gosar och äter choklad under en filt i soffan istället. Det är nämligen mest det jag planerar att göra i jul och nyår. 

Förmaningar vid kvällskisset.

Jag är förmaningarnas drottning. Och jag gör gärna precis så som förståsigpåare informerar om att man inte ska göra om man vill att barnen ska uppfatta vad jag vill ha sagt. Jag är långrandig. Babblar på som att jag hade betalt. 

Nu var det dags att sova. Men först måste femåringen kissa. Eller "vi" som jag alltid säger. "Nu går vi och kissar." 

När han kissat färdigt och torkat sej ser jag något som blänker till på ringen. Böjer mej ner och och närsyntspejar. 

"Hallå! Stopp. Stopp. Stopp. Du måste ta upp ringen innan du kissar." Blablablablablablablabla. 

Efter tusen förmaningar och information om hur mycket kiss jag skulle få på mej om jag satte mej på toaletten och blablabla. 

Arvid är märkbart ointresserad. As always när jag babblar sådär. 

"Hör du vad jag säger åt dig?" frågar jag barskt och låtsasmorsigt. 

Femåringen tittar lite snett på mej: 

"Men mamma, skulle du ens på toa nu?" 

R-E-S-P-E-C-T, find out what it means to me. sjunger jag och dansar ut från det där rummet där vi pudrar våra näsor. 

Och skiter. 

Bokälskarnas egen topplista

Fick just ett mejl från Adlibris med denna rubrik. Bokälskarnas egen topplista. Alltså det är inte vilka människor som helst som gjort den här listan. Det är bokälskarna. De som verkligen älskar böcker. På riktigt. Inte bara bläddrar i en bok för att den råkar ligga där och personen inte har nåt för sej. Å nej. Det är större än så. 

Eftersom jag räknar mig till bokälskarna och kände att det här ju kan vara min lista klickade jag upp mejlet direkt. Vad kunde dölja sej där? Kanske en lista med de bästa böckerna någonsin, med klassiker och nya böcker i en enda härlig röra. Svenska och utländska. Barn, ungdom och vuxen. Böcker med blod, skratt och talande djur hullerombuller. Bara att bocka av vilka böcker jag läst och vilka som måste läsas. 

Nej. Självklart var det inget blandat. Vem tjänar pengar på en lista med böcker du bara hittar på antikvariat eller bibliotek? Det var förstås årets mest sålda böcker. 

Och bokälskarna har tydligen bestämt sej för att äta väldigt få kalorier två dagar i veckan för på plats ett, två och tre av bokälskarnas egen topplista ligger böcker om 5:2-dieten. Så 2013. 

Nämen skit i å ät.

Jag är världens sämsta mamma. Jag vet liksom inte vad som är bäst. Hur gör man? Jag är urdålig på att vara vuxen. 

Hämtade mitt barn i skolan exakt samtidigt som kompisarna gick och åt skollunch. Lämnade tillbaka kiddot utan mat i magen en halvtimme senare. Puckat. 

Hon har nämligen varit hos tandläkaren och fått sina tänder penslade. "Nu får hon inte äta på en timme." sa sköterskan och vinkade hejdå. 

Okej. Hur gör vi nu? Min hjärna funderade. Kan jag injicera nåt? Om hon gapar skitstort och jag kastar ner köttbullar i svalget på henne. Det borde väl funka? 

"Vi kan ta med en macka till skolan så kan du äta den om en timme." sa jag glatt. Nyblivna åttaåringen vägrade givetvis. "Jag klarar mej." En frukt? Nej. "Jag klarar mej." upprepade hon. 

Jag räknade minuter och kom fram till att, jo, hon överlever. Och nu sitter jag här och skäms! Hur kunde jag? Jag skulle förstås inte gett mej. Jag borde ha packat ner NÅNTING vadsomhelst och sagt att "Nu äter du det här om en timme." Inte mer med det. Mamma bestämmer liksom. 

Och ju mer jag tänker på det desto hungrigare blir jag. Och om jag blir hungrig, hur hungrig är inte hon? 

Vilken fruktansvärt korkad knasmamma jag är! 

-------------------

Uppdatering: Hängde en påse med macka, äppelbitar och vatten på hennes hängare. Som hon säkert inte kommer äta, men jag framstår inte fullt lika galen. Mer omtänksam och supermammaaktig. Typ. 

En sån där natt.

När jag har mycket att göra gör jag ingenting. Smart. Och nu bestämde jag mej för att vara vaken inatt och ha huvudvärk och älta todo-listor. 

Imorrn ska jag till jobbet en stund. En kort utbildning. Om mindre än 6 timmar ska jag vara där faktiskt. Och jag är helt nervös. Jag känner mej så himla onödig, vilsen och ensam när jag är på jobbet. Ombyggnad, föräldraledighet och förändringar är väl anledningen. Och lite annat. 

Jag är nere i en svacka. Det är inte synd om mej. Vet det. Men det känns tungt ändå. Och som alltid när det är jobbigt äter jag för mycket och allt blir ännu jobbigare. 

Bläddrade i nån gammal tidning som listade massa lyckade människor som förändrat sina liv under föräldraledigheten. Det har inte jag gjort. Jag har svårt att få på mej en ren tröja och att komma på vad vi ska äta till middag. 

Skydd mot hål i huvet.

Nyss hemkommen efter dagislämning. Det skulle fotas så jag hade ansträngt mej extra med lillkillen. Lite vax i det för långa håret och en nystruken skjorta. Mer behövs inte för att världens sötaste pojke ska förevigas.

Men det är två moment extra i morgonschemat plus att det förstås var lite förbjudet att komma för sent. Vi kan låtsas att det berodde på det. 

När jag kom hem och av någon anledning tog mej för pannan kände jag en enorm böld av klet. Gissade först på digerdöden men när det visade sej att kletet var ljusblått och luktade friskt av mint drog jag andra slutsatser. 

8 av 10 tandläkare rekommenderar att man smörjer in sej från topp till tå. Extremt bra kariesskydd. 

Strålande jul.

December. Äntligen är det lagligt att prata julklappar, spela White christmas och baka pepparkakor. Jippi. Men jag vågar knappt nämna hur härligt jag tycker det är med julen eftersom min barnsliga förtjusning troligen bemöts med suckar och oändliga klagomål. Konstigt nog är det samma personer som klagar på att julen börjar för tidigt i affärerna som några veckor senare suckar över att man inte hinner. 

Jag är själv en tidsoptimist och hinner med en åttondel av alla mina planer, men det är knappast julens fel. Om man tycker julgranen är dyr, ful och bara barrar så skippar man den. Enkelt. Eller försöker hitta en billig plastgran på loppis. Själv stormar jag in på storvaruhuset klockan halvåtta och letar lucialinne kvällen innan det ska användas. Och den 23 december är det kalabalik och hur många julklappar jag än köper blir det inte "jämnt". (Planen är att det inte blir så i år.) 

Men nu är det jul i vårt hus med mysiga adventsstjärnor och vackra ljusstakar. Synd att våra tomtar trängs med leksakshögar, gamla tidningar och halvätna mackor. Men vad gör det när decembermörkret är en slarvers bästa vän? 

Oväntat besök? Släck alla lampor och tänd lite ljus. Ha alltid en bit pepparkaksdeg i kylen och osthyvla upp en hög på en plåt och skjuts in i ugnen. Vips doftar hela världen kärlek och du är förlåten för röran. 

Erbjud gästerna varma, tjocka tofflor så kanske de inte känner när foten sjunker in i ettåringens frukost och slipper smärtan från legobiten. 

Och relalalaxa. Julbord är ute. Satsa på nåt av julens smaskigheter för varje måltid. Prinskorv, gravad lax och ris á la malta är gott, men inte samtidigt. Vi hinner få i oss det gottiga ändå. 

Jag ser fram emot att läsa alla mina olästa böcker varvat mellan att spela nåt av barnens roliga tv-spel. Kanske spela nåt hederligt sällskapsspel när syrrans familj äntligen är hos oss. Självklart hänger jag i pulkabacken, men vill helst bara fika och åka hem. Och tvn är förstås en latmasks bästa vän. Jag hoppas på en god jul. För julen kommer även om du surar.