Mossbergsfrugan

Ingen bild säger mer än tusen ord.

2012-01-12T09:55:00.000+01:00

Jag ska få skriva krönikor i Söderhamnsnytt. Yey!!!
Första krönikan är redan inlämnad. Självklart inlämnad lite senare än deadline eftersom jag är en slarvmaja. Och inte så genomtänkt och rolig som jag drömt om. Men jag är ändå jätteglad. Mest glad över att jag ens får den här chansen.

Nu till problemet. Ska man få med en text i tidningen så måste man vara med på en bild också. Det vill inte jag. Varför måste nån se hur jag ser ut?

Har febrilt letat bland våra bilder flera år tillbaka och det existerar inte en bild på mej. Ingen bild där jag inte säger "Nej!" och håller handen lite framför tjockisansiktet. Skulle jag försvinna idag och polisen skulle vilja ha en bild på mej skulle det vara facebookbilden dom fick titta på. Är det inte lite sorgligt? Man skulle kunna tro att det är lite genomtänkt. Att poliserna skulle se på varandra med rynkade ögonbryn och menande blickar och börja prata om misstankar. Kanske ingen skulle leta mej, där jag satt instängd i en jordhåla av en galen psykopat som syr kläder av kvinnohud. "Hon hade planerat sitt försvinnande i många år."

Nej. Jag ska fråga om jag får måla en teckning istället. Gud, så innovativt.

Xmas à la Mossbergsfrugan 2011.

2011-12-23T11:13:00.000+01:00

En lista med jullåtar.

Inte mitt bästa inlägg.

2011-11-17T10:44:00.001+01:00

Det här blir ett sånt där kryptiskt, tråkigt inlägg. Där jag knappt säger A och absolut inte B heller. Ingen blir lyckligare av att läsa detta. Jag blir inte lyckligare av att skriva det. Ändå vill jag säga hej.

Hej.

Kändisblogg.

2011-10-12T20:34:00.000+02:00

Men håll i hatten. Bloggen är omnämnd i tidningen idag!

Det är DN Kultur som har ett stort reportage om min blogg och mina exakta formuleringar.

----

Så tokroligt skämt. Det var sambon förstås och det handlade inte om mig, utan om hans Wordfeudande.

The End.

Svartsjuka.

2011-10-10T20:59:00.002+02:00

Min sambo har mobilen i högsta hugg. Hela tiden. Var jag än stöter på honom glor han in i den där skärmen. Han ligger i soffan, sitter vid köksbordet, står vid spisen, ligger i sängen, står rätt upp och ner i nåt rum varsomhelst och tittar in i mobilen. Så skriver han nåt och lägger bort den. En liten stund senare durrar den. Han rycker åt sig den och glor in i den igen för hundratusende gången den dagen.

Från början brydde jag mej inte. Jag tyckte till och med själv att det var roligt. Durrandet kunde då och då bero på mej. Nu är det andra som tar över.

Det handlar om Wordfeud, det moderna samhällets svar på tystnad. En mikrosekunds ingentingande kan snabbt bytas ut mot lite alfapetsfunderingar, svära lite över motståndarens tur med bokstäver och sin egen otur, höja handen i skyn för att fira det perfekta lägget som gett 48 poäng, fundera över fler ord med z i för att senare komma fram till exakt samma resultat som sist man funderade, bara några timmar tidigare.

När sambon funderar och pekfingersplacerar bokstavsbrickor i all oändlighet sitter jag och småsurar i andra hörnet av soffan. När det durrar vill jag hela tiden fråga vem det var, vad den lade och vad han egentligen tycker om henne. Oftast verkar det faktiskt vara honor.

Nu känner jag själv att jag måste skärpa till mej. Vår senaste dialog ekar nämligen i mitt huvud.

- Vem spelar du med nu?
- Åsa. Hon fick 42 poäng.
- Är hon bra?
- Ja, det är hon väl.
- Är hon bättre än mej?
- Njae.
- Du vill säkert hellre göra det med henne än med mej.
- Nej, så är det ju inte. Lägg du rå så fortsätter vi.
- Nej.

Jag wordfeudsurar. Big time.

Ring ring.

2011-10-05T21:43:00.000+02:00

Under en arbetsdag pratar jag i telefon. Jättemycket. Hela tiden. En del är glada. Andra är arga. Ytterligare några är ledsna.

Det händer jättemycket på en dag, ändå händer det ingenting alls. Så många människor som passerar men på ett abstrakt vis som kan göra mig galen. Tyvärr tar jag inte åt mig när någon tackar mig för min hjälp. Däremot tar jag alltid åt mig när någon skriker åt mig att jag är helt dum i huvudet.

Idag hade vi skrivkurs. Tre timmars prat om substantiv och verb. Jag hjälpte definitivt ingen under dom timmarna, men ändå var det ren skär lycka.

Jag ville sitta kvar när kursledaren avslutade och tackade för sig. Dröjde kvar med pennan i handen.

Det sorgligaste är att inget av tipsen kommer jag egentligen ha användning av.

Tryckfel.

2011-10-04T03:51:00.001+02:00

Trycket var det, ja.

Jag trodde jag skulle dö. Att min kropp sa byebye.

Jag såg framför mig när sambon pratade livetutanmamma med kidsen. Röda rosor på begravningen och tårar rulla över mjuk liten och skäggig stor.

Men jag vill ju inte dö.

Trycket över bröstet blev hårdare.

Den vanliga morgonstressen ger vanligt tryck.

Kalabalikstressen ger ont nu-dör-jag-tryck.

Tyvärr kalabalikstressar jag varje morgon. Mellan kvart över 7 och 8 är det madness. Sen kalabalikstressar jag vid hämtning också. Förhoppningsvis inte på jobbet.

Träffade doktorn. "Ursäkta. Kan hända att jag är på väg att dö lite här."

Snälla sköterskor pysslade. "Ligg ner en stund. Du får!"

Doktor stressarde. Tittade på tester. Lyssnade på andning.

Nej. EKG visade inget. Jag är frisk.
Puh. Men på nåt sätt blir det ett puh?

Och ekorrhjulet snurrar på.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Finito

2011-10-04T03:29:00.001+02:00

Det räcker. Hela tiden. Det räcker.

Jag orkar inte med tjafs och för mycket av nånting på samma dag. Det räcker.

Jag antar att det är min energinivå som är ovanligt låg, men jag känner bara att det är tufft. Tufft att orka stiga upp tidigt, att väcka trötta barn som inte vill, att lämna barn som inte vill, som med stora ögon undrar varför.

Jag vill hoppa ur ekorrhjulet. Det där trycket över bröstet vill inte släppa. Varje dag undrar jag varför.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Tänt vare här.

2011-09-29T20:47:00.001+02:00

Jag är ju väldigt ung. Det räcker med en blick för att inse hur fräsch jag är. Inte en dag över purungsstrecket liksom.

Därför kommer säkert den här informationen som en chock för många. (Typ för dej, Camilla, som läser det här.) Men trots min babylena hud, min ungdomliga figur och min aura av perfektionism har ett och annat ålderstecken börjat visa sig.

Jag menar inte åderbråcken. Det är inne med åderbråck i år. Härligt med färg. En modern tribaltatuering. Få förunnat.

Att jag alltid ser bekymrad och lite svullen ut på grund av rynkor och fetma är jag jäkligt stolt över. Tjockisar med rynkor är da shit!

Men nu börjar mörkret smyga sig in. Mossberget är lite dunkelt i stort sett dygnet runt. Jag tänder lampor. Matte släcker. Jag suckar. Matte ekonomitänker.

Flashback. Det här har jag varit med om förr. Jag i orange velourtröja och bruna manchesterbyxor med två smala tofsar på huvudet. I ett liv utan åderbråck, rynkor och fetmaskalle. Då var det mamma och pappa som hade samma diskussion. Pappa var snäsig och gjorde sej lustig över ålderstecken, mamma mumlade nåt om snål och gubbig.

Det var då. Nu är nu.

Sjukstugan.

2011-09-28T11:56:00.004+02:00

Hemma igen. För tredje dagen den här veckan.

Igår kväll klagade lillfia över att hon frös och termometern visade 38,5. Det är i och för sej ett lotteri vad den där termometern visar, men mitt panntest (den gamla hederliga handen på pannan) varningsblinkade också. Efter alvedon och päronsplitt i soffan framför Idol mirakeltillfrisknade hon. En natts sömn gjorde kanske också sitt till. Så nu är det bara jag som ligger i soffan och hostar och fryser. Lägger på en extra filt medan hon klär av sej mer och mer. "Nej, jag fryser inte," protesterar hon när jag vill tvinga på henne åtminstone något litet plagg. Och försöker hon krypa in under mina filtar skriker jag högt och motar bort henne. Hon är iskall! Inte kan hon ligga under min varma filt. Då kan ju jag bli kall.

Gårdagens inlägg är skrivet under feberyra. Termometern visade 38,5 då också. Denna gång var det dock temperaturen i mitt öra som testades. Jag avrundade det till 40 och blev genast soffliggande i ett dygn. Men soffliggande tar inte alls bort halsont eller öronont. Jag blir bara jätterufsig i mitt fulfula hår. That's all. Och får lite ilskna blickar från sambon som luktar moppe när han kommer hem efter en lång dag på jobbet. Han undrar om jag ska vara hemma imorrn också. Jag svarar nej. Svarar alltid nej. Det är en reflex jag har. "Nej, men..." Också blev jag visst hemma en dag till.

Men imorrn är vi alla friska igen. Lovar.

Mysigt.

2011-09-27T15:46:00.003+02:00

Inte en dag går utan att jag tänker att jag måste ta tag i det igen. Skärpa till mej. På med dom där förbannade löparskorna och bara göra det. "Det känns ju sååå mycket bättre efteråt," som alla frälsta säger. Håller inte alltid med. Ibland känns det för jävligt hela tiden. Före, under tiden och efter. Före eftersom jag ångestladdar och förstås slutligen måste. Under tiden - behövs ingen förklaring. Efter - för att jag känner att det aldrig någonsin finns en ände på det och för att det är så väldigt sällan som någonting känns lättare. Och sen kommer huvudvärken.

Jag börjar undvika dom där jeansen som jag ju lyckats komma i för bara några månader sen för att dom spänner så förjävligt. Har jag blivit allergisk mot jeanstyg? Är det därför min hud blir röd och full av märken i midjan?

Jag hinner knappt kliva ur bilen på gården förrän mysbyxorna är på plats. Härliga härliga mysbyxa. I dej kan jag nästan glömma att jag är en tjocksmock. Jag kan böja mej ner och plocka upp nåt på golvet utan att nån kan titta ner i skåran mellan skinkorna. Jag kan sitta ner med benen i kors utan att vara rädd att någonting ska spricka. Jag kan suga in magen och känna en liten glipa mellan tyg och hud, och därför inbilla mej att det inte är finito med mej. Nånstans, djupt inuti mej, finns en skinny bitch.

Min tjockiskropp kan jag faktiskt leva med. Nästan hela. Det är dubbelhakan jag inte kan leva med. Den gör att jag börjar fantisera om såna där hemma-skönhetsoperationer. Man drar i huden så det stramar, hämtar sen sin häftapparat och trycker. När blodet stelnat är det en enkel sak att sminka över klamrarna. När det lossnar är det bara att ta fram häftapparaten igen. Åååå så snygg jag skulle vara.

Har än en gång läst en artikel med Camilla Läckberg. Hon tycker det är skittråkigt att träna och gör därför inte det. Hon äter nyttigt.

JA! Det är precis min metod. Exakt min faktiskt.

Minus det där med att äta nyttigt.

Igenom.

2011-06-21T05:25:00.001+02:00

Det finns människor som ger energi i massor.
Och det finns dom som tar.

Igår tog det slut. Nästan.

Jag var gråtfärdig.

Stapplade mej hem till köttfärspaj och sallad. Med mat i magen ser trots allt världen inte lika hotfull ut.

När sambon dök upp med studsmatta, modell cirkustält, och underbara barn skrattkiknade lossnade det sista tungsinnet. Det bottenlösa hålet fylldes med nyklippt gräs mellan tårna.

Jo tack. Jag mår bra.

Elin

Fräsching.

2011-05-19T00:18:00.002+02:00

Sitter vid mitt skrivbord. Snackar med lite arbetskamrater. Skrattar stort. Kanske böjer huvet något bakåt mitt i flabbet, who knows.

Vinkar hej. Stressar till dagis. Hämtar ärliga ungar.

Lillgrabben pekar på min näsa.
- Mamma, hnor.

Okej.

Så här var det här då.

2011-05-19T00:15:00.003+02:00

En minst sagt omtumlande dag.
Tråkigt - bölade på jobbet.
Skitkul - vårrusade. Sprang nonstop 5 kilometer.
Jag ÄR otroligt duktig.

Superskoj - bokade utlandsresa.
Mindre roligt - tittade yr.no direkt efter. Regn.

Glöm inte bort dom vi inte ser.

2011-05-04T21:14:00.003+02:00

Det var Humorgalan på tv för några dagar sedan. Låter skitroligt. En hel gala med massvis av skoj.

Men alla skämt kändes fel. Efter att ha sett uppgivna barnögon utan energi eller ens förmåga att fästa blicken känns en parodi på SolsidanOve urtråkigt.

Jag har aldrig förstått det, men jag antar att det faktiskt är ett bra sätt att få folk att se det jobbiga som vi gärna blundar för och som kanske får oss att äntligen få tummen ur.

Bli världsförälder du med.

Det löser sej.

2011-04-27T21:45:00.004+02:00

Vi väntar på besked från bossarna om vi får vara kvar eller ej.

För varje dag som går blir jag än mer halvgalen. Jag tycker jag märker hur någon undviker min blick, hur någon går en annan väg för att slippa möta mej, hur någon ser ut att ogilla mej bara genom att röra huvudet på ett visst sätt eller titta onödigt länge eller alldeles för kort stund eller bara se misstänksamt mycket ut som vanligt.

På kvällen somnar jag som vanligt, men vaknar några timmar senare och räknar. Räknar hur många gånger jag egentligen varit sjuk eller varit hemma med sjuka barn. Hur många dagar jag var ledig i jul och hur många extra dagar jag faktiskt tagit föräldraledigt. Räknar och räknar, men har egentligen ingen aning om om det har någon som helst betydelse.

Jag räknar hur många vi är som arbetar idag, hur många som skulle kunna sluta utan att telefonkön blir alltför lång (som om jag skulle ha en aning) och räknar räknar räknar.

Jag räknar hur mycket vi får om det blir a-kassa för mig. Jag funderar över vem som kan tänkas hjälpa mig vidare till ett annat jobb. Jag funderar över vad sjutton det finns för andra jobb. Jag funderar hur sambon skulle reagera. Jag funderar hur jag skulle reagera. Jag funderar hur jag ska se ut när jag ska berätta för alla att jag blivit uppsagd. Tyvärr. Dom ville inte ha mej kvar.

Också försöker jag skaka av mej det. Varför ta ut olyckan i förskott? Jag är positiv. Sån är jag. Alltid positiv.

Men tänk om...

Också tar vi hela skiten ett varv till.

Rumpkrymp.

2011-04-26T21:14:00.011+02:00

Jag har blivit mindre. Man kan inte tro det när man ser mej, men jag har banne mej blivit mindre.

I helgen fick jag det bevisat. Men inte på det sätt jag drömmer om. Att någon förundras över snyggElin och jag bara stortrivs och glider runt i min tajta klänning och är allmänt skitsnygg.

Nope. Så var det inte.

Det var storhandlingsdags i sommarvärmen som överraskade oss i påsk. Jag hoppade in i jeanskjolen utan strumpbyxor under. Härliga tider. Hejdå la familia. Mamma ska fylla kundvagnen med nyttig mat.

Stormar in i butiken med stora steg med mina älsklingslåtsasHasbeens på fötterna och kundvagn i händerna. Det känns lite konstigt på rumpan men jag stormar vidare. Jäklar, trosorna sitter banne mej inte bra. Storstegar vidare och för varje steg känner jag hur trosorna hasar yttepyttelite till. Tar lite mindre steg med lite mer putrumpa för att minska katastrof men känner ändå att det händer grejer.

"Men heeej!"

Helvete.

"Heeeej!"

Står still, pratar, ler och likförbannat hasar det. Försöker ställa mej med handen lite lätt (men egentligen tokpressad) mot baken. Lite nonchalant (paniiiik!) sådär.

Äntligen ett litet byebye. Mina ögon som irrade fram och tillbaka efter bästa draupptrosor-ställe och mitt stela leende kanske inte inbjöd till något längre samtal.

För att trosorna ens ska vara kvar får jag ta breda steg till närmaste skymda hörn. Och var är alla skymda hörn när man behöver dom? Breda sidosteg och handen innanför kjollinningen. Trosorna går inte längre att nå.

Snartsynsdom. Snartsynsdom. Snartsynsdom.

Jag säger inte var jag stod, jag säger inte riktigt hur jag gjorde, men upp åkte dom. Nu är dom slängda och jag måste alltså köpa nya trosor i en mindre storlek. Yeeeey!!

Avtjockisifiera mej.

2011-04-01T21:04:00.003+02:00

Det är jättebra att jag har börjat träna och att jag tänker på vad jag äter. Att jag är medveten. Jätteskönt. Jättebra.

Men det här dåliga samvetet som förföljer mej dagarna i ända kunde jag lätt vara utan.

Nu spelar det ingen roll vad jag äter. Allt är av ondo ungefär.

Och nu är klockan över nie en fredagkväll. Jag har druckit ettåetthalvt glas vin och ätit lite choklad och jag kan inte sluta tänka på att jag borde ut och gå. En rask promenad. Bara en rask promenad.

Jag vet att det här är sista steget på min NyaLivet-stege. Det har börjat hända litegrann. Jag kan ha lite kläder men är still going tjockis. Jag tränar och får dåligt samvete när jag inte gör det. Till slut äter det dåliga samvetet upp alltihop. Om jag inte orkade träna i morse kan jag lika gärna skita i allt och moläta allt ätbart som finns hemma inom sextio sekunder. Och har jag ätit allt det där så kan jag lika gärna skita i att nånsin röra mej.

Nu är det positivt tänkande som behövs. Jag har kommit en bit på väg. En yttepytteliten bit på väg, men dock åt det håll som jag vill.

Och mitt i denna öppnahjärtat-stund säger mobilen ifrån. En påminnelse från situps-appen. Är det någon som försöker säga mej nånting?

Så är det bara.

2011-03-29T21:36:00.001+02:00

Just nu borde jag hänga tvätten.

Husvisning.

2011-03-27T21:18:00.004+02:00

Vi har än en gång varit på visning.

Huset ligger efter en sån där gata som jag vill att mitt hus ska ligga efter. Lagom lantligt, men inte öde.

Direkt jag såg huset blev jag lite fundersam. Är det inte vänt åt fel håll? Liksom åt sidan. Nej, så har jag ju inte tänkt mig Huset.

Jag skakar av mej den larviga känslan och samlar ihop man och barn och går in.

Liten hall. Minus.

Vi går in i rum efter rum och medan jag tycker taket trycker och tynger så syret försvinner är sambon entusiastisk och uppåt. "Har du hört? Dom gör av med blablabla kilowatt-timmar. Ho ho!" (Blablabla i betydelsen skitnågra.)

Jag vill slå ut väggar. Jag funderar på om soffan verkligen kan få plats. Jag undrar var dom egentligen hänger tvätten. Funderar på hallen fylld med vinterjackor och overaller och dom skorna och dom skorna och dom skorna och dom skorna.

Tänker mig middagsbjudningar, som vi nästan aldrig har. Vi får äta i omgångar, med tvätten hängande över huvudet och jackorna på stolen. Kanske skorna på oss för att underlätta.

Efteråt i bilen på väg hem är det dags för summering.

- Vad tyckte du? säger sambon entusiastisk och ger mig ett uppmuntrande kläm på knäet.
- Jorå. Det var väl kanske lite små rum, säger jag.

Samtidigt som jag säger det vill jag trä en påse över skallen. Inte alls för att snälle sambon blir arg eller anklagande. Men jag blir så trött trött trött på mig själv. Varför blir jag aldrig nöjd? Här hade jag (kanske inte alls eftersom priset nog blev högt) chansen att få mitt lantliga lilla hem, men jag ser bara nackdelar.

Det är lätt att amatörpsykologa fram att jag egentligen inte vill flytta, men jag kan ändå inte tro att det är så. Jag är kanske bara en sån där bortskämd Argasnickaren-brud som behöver en rejäl utskällning med medföljande snorsnyft och bekännelser. Sanningen är att jag har läst en och annan inredningstidning. Och livet är aldrig en inredningstidning.

Tidspress.

2011-03-27T11:06:00.004+02:00

Det var inte igår. Tiden springer ifrån mig. Varje dag går utan att jag hinner med en tiondel av alla mina måsten. Därför får dom saker jag verkligen vill göra, som att skriva, vänta till jagvetintenär. Eller ja, till en sån här dag.

Jag önskar att jag kunde sova 3 timmar per natt och vara pigg och alert likförbannat. Men efter barnen har nattats finns det inte mycket energi kvar i min urgamla tjockiskropp.

Jag läser ungefär en bok varannan månad. Eller är det var tredje? Bottenrekord.

När jag jublade över slutbokrea med 10 kronor per bok sade kloka femåringen: "Mamma du ÄLSKAR böcker. Men du läser dom inte." (Jag fyndade i alla fall en Nobelpristagarbok.)

Nej. Jag bara har dom och längtar efter att läsa. När kvällen kommer och barnen somnat och jag känner att jag borde städa igenom högen på skrivbordet, lägga in rena tvätten i garderoberna, betala räkningarna eller bara läsa en bok så räcker energin inte längre än till Arga snickaren eller American Idol eller bara till att zappa, zappa, zappa. Från och med nu ska jag göra lite mer av det jag tycker om.

Ointressanta ord.

2011-01-05T08:27:00.005+01:00

Idag är det ledigt på Mossberget.

Det betyder att jag längtar efter mackor m smör och ost på så jag nästan exploderar. Pulverfrukost känns inte aktuellt.

Nej, det här funkar inte. Det blir lite pulver på jobbet, men nyttig lunch för det mesta och alltid mat hemma (något annat har aldrig varit aktuellt). Och mindre av allt.

Nu letar jag resultat. Tittar mej i spegeln och villvillvill. Drömmer om att sätta på mej dom där jeansen som jag knappt använt för att de sitter spricktajt på ställen de inte ska sitta spricktajt. Bläddrar i hmkatalogen och vill beställa snygga klänningar, fina linnen och klackiga skor. Men tiden står still. Jag ser ju likadan ut idag som igår. Mycket förvånande.

Min sängsurfning funkar inte. Blogga med galna kids i sängen är dömt att misslyckas. Men alla perfekta mammabloggare brukar ju göra så? Och lägga in nån puttenuttig krambild på morgonmys m mobilen.

Jag känner inte att jag vill dela med mej av vårt stökiga sovrum, med allt för många omaka kuddar, varvat med sambons kläder och två tjuriga barn som sparkas, nyps och rivs. Inte alls så puttenuttigt.

Nu ska vi äta frukost. Allihop. Mums.

Skål!

2011-01-03T21:47:00.001+01:00

Idag har jag pulvrat.

Det är så pinsamt. Jag rusar in i köket, blandar snabbt och halsar i mej.

Allt gick jättebra fram till dagishämtning. Då var jag arg, ledsen och trött. Dom jag vill vara snällast och gladast mot, ge den största delen energi, dom får en sur skitkärring som skriker eller snörvlar.

Imorrn blir det bananboost inför overallpåklädning och middagsvägran.

Jag fortsätter fokusera på larviga målbilder.

Ja, vad i helvete.

2011-01-02T21:29:00.001+01:00

Nu är det rivstart på det nya livet. Avslutade det gamla med varma mackor och de tre sista wienernougaten.

Imorrn blir det pulver, promenad och humöret från hell.

Det finns skitstor risk att det inte kommer lyckas, men nu tänker jag inte tänka så. Nu är det positivt tänkande.

Jag tänker inte vara stora tjockisen längre. Det är slut med det. Finito. Bye bye.

Det ska bli kul.

Men mest förjävligt.

Tomten är på väg.

2010-12-24T07:27:00.001+01:00

Mäh. Varför vaknar inte ungarna? Det är ju julafton.

Nåt å lyssna på.

2010-11-30T21:18:00.004+01:00

Imorrn är det december och det firar jag med att dela med mig av min jullista.

Varsågod! Lite spotify är allt som behövs för att kunna poppa jullåtar.

GOD JUL!

By the way så är snartintelängrefyraåringens nya favoritlåt "Mikrofonkåt" med September.

"Spela den där låten igen. Den där "Rimmar på"." säger hon.

Så här hemma heter låten så.

Julefrid.

2010-11-28T05:09:00.001+01:00

Inför julefriden råder galet kaos.

Så klart måste det städas, pyntas och julbakas. I mitt hem görs det i en enda röra. Städa lite här, pynta lite där och så en pepparkaka på det.

Nu var det lussebullar på gång. Och en till kaka för att vara säker på att all ork skulle raderas.

Värm degspadet fingervarmt medan du tröstar liten flicka som klämt fingret. Måtta upp mjöl och skala clementin åt gnällig tvååring. Avsluta med en snoravlägsning och lite mer mjöl på det. Gör omedelbara avbrott för att rädda utsatt porslinstomte som riskerar dekapitering.

När den där kakan skulle ut ur ugnen rådde fullt krig mellan mig och tvååringen. Han slogs och sparkades och skrattade mig rakt i ansiktet när jag sa till på skarpen. Någonting som gör mig galen. Eftersom jag dessutom var mitt inne i "ta ut superheta kakan ur superheta ugnen"-momentet blev allt upp och nervänt. Arg. Orolig. Rädd. Förbannad. Stressad. Helt färdig.

Resultat: urvrål. Lillen sprang ifrån mig som att jag sprutat eld. Det var så det kändes i halsen också.

Efteråt blev jag trött och gråtfärdig. Vi som skulle ha julmys. Sprang upp och tjurade i sovrummet. Andas, andas.

Nere var det tyst och lugnt. Han kanske blev så rädd för mig att han bara sitter i soffan med tom blick, tänkte jag.

Just som jag skulle gå ner igen hörde jag lilla storasyster: "Men så där får man inte göra. MAMMA!"

Kom ner till detta:

Stoppade båda kidsen i badet, avslutade bakningen och sket i att städa undan efter oss.

Avslutade lördagkvällen med att bjuda kidsen på nybakade lussebullar och julmust. För att riktigt försäkra mej om att nattningen också skulle haverera.

Glad första advent!

Glada barn. Glad mamma.

2010-11-22T21:30:00.001+01:00

En ledig dag med kidsen.
Jag pendlar mellan att tycka att livet är en fest och att vilja smita undan från tjo och tjim och hitta tystnad. Nånstans, bara för någon minut.

Om den ena är glad är den andre arg och tvärtom.

Efter att lillgrabben fått utbrott nummer tvåhundrafyrtitre och kastat allt han fått tag i på storasyster, på mej eller bara iväg, stoppade jag dom i badet. Och jäklar. De var sams. I alla fall för det mesta. De roade sej i och för sej med att hoppa så vattnet tsunamierade ut över badrumsgolvet, men det var skitsamma. Under tiden tände jag ljus, lagade och dukade middag.

Tvååringen slocknade efter några ynka Bolibompaminuter vilket betydde att soontobefemåringen fick fritt babbelrum kvällen lång.

När jag fixade Bamsetandkräm på tandborsten ställde hon sig på pallen och tittade mig djupt in i ögonen.

- Mamma. Jag måste säga en sak bara, sa hon allvarligt.
- Vadå?
- Du. Är. Bäst.
Betoningen på varje ord gör lyckan ännu större.

Min kärlek.

2010-11-17T19:44:00.001+01:00

Världens sötaste fyraåring myser med mej i sängen framför teven.
- Mamma. Vad betyder I love you?
- Jag älskar dig.
- Mamma. I love you.

Elin

Snopet.

2010-11-09T20:58:00.001+01:00

4åringen ska sova med kusinerna, moster, mormor och morfar inatt.

När det började bli dags för avsked svansade jag efter henne med godnattkramsönskningar, tandborstförmaningar och pillihåretfjäsk.

"Men mamma. Skulle inte du åka snart?"

Det obloggbara.

2010-11-06T21:25:00.004+01:00

Klockan är tjugoett och tjugonio. Jag är vaken.
Det börjar en film snart som jag planerar att titta på.

Klockan är tjugoett och trettio.
Filmen börjar nu.

Klockan är tjugoett och trettioett.
Jag funderar över varför jag skriver så sakta. Kan det verkligen gå en hel minut mellan dessa korta stycken?

Klockan är tjugoett och trettitvå.
Skyller på att filmen börjar nu och att jag skriver och tittar samtidigt.

Klockan är tjugoett och trettitvå fortfarande.
Jag känner att jag tappar fart. Det finns så mycket jag vill berätta men allt känns obloggbart.

Klockan är tjugoett och trettitre.
Jag ger upp.

Klockan är tjugoett och trettifyra.
Blir det här veckans bloggbidrag?

Klockan är tjugoett och trettifem.
Verkar inte bättre.

Klockan är tjugoett och trettisex.
Tappar alla mina fyra läsare bara sådär.

Klockan är tjugoett och trettisju.
Tid. Idéer. Fantasi. Allt fattas mig.

Klockan är tjugoett och trettiåtta.
Enter.

Friskis - nope. Svettis - japp.

2010-10-24T22:01:00.001+02:00

Eftersom jag funderat på sån där knytaihopmagsäckenoperation har min kropp bestämt sej för den ekonomiska varianten. Min hals har helt enkelt svällt igen så jag inte får ner mycket annat än vatten. Och glass går rätt bra. Ibland.

Än så länge fungerar dieten skitdåligt. Min hals är snart axelbred och jag orkar inte gå uppför ett våningsplan i Mossbergsslottet utan att pausa och andas.

Men om man badar i grädde, borde inte porerna släppa in lite och ge mej den där efterlängtade mättnadskänslan då?

Och så var det dom där halstabletterna. Går det inte att tillverka halstabletter utan laxerande effekt? Men gärna med relaxerande effekt.

Baby, it's cold INside.

2010-10-19T21:11:00.001+02:00

När jag huttrat under täcket ett par nätter tryckte jag på on på elementet. I smyg.

Jag kunde springa upp barfota till gråtande barn utan att börja gråta själv. Jag kunde ha kroppsdelar utanför täcket utan att behöva isskrapa loss något på morgonkvisten. Jag kunde sova.

Men jag visste att lyckan inte skulle vara förevigt. Då och då sa elementet knäpp och lilla gröna lampan tändes. Jag stelnade till och hukade lite för det kommande slaget.

Nej. Okej. Inte sant.

Men han upptäckte det och stängde av. Förbjöd mig att sätta på det igen.

Nu har jag upptäckt små, ljusa hårstrån på kinderna. Min kropp förbereder sig för istid. Jag förvandlas till ett pälsdjur för att överleva.

Undra om sambon låter mej ha elementet på när jag börjar låna hans skäggtrimmer.

Ungefär så.

2010-10-17T19:21:00.004+02:00

Städa, diska, tvätta, damma
Varje dag är det detsamma

Ungefär så.

För att underlätta har vi investerat i en ny dammsugare. Och tametusan. Det flyger ju in saker i röret utan att jag gnussar in det. Jippi!

Men den har redan gått sönder. Lite.

Förra helgen brann tvättmaskinen. Sambon åkte iväg och slängde ut några tusenlappar på en ny. Och när man plockar ut tvätten efter en timme och tjugofemminuters runt-rullning så luktar kläderna rent. På riktigt.

Idag hade fyraåringen en kompis på besök. De letade "ritarplattor" och kom in till mej i sovrummet.

- Okej. Jag ska leta, sa jag och började tafatt lyfta på megaberget som pryder mitt skrivbord. Kläder som ska lagas, böcker som ska tejpas, papper som ska gås igenom, en pall som borde limmas, en hög med pennor, en tidning, cd-skivor, fina bilder, ett par skor...

-Men mamma. Du måste verkligen städa.

Och är det inte det jag gör? Hela tiden. Här städar jag. Och där städar jag. Och där borta. Också här igen. Också lite där för det var länge sen.

Det slår aldrig fel. Städar jag så det blir ordning på ett "nytt" ställe så växer min megahög på skrivbordet någon extra decimeter.

Alla som tycker jag ska slänga allt och börja om räcker upp en hand.

-----

Men ni har FEL. Den som spar han har.

Ungefär så.

Pannkaksmannen

2010-10-05T06:03:00.001+02:00

Den STORA finalen i Biggest loser.

4åringen:
- Vad platt han blev!

Elin

Status: Gigantisk.

2010-09-28T21:03:00.003+02:00

Det börjar dra ihop sej för Biggest losrarna. De amerikanska på femman alltså.

Efter elva veckor har de gått ner 50, 60 kilo och de är oigenkännliga.

De klotrunda slappa jätteansiktena har dragit ihop sig till vackra fejs med superskin. Och där dubbelhakorna låg och vilade syns nyckelbenen under huden.

Nu gråter dom för omställningen. För att de en gång tillät sig att bli sådär feta. För att de är rädda att bli så igen.

Jag njuter. Gråter när dom gråter. Känner styrkan som dom känner. Planerar springturen som dom springer.

I en timme.

Sen blir klockan åtta och förvandlingstimmen är över. Den där morgondagen på gymet känns avlägsnare och avlägsnare. Vissa stunder är det självklart. Andra stunder är det omöjligt. Men för det mesta är det bara sen.

Sen.

Nu har jag hosta och astma. Varje kväll låter jag som en hundraåring. Varje dag är jag ungefär som en pigg sjuttiåring.

Gud så jag längtar till jag står där och säger dom magiska orden. "I never want to go back."

Fast på svenska då.

En bra torsdag.

2010-09-23T19:07:00.001+02:00

Trots snoriga tårar, hungriga minimagar och proppfull diskbänkstråk.

Efter fantasifulla falukorven och makaronerna var iskopade tog chokladsugen över. Igen.

"Barn! På med skor och jacka. Nu ska vi ut och gå."

En chokladbitspromenad en hösteftermiddag med två snälla glada barn är lycka. Arvid älskar att sitta i vagnen och peka på pippi, på moppen eller på bilen.

När en ny Volvo åker förbi pekar Arvid med lilla handen. "Pappa bij!"
"Nej Arvid." säger lilla fröken Alice. "Det där är inte pappas bil. Den var grå och fin. Våran är frostig."

En pissdag.

2010-09-21T20:41:00.001+02:00

Allt gick jättebra. Det bara flöt på. Jag gjorde det jag gruvat mej för om och om och om igen.

Så ringde en olycklig stackare och grät i tjugo minuter. Allt mitt prataitelefonsjälvförtroende rann ur mej. Försvann spårlöst och kvar fanns ett urlakat tunt skal. Som en svettig tröja man slänger i hörnet. Som ett äckligt gulbrunt bananskal färdigt för soporna. En trött trött wannabenågon Elin som sjönk ihop i en fettohög.

I tårar på väg till dagis. Jagmåstesläppadet. Jagmåstesläppadet. JagMÅSTEförhelvetesläppadet.

Söta ungar. Spännbandet över pannan börjar lossa.

När middagen är färdigäten och jag skjuter upp målandet av lillflickans naglar kommer nästa smäll.

"Mamma. Jag och Arvid träffar ju knappt dej sen du började jobba."

Dags att tröstäta åttahundra rostade mackor.

Elin

En 4åring filosoferar.

2010-09-16T20:34:00.001+02:00

Nervösa mamman pladdrar på om nya jobbet med farsan Baloo och påhälsande mormor. Nervös över ditten. Panik över datten. Suckar:
- Ibland känns det bra, som att jag har lite koll. Men nästa sekund får jag hjärnsläpp och kan ing-en-ting.
Kloka dottern:
-Oj. Ingenting? Då säger nog chefen att du måste skärpa till dej.

-----------

Tittar på Idol med mamma.
- Varför säger dom så? Att hon ska klä på sig. Dom kunde bara vara snälla. Dom kunde säga: "Tyvärr får du inte vara med mer i tävlingen. Men nästa gång går det nog bättre."

-----------

Hennes morsa måste ha gjort ett jävligt bra jobb. Synd bara att hon pratar om sej själv i tredje person typ jämt.

Elin

Vakanjaghjälpatillmä?

2010-09-13T20:49:00.004+02:00

Nu har jag jobbat i snart två veckor. Det känns fortfarande jätteroligt, men jag börjar bli mer och mer nervös. Det första skrämmande samtalet närmar sig. Gaaaaah!!!

Trots allt jag borde fokusera på funderar jag mest på helt ovidkommande saker. Som att jag ska svara med mitt namn. Förnamn och efternamn? Eller bara förnamn? Betoningen här? Eller kanske där?

Jag önskar att jag en dag sitter där och pratar med min ljuva och väna stämma. Men jag är rädd att den där irriterande, genomträngande rösten kommer få mina arbetskamrater att svära och kasta ilskna blickar mot mig.

Då och då ser jag mig runt omkring. "Min" lilla mobil, "min" dator, "min" telefon, "mina" jobbarkompisar. Jag vill verkligen vara kvar. Men fast bara två veckor har gått ältar jag att jag kanske inte får vara kvar. Det är liksom för bra. Och jag? Korkade knasjag? Hur jag kunde få jobbet är en gåta. Nu hoppas jag verkligen att jag klarar av det.

Gode gud. Ge mej en telefonröst to kill for och en hel hög snälla pensionärer att charma.

Jobba jobba jo-obba.

2010-09-01T21:08:00.004+02:00

Första dagen på jobbet. Och vilket jobb sen! Och vilken första dag! Och vilket dreamlife jag lever!

Allt är nästan för bra för att vara sant.

Ibland blev jag helt fnissig. "Jag är på jobbet. Hi hi hi." Det var inte igår. Det var, om jag räknar efter riktigt ordentligt, exakt tusen år sen.

När jag kom hem var jag så glad att jag storstädade sovrummet. Plockade, dammsög, bäddade rent och torkade golv. Allt i ett lyckligt supersvep. Inte likt en latmask.

Och imorrn får jag komma tillbaka igen. Lycka.

Varsågod.

2010-08-30T22:08:00.002+02:00

Om man köper ett gymkort så får man en vattenflaska på köpet. Fattar du? Dom ger en en sån där tuff flaska som man kan fylla med vatten och ha när man tränar. Man kan ju hälla ur det vattnet, eller dricka upp det och fylla på nytt vatten och använda om och om igen. Hur många gånger som helst. Varje gång man tränar har man nytt vatten i den där flaskan. En sån flaska får man när man köper ett gymkort. Gratis. Skynda fynda.

Tröttsamma tankar.

2010-08-30T22:00:00.006+02:00

Det här med att jag tänker på att äta, inte äta, vad vi ska äta, när vi åt, hur mycket jag kan äta, hur lite jag kan äta, vad duktig jag är som inte har ätit, vad dum i skallen jag är som har ätit, äta äta äta äta äta. Allt det där. Det är rätt jävla skitsjukt.

Hajfilmspajande.

2010-08-30T09:49:00.006+02:00

Igår kväll, när jag just lagt mej tillrätta i sängen för att läsa ut min bok, kom sambon in och beordrade filmkväll.

Okej. Som den hunsade mossbergsfruga jag är lade jag snällt undan boken och riktade mina två blå mot tvn.

Tänker du se "Open water" från 2003 ska du inte läsa det här för det är spoilervarning. Jo, jag kommer att älta slutet för jag kan fan inte acceptera det.

Ett gift par åker ut på en snorklingstur tillsammans med 18 andra på sin semester. Nåt turbåtsmiffo räknar antalet dykare, räknar fel och paret lämnas kvar. De två, ensamma på öppet hav med, förstås, hajar.

Under en timme får man följa de två, guppandes vid ytan, med skräcken. Ibland dyker en hajfena upp, något nuddar dom, ett litet hajnafs, ett större hajbett, skräck, horror. Jag får helt ont i magen bara av att skriva det här.

- Ska man bara se det här? Dom två i vattnet hela filmen? Tråkigt! suckade jag för att låta stursk. Samtidigt var jag livlivlivrädd.

Filmen bygger på en sann historia. Det betyder förstås, att minst en överlever. Hur kan dom annars veta hur det gick till?

Hajjävlar! Och vad är det för puckon som inte räknar ordentligt innan dom hissar upp stegen, drar upp ankaret och åker tillbaka till fastlandet? Bahamas. Jag vill aldrig nånsin åka till Bahamas.

Nej. Jag fattar. Det här blogginlägget är INTE intressant. Jag kan bara inte sluta tänka på Susan och Daniel. Och havet. Och hajarna.

När Susan lossar den döde Daniel från dykarutrustningen och han skumpar iväg bland vågorna blir jag förvånad. Dog han? Hajarna kalasar på hajmatsDaniel och bredvid de hundratals (?) rovdjuren, som ju kan känna en droppe blod på kilometers avstånd, eller hur var det nu?, flyter livrädda Susan.

Klippbild på människor som det äntligen har gått upp ett ljus för, helikoptrar som letar, båtar som dundrar fram. Men havet är stort. Hajarna är många. Och Susan. Stackars Susan.

Plötsligt tar hon av sig sin flytdykargrej och dyker under ytan.

Slut.

Slut? SLUT???

I sommar var jag rädd för hajar i Storsjön. I höst blir det jobbigt att stå med gummistövlarna i en vattenpöl.

Lekparka.

2010-08-28T14:18:00.001+02:00

Forever young.

2010-08-27T09:50:00.003+02:00

Det är jätteroligt med 4åringens musikintresse just nu. Favoriten är förstås Manboy. "Trodde du jag tycker mest om Barbiegirl?" frågar hon lite uppkäftigt när jag valt fel låt på hennes playlist.

I morse lyssnade vi på radio (as always). Där spelades Kents "Skisser för sommaren". Vi diggade och sjöng med. Efteråt kände jag att det var dags för en minimusiklektion.
- Dom som sjunger heter Kent, sa jag.
- Jaha, sa Alice och sjöng med. Har han gjort en hel skiva?
- Det är en grupp. Det är flera...

...öh. Jaha. Då var man här igen. Gubbar? Nej, inte är dom väl gubbar. Killar? låter heltöntigt. Pojkar? Låter som kompisar på dagis.

Till slut valde jag ändå ordet pojkar. Bet mej i läppen skithårt som straff. Enda anledningen att jag valde det missvisande ordet var för att jag själv skulle kunna känna mej ett litet uns yngre.

Jag har svårt att förstå hur gammal jag faktiskt är. Och det skrämmer mig lite. Lite för att inte säga mycket.

När äldre människor suckat och sagt att de inte känner sig som en dag över tjugo har jag nickat leende men inte trott på ett ord.

Numera måste jag verkligen räkna innan jag förstår hur gammal jag är. När jag ska beskriva andra är det rent pinsamt.

- Hon är lite äldre, säger jag. Och sen börjar allting snurra där inne. Jag räknar och kommer fram till att "hon" är fyra år yngre än jag själv. Lite äldre my ass.

Sliriga planer.

2010-08-18T09:07:00.001+02:00

Jag börjar bli nervös inför nya jobbet. Varje natt är jag vaken två tre timmar och vrider och vänder mig. Räknar ut cykelturstider, när storhandling ska ske, vilken mat jag kan laga och när i helvete det ska dammsugas.

På natten kommer det värsta scenariot upp och blir värstvärsta och värstvärstvärsta.

Just nu önskar jag att jag hade en stor megabehållare med sömn. Som jag hade fått fylla på under sommaren och som nu låg på megamax så jag slapp det orosmolnet. Jag är alltid så rädd att jag inte ska få sova tillräckligt. Min hjärna blir till mishmash och jag kan inte konstruera hela meningar. Det tar tid att svara på tilltal. Hur fungerar man då i telefon. "Jo... ...öh... typ så här va... ...att det skulle kunna vara så här... ...nä, nu har jag glömt frågan. Vad sa du?"

Sen var det det där med barnen. Jag är livrädd att jag bara blir stressade monstermamman som inte hinner något annat än säga godnatt.

När ska jag bli vuxen?

Elin

Lantlolla.

2010-08-17T10:42:00.003+02:00

Dagisandet gick inte så bra igår. Idag blir det kortdag för att slippa det värsta.

I morse åkte storasyster med familj hem till Skåne igen. Finns risk att vi måste flytta neråt i landet bara för att komma närmare dom. Det är alltid så trevligt, men tråkigt att det blir så sällan.

Men just nu funderar vi på en annan flytt. Ska vi eller ska vi inte? Det är det här med "på-landet". Skulle vi trivas på landet? Skulle vi sakna nånting av det vi har idag? Det skulle inte vara promenadavstånd till stan, inte ens cykelavstånd. Buss och skjutsande.

Det är jättesvårt att veta. Fast just nu har jag bondromantiska drömmar och det känns självklart att vi skulle trivas. Den här grejen som gör att jag inte vill flytta, att folk kanske inte hälsar på oss om vi bor där, håller inte alls. Dom som hälsar på kommer garanterat ändå. (Och det är ingen stor massa vi talar om där.) (Vi = jag och min butler.)

Att huset är för litet är en större fråga, men det borde gå att lösa på ett eller annat sätt.

Men sovrummet... Sovrummet!!! Blir det ingen liten extrabäbis om ett par år i det sovrummet då blir det det aldrig.

Världsrekord i superbästastemammamästerskapet.

2010-08-16T10:05:00.004+02:00

Så var det dagisdags igen.

Förra sommaren var det ett himla tjat från Lillfias sida. Hon ville tillbaka till dagis och träffa kompisarna. Var och varannan dag pratade hon om det.

Den här sommaren har hon inte sagt nånting och om jag nån gång har tagit upp ämnet har hon sagt att hon aldrig mer vill tillbaka. Att hon vill vara hemma för evigt. Just då, i juli, när allvaret var långt borta och solen stod högt och tjo och tjim så kändes det mest roligt att det var så hon kände det. Jag fick liksom ett lillbevis på att jag verkligen ÄR världens bästa mamma.

Typ.

Men senaste veckan när reaktionen har varit likadan börjar den där mammaångesten smyga sig på. Jag ser ledsna, ensamma barn framför mig som står och fryser i sina isiga overaller och frågar om inte mamma ska komma snart. Och tårfyllda avsked stressiga mornar. Och panikihopstekta middagar som äts under tystnad och godnatt-mamma-är-trött-nattningar med släckt lyse direkt efter tandborstning.

När vi kom fram till dagis var Lillfia jätteglad. Hon ville verkligen leka med kompisar. Hon försökte övertyga Lillgrabben om att det skulle bli roligt och berättade med sin söta falsettröst om hur mycket de kunde göra. Han var mer skeptisk. Ville inte kliva i bilen, ville absolut inte kliva ur bilen men det gick ändå ganska bra att lirka. Avskedet var mindre roligt men det brukar det inte vara.

Men var är alla barn? Har alla föräldrar sagt upp sig från sina jobb och flyttat ut på landet för att leva i ekologiska självhushåll? Eller har postkodmiljonären varit i området och slängt ut megasupercheckar så familjerna flyttat härifrån. Var är barnen? De verkade inte vara på dagis i alla fall.

Jag tyckte jag garderade mig lite när barnen fick börja idag. Att då är garanterat de flesta kids tillbaka.

Snart är det hämtning och det blir gråt och skrik för att dom vill vara kvar. Hur ska jag få in det där med världens bästa mamma då?

En ledig sommar

2010-08-11T05:29:00.001+02:00

Borde inte idéerna vara sprängmånga nu? Borde jag inte till och med ha skrivit den där "boken"?
Borde inte jag och sambon ha renoverat lilla, röda huset från grunden till taknocken?
Borde inte jag ha tränat skitjävlamycket så att ett och annat revben skulle kunna anas under fettokostymen?
Borde inte högen med olästa böcker vara hanterbar, det vill säga få plats i sovrumsbokhyllan?
Borde inte frysen vara fylld med hembakt?
Borde jag inte ha stickat nåt, sytt nåt, tillverkat nåt?
Borde inte monsterhögen med barnkläder "jag ska sälja på Tradera" vara försvunnen och lämna plats till tomrum. (Mossberget skriker efter tomrum, men jag fyller varje hålrum med sånt ingen jävel vill ha. Bara jävla jag.)
Varför svär jag så förbannat?

Elefantminnet.

2010-08-06T21:27:00.004+02:00

Batteriet i kameran är slut.

Men gud vilka fina kort det skulle bli nu.
Så söta barn jag har!
Det här måste jag komma ihåg exakt. Hur fyraåringen och femåringskusinen dansar fram, hand i hand efter stranden sjungandes ännu en specialskriven evighetessång.
Hur lilla nyblivna tvååringen sparkar boll med snälle storkusinen.
Hur vackert solen glittrar på spegelblank sjö.
Och vackra storasyster med man som fnittrar och babblar i varsin brassestol.
Och snälla mamma som somnat strax efter middagskaffet.
Det här måste jag komma ihåg.

Synd att det var slut på batteri i kameran. I och för sej har jag kamera i mobilen men jag sitter så förbannat så skönt så jag orkar inte. Inte just nu. Kanske lite senare.
Det här minns jag ju i alla fall.

På Mossbergsfronten intet nytt.

2010-08-04T03:56:00.001+02:00

Nu knackar hösten på. Det startas nya liv till höger och vänster. Facebookstatusarna rapporterar om oätna mackor och joggade kilometrar.

Och jag försöker hänga på. Försöker sluta äta allt det jag borde sluta äta. Tvingar mej runt nån form av springrunda. Men det tar sig inte.

Den här sommaren kan jag absolut inte klaga på obefintlig tid. Annars är ju det ett gångbart svepskäl när orken att träna inte finns.

Jag önskar att jag kände mej laddad. Nytänd. Fit for fight. Men jag känner mej bara för mycket. Det har gått för långt. För tjock. För trött. För otränad. För slö.

Och alla dessa rapporter från lyckade människor stressar mig. De tränar, de äter rätt och de tar ett glas vin i glada vänners lag. Glada profilbilder ler mot tjocka, osociala jag.

Inte jämföra mig. Inte jämföra mig. Inte jämföra mig.

Latmask.

2010-07-27T15:31:00.003+02:00

Jag har tappat fart. Inte ens det där gamla vanliga orkar jag längre.

Middag? Kan vi inte ta mackor och yoghurt?

Hitta på? Kan vi inte bara vara hemma?

Klädsel? Samma som igår funkar väl?

Duscha? Inte nödvändigtvis.

Jag gror igen. Åt alla håll och kanter. Planerna på det nyttiga livet, nystarten, energikicken ligger gömda nånstans.

Har jag inte skrivit det här inlägget typ tusen miljoner gånger tidigare?

Nedräkning.

2010-07-23T09:18:00.004+02:00

Vi saknar Helsingborgsfamiljen. Men snart kommer dom hit.

Homestyling.

2010-07-21T22:18:00.003+02:00

Okej. Så här är det.

Vi har varit intehemma typ jättejättelänge. Levt med kläderna i väskor, icakassar, hullerombuller därbakibilennånstans. Vi har stövlat in till folk, satt oss i nån stol med ett glas vin i handen och pratat om att vi börjar bli hungriga. Vi har åkt till en djurpark med några mackor och en flaska saft och bara levt loppan med tindrande barnögon och nöjda vuxendito.

Liksom så. Coolt. Laid back.

Men nånstans på vägen har det där sköna slappa semesterlivet blivit en lång attgöra-lista. När jag kommer hem ska jag minsann...

Så. Nu är jag här. Hemma. I flera dagar har jag varit hemma. Verkligen hemma. Bara hemma. Hemma hemma hemma.

Och vad har hänt? Jo. Jag har varit hemma. Typ så bara.

Jag har tvättat och städat och diskat och tvättat och städat och diskat hela tiden. Men ändå ser allting exakt likadant ut. Det händer ingenting.

Nu börjar jag misströsta. Den där planen om ordning och renhet vill inte infinna sig. Ingenstans. Hela huset är galet. Och garaget. Till och med gården vittnar om att vi är slarvrar.

Vad fan vill jag komma till med det här?

Förändring.

2010-07-12T23:24:00.001+02:00

Kan jag ha vuxit som människa? Blivit lite rakare, lite ärligare,
lite vuxnare?

Eller är det solen och värmen som fått mej att förändras? Värmen
har mosat hjärnan litegrann. Luckrat upp vindlingarna och gett mej mer
jävlaranamma. Kan det vara så?

Ikväll var det nämligen Gränna m kompisfamiljen. De åt pizza. Vi
åt glass. Servitören var jättekonstig. Pratade för snabbt. Rörde
sej mysko. Och domderade. Han var så odrägligt superotrevlig mot
personalen att lilla obetydliga jag måste ge honom en uppläxning.

Nu blev uppläxningen mer ljummen än en sommarsjö och mest bara ett
ifrågasättande men ändå.

Resultatet blev att jag fick höra en lång historia om hur usel tjejen
var som servitris. Hur lite hon kunde. Hur många fel hon gjort. Hur
missnöjd han var. Hur mycket hon kostade. Medan hon stod bredvid.

Efteråt kokade jag. Och ångrade det. Och det. Och det. Och det.

Men en bra början på mitt nya betydliga liv var det.

Eller bra och bra. Fan oxå. Jag borde ha slängt glassarna och gått.
Hell!

I brist på annat

2010-07-07T12:25:00.000+02:00

På resande fot

2010-07-02T22:03:00.001+02:00

Lilla familjen är ute och reser. Första stoppet hos farmor. Där får
vi god mat och veta hur världen borde se ut.

Imorrn drar vi vidare till Öland. Många soliga timmar i bilen men
våra överdrivet supersnälla barn har hittills inte klagat.

Lillgrabben är som sagt nyklippt. Hattigt. Hackigt. Hafsigt. Lite så.
Men han förvandlades till en stor kille när babyfjunet försvann och
sögs in i handdammsugaren.

En förskräckt 4åring stod bredvid när mamman låtsades vara
frisör. "Klipp inte mer nu-ä." upprepade hon.

Efter en stund sa hon uppgivet: "Jag tyckte om han med långt hår. Då
var han ju söt. Och Arvid."

Nysnaggad.

2010-07-01T15:44:00.000+02:00

Skulle det vara roligt?

2010-06-24T22:45:00.003+02:00

Kidsen nybadade.
Badrummet plaskvått.
Mamman överdrivet nerstänkt.

4-åring: "Mamma. Du måste ta av dej allt som är blött. Trosorna också. Jag lovar att inte skratta."

Sötnos.

2010-06-22T18:04:00.000+02:00

Guess what!

2010-06-22T13:42:00.002+02:00

Jag har fått ett jobb. No more arbetlös (förutom hela sommaren...).

The giant megajättestone har left the building.

Fördelar:

- Månadslön.
Varje månad lever jag mitt liv och slipper skriva under papper och skicka in före ett visst datum. Helt plötsligt har mitt saldo ökat. Klirr klirr.

- Socialt.
När jag och sambon är ute på mingelställen (händer jättesällan men har ändå varit ett stooort problem för mig) slipper jag vara familjens svarta får. "Vad gör du då?" "Jag är arbetslös." End of discussion.

- Familjemässigt.
Suck suck suck. Dags att plocka ur diskmaskinen igen. Dags att hänga tvätt igen. Dags att plocka upp kidsens leksaker igen. Men äntligen blir det bådas uppgift. Inte bara loserjag. Numera winnerjag.

Nu har jag inte tid att skriva fler tipptopp-punkter för jag ska till arbetsförmedlingen. I och för sej är det en punkt oxå. No more bepåminabaraknän på AF.

Snabbtänkt.

2010-06-21T21:25:00.004+02:00

Nån sjunger "Sommartider" på Lotta på Liseberg på teve och gamla Mossbergsfrugan glider längs memory lane och sjunger för full hals.

Lilltjejen dansar med men stillnar och bara ser på mej.

"Ska man ge både allt man kan och allt man vill? Det blir lite jobbigt. Då måste man använda hjärnan."

"Jo. Så är det." svarar jag och skrålar vidare.

-----

Tio minuter senare sover kidsen och kvar ligger jag och funderar. Existerar det en djupare text i "Sommartider" än jag någonsin förstått? Upptäcker jag den nu genom min fyraåring?

Tänk tänk tänk tänk.

Nej. Det var nog inte så.

Ka-ching!

2010-06-21T11:23:00.004+02:00

Översuperarbetslösa jag har fått jobb. Jippi!!!

4 månaders provanställning till att börja med men eftersom jag har världens självförtroende så tror jag att jag kommer klara det galant.

Pensionsmyndigheten. Är det inte världens vackraste ord?

Men först ska jag njuta av sommaren.

Dagens utsikt.

2010-06-13T11:27:00.003+02:00

Äntligen sol igen.

Då plockar pappan maskrosor, barnen leker och mamman intar ryggläge i badenbadenstolen.

Annars har jag mest jag-kommer-aldrig-få-jobbet-ångest. Och herrejävlar vad jag ångrar mitt bloggande. Jag borde skriva om intervjun och drömmen om arbetskamrater, automatkaffe och eget skrivbord efter beskedet. Inte nu.

Och nu gör jag det igen. Men jag spricker snart. Om jag får jobbet vill jag veta det nu. Om jag inte får det vill jag inte det. GAAAAAH!!!!!

Hela livet är ett disco.

2010-06-10T10:28:00.002+02:00

Lite så känns det nu.
Jag är lite för uppåt. Lite för pepp. Lite för positiv.
Försöker tillåta mej själv att vara glad över någonting jag inte har, för att ta smällen till veckan. Men det är nog inte så smart.
Koppla bort. Slappna av. Ignorera. Tänka på annat.

Men ta me tusan. Hur som helst är det rätt stort. Även om jag inte får det menar jag. Stort. Jag känner mej utvald.

Arbetsmyra.

2010-06-09T13:30:00.003+02:00

Jag har lite drygt 24 timmar på mig att få klar slutuppgiften, men ändå sitter jag här nu och kan omöjligt koncentrera mig.

Jag har varit på anställningsintervju.

Det är inte min starka sida. Halvskryta om sig själv. Jag vill bara be på mina bara knän. "Snälla, snälla, snälla, snälla."

Det startade med en genomgång om företaget och förmånerna. Lite som att vifta med den smaskigaste chokladkakan men inte dela med sig.

Jag svettades och sluddrade fram lite fjant, men av någon anledning pratade vi mest om andra saker. Han berättade att de skulle ha afterwork och grilla på uteplatsen och jag ville nästan gråta. "Ååå, vad roligt!"

Jag sa till och med: "Gud vad kul att ha arbetskamrater! Som man kan vara ledig tillsammans med liksom."

Ööö. Men nu skulle jag ju prata om hur duktig jag är att jobba. Vem vill anställa någon som är sjukt sugen på grillfest?

Nu blir det nån veckas tumhållning. Jag måste försöka förlika mig med att jag inte får jobbet. Får inte planera cykelturen dit, matlådan, lönen eller grillfesten. Nu gäller det att se nyktert på tillvaron. Risken finns att jag aldrig mer sätter min fot på den arbetsplatsen.

Men snälla, snälla, snälla, snälla.

Man borde inte sova...

2010-06-06T21:54:00.002+02:00

Nätterna är inte längre till för sömn tydligen.

Jag vänder och vrider mig. Funderar över livet, döden. Ditten, datten.

Kissnödig.

Utan täcke.

Spark i ryggen.

Hungrig.

Törstig.

GAAAAH!

På natten ligger jag där och längtar till jag får stiga upp. Röra mig. Låta.

Men när morgonen kommer och det blir teveprogram, frukost och påklädning längtar jag efter natten igen. Tystnaden. Och den efterlängtade sömnen.

Fotograf.

2010-06-02T10:17:00.003+02:00

Jag har fotograffantasier.

Det är så himla roligt att glida runt med kameran och knäppa på allt möjligt. Närbilder, panorama, frusna ögonblick som man nästan nästan inte ens kommer ihåg.

Tömde just min iphone på ett gäng bilder. Och hittar den här:

Kan skratta till jag tuppar av.

Premiär hos frisören.

2010-06-02T10:06:00.002+02:00

Det var meningen att det här skulle vara en före-bild.

Men lillgrabben har lika långt och flygande hår efter frisörbesöket.

Så kan det gå. När man är bestämd och rädd för hårblåsar.

Byt fokus.

2010-06-01T21:30:00.003+02:00

Ibland handlar allt om att jag är tjock. Allt.

Ett himlande ögonkast - tjock.
En sur kommentar - tjock.
En ointresserad blick -tjock.
En osynlighetsstämpel - tjock.

Jag tänker "Om jag bara var smal"-tankar.

Om jag var smal skulle folk lyssna på mig när jag pratade.
Om jag var smal skulle jag vara intressant.
Om jag var smal skulle folk tycka att jag var rolig.
Om jag var smal skulle jag helt plötsligt bli någon.

Jag inser förstås att jag är ute och cyklar. Jag är inte helt korkad. Jag är bara tjock.

Min svärson.

2010-05-30T10:27:00.004+02:00

Wild kids. Barnens Robinson minus det hemska utröstningsmomentet. Däremot innehåller programmet tävlingar på liv och död. Jag gråter varje vecka.

När Ola Lindholm dyker upp i rutan och talar om det stora äventyret sitter jag och Alice på helspänn. Jag har tvingat sambon att slå sig ner framför teven också. För att det kan vara starka scener så det kan vara bra att ha någon vuxen med sig.

Typ.

"Gud vad smal han är, Ola Lindholm." säger sambon.
Alice, 4 år:
"Jag tycker han är snygg, jag."

Biggest baker.

2010-05-25T11:00:00.003+02:00

Jomen visst. Hösäcken har rört sig ytterligare ett par gånger. Det går inte undan, men jag gör det i alla fall.

Och det är tack vare Bob och Jillian, tränarna i Biggest Loser. De himlar med ögonen åt bortförklaringar och ser igenom mig. Det där med benstommen är bullshit. Att muskler väger mer än fett är bullshit. Alla mina livlinor är bullshit. No more excuses!

Klarar människor som väger dubbelt så mycket som tjockisjag att springa på löpbandet halva dagar, så borde väl jag klara en yttepyttestund.

Men så var det det där med kosten. Jag måste verkligen skärpa till mej. Tänker jag efter jag ätit en bulle. En extra portion mat. En macka jag inte alls hade behövt. Och allt det andra.

Som om inte alla vanliga frestelser är nog så tillverkar jag fler. Varje gång jag ska försöka vara nyttig blir jag helt bakgalen. Jag bakar och läser recept jämt jämt jämt. Enbart onyttigt skit förstås. Bullar, tårtor, pajer, torra kakor, mjuka kakor, bakelsekakor, desserter. You name it.

När jag fastade back in the days, bakade jag mängder och frös in, samtidigt som jag drömde om att tugga. Tugga i nånting. Träflisor, blomjord, soffstoppning, vadsomhelst. Frysen pajade och allting åkte i soporna. De svältande barnen i Afrika grät extra tårar den dagen.

Och jag kom äntligen i dom där jeansen.

Tyvärr tappade jag den där disciplinen nånstans på vägen.

Trettiofemårig hösäck påträffades efter joggingspåret.

2010-05-20T14:09:00.003+02:00

Min fantasivärld är still going strong.

Jag tog alla mina kilon, stoppade elefantfötterna i joggingskorna oxå bar det iväg.

3 kilometer senare.

Pendlar mellan halvdöd och heldöd. Ont i ena knät. Huvudvärk. Törstig. Ansiktet är djupt lilarött.

Och kroppen är lika oformligt Barbamama-aktig som innan.

Tror ni att det blir "påtigen" om ett par dar? Det är nämligen det som är planen.

Lite som Bläckvard.

2010-05-20T10:11:00.002+02:00

Har levt livet utan internet. Åskan pajade allt. Som livboj har jag haft min iphone så jag har inte varit helt utanför.

Men nu är jag tillbaka.

Huvudvärken sitter som ett pannband i bäbisstorlek kring skallen. Och jag har ingenting att säga.

Rosa.

2010-05-15T21:38:00.001+02:00

Soligt. Varmt. Återvändardagspromenad. Korvmedbrödlunch på
uteplats. Fotbollsmatchspublik. Piggelin. Festis. Lekande barn. Nöjd
bokläsande mamma.

Resultat: Min blåvita kroppskulör har skiftat till en rosa nyans. Det
går att koka te på min panna. Och fr o m nu sitter mina glasögon
där de sitter.

Tantvarning. Eller gubbvarning?

2010-05-11T21:23:00.003+02:00

Idag gjorde jag nåt ytterst pinsamt.

Jag är gammal mackräv och kan alla mackskämt. Jag har fnissat artigt åt tråkiga gubbar med sina ordvitsar och fjanterier samtidigt som jag svalt kräkset och funderat om någon enda människa i hela världen kan tycka att det där skämtet är roligt.

Så idag. En macka rikare, på gott humör, dörrarna öppnas och jag ska just göra sorti när jag... ...tjolahopp!... drar en av dom där utråkiga, snustorra tristvitsarna.

Jag ser hur tjejen i kassan ler med munnen samtidigt som ögonen så jävla gärna vill rulla ett varv och sucka, men eftersom hon är ett proffs, som säkert är med om det här miljoner gånger per arbetspass, fortsätter hon bara le, nickar och säger "Jaa!"

Skämtet återges inte, av rädsla för att någon annan med noll omdöme ska undslippa sig det.

Jag gick ut genom dörrarna med högburet huvud, fram till bilen, öppnade bildörren, satte mej ner, sjönk ihop och sjönk ihop och sjönk ihop och sjönk ihop och sjönk ihop...

Längtan efter tomten.

2010-05-11T20:58:00.003+02:00

Okej.

Jag tittar inte ens. Jag har bara Ugly Betty på i bakgrunden samtidigt som jag nattar barn, surfar, läser bok, hämtar sånt jag inte borde äta, smörjer in händerna, bläddrar i en tidning, ja, ni vet... Men likförbannat. När musiken kommer fylls jag med värme, genom hela kroppen, från magen ut i fingertopparna.

"Have yourself a merry little Christmas."

Fantasilös.

2010-05-10T21:34:00.002+02:00

Jag har skrivit. Flera sidor. Text text text. Jag är helnöjd med mig själv fast det knappast blir ett storverk. Men det är sjukt roligt.

Tyvärr blir det ingenting bloggat. Det är liksom avstängt i den delen av hjärnan.

Men jag skriver det här totalt ointressanta för att inte bli bortglömd.

Nu vill jag skriva skriva skriva. Önskar bara att jag hade mer fantasi.

Mer musik.

2010-05-07T12:47:00.002+02:00

Har ingenting att säga.

Men jag har gjort en jäkligt bra lista med covers. Lyssna och sjung med.

Länken har du här.

Helvete.

2010-05-06T09:06:00.002+02:00

Det försvann.

Det glada humöret. Självförtroendet. Idéerna. Lusten.

Puts väck!

Det krävdes bara en yttepytteliten kommentar, som inte ens hade med min text att göra, och nu är jag beredd att slänga allt och börja om.

Panik.

Mer sånt.

2010-05-04T20:58:00.007+02:00

Är det okej om jag gapskrattar en stund?

Jag är så jävla skitglad nämligen. Så jävla.

Nope. Inte gravid. Nope. Inte vunnit pengar. Nope. Inte fått ett jobb. Och nope nope nope nope till allt det andra.

Det är bara så att jag läser jordens bästa kurs där jag blir totalt överöst med pepp, pepp, pepp och beröm som gör mej generad men överlycklig i hela kroppen, ända in i inälvorna.

Och ibland säger jag saker som faktiskt betyder nånting. For real.

Jag är någon.

Och nu handlar det inte om tvättning eller städning eller blöjbytarskills. Det handlar om texter. Det handlar om sånt jag vill vara bra på.

Så just nu är jag skitjävlaglad. Synd bara att jag är genomtrött. Och svär för mycket. Annars hade jag kunnat skrivit nåt fantastiskt just nu. Read my lips: fan-fucking-tastiskt.

Gosebollen.

2010-05-03T12:33:00.003+02:00

Lillgrabben har aldrig haft något favoritgosedjur, ingen älsklingssnuttefilt eller ens en napp.

Igår ville han absolut inte lägga sig i sängen utan sin boll.

Inte konstigt att man gör v-tecknet när man får sin vilja igenom.

Sistaapril.

2010-04-30T12:31:00.003+02:00

Valborgsmässoafton är nostalgi för mig.

Pappa och manskören på Rådhustrappan. Jag och storebror mimar till "Vintern rasat" och "Sköna maj" i jeansjackor med snön virvlande i luften. Korv med bröd vid den stora elden. Sparka grus. Lukten av krut från smällare.

Några år senare hamnade fokus på någonting annat. Med en folkölsburk i handen gick det bra att vara utomhus med iskalla lår och knallröd näsa.

Numera är jag mest bara livrädd. För smällare och eld och att ett barn springer åt fel håll.

Glad Valborg!

Gammelmamma.

2010-04-29T12:35:00.004+02:00

Jag har värk i äggstockarna. Som en molande mensvärk som liksom inte lossnar.

Plötsligt glömmer jag den. Eller försvinner den? Jag vet inte. Men helt plötsligt är den där igen. Och molar.

Ibland tror jag det är en påminnelse. "Hallå! Det är tomt här inne." Lite som ett kundmeddelande i högtalarna på IKEA. "Vi stänger nu om femton minuter." Sista chansen. Passa på.

Inatt drömde jag bäbisdröm. En sån där verklig dröm som riktigt doftade.

Försvinner den här längtan verkligen aldrig?

Hål i plånkan.

2010-04-27T13:43:00.003+02:00

Varje eftermiddag har vi kaos här hemma. Halvkaos i bästa fall. Helkaos i värsta.

Det är som att vi för varje dag glömt bort hur det var dagen före.

Ungarna är hungriga efter dagis och har en förmåga att hänga i byxbenen och gråta så snoret och tårarna sprutar. Ändå står jag där och glor förvånat in i kylskåpet varje dag vid fyrasnåret och blir förvånad att det inte finns nånting lättlagat där inne. Hur förändringen skulle ha skett från gårdagen är oklart. "Finns det ingenting idag heller?" Trots att ingen handlat.

Sambon kör operation Lyxfällan. Budget. Förnuftigt. Urtråkigt.

Så istället för att storhandla på det där jätteduktiga viset, jämföra priser, handla storpack, välja lågpris, skiter jag i att handla. Jag försöker bevisa för sambon att jag inte är den ekonomiska idiot som jag egentligen är och undviker därför att göra av med matpengarna. Det resulterar i att sambon får småhandla på vägen hem från jobbet. Köpa mjölken på OK. Nåt paket korv på Statoil. Och pengarna rinner iväg som en vårflod.

Nu ska jag åka till biblioteket, lämna tillbaka försenade böcker och betala skulden. Det känns som en givande utgift.

Vårskryt.

2010-04-25T21:54:00.001+02:00

Förra helgen plockade jag en bukett tussilago. Den här helgen blev
det vitsippor.

Så ni vet.

Lördagsnöje.

2010-04-24T13:31:00.001+02:00

Eyeopener.

2010-04-23T11:30:00.003+02:00

Jag har allvarligt börjat fundera på att bleka mina tänder. De är så himla gula och fula. Jag vill ha ett blingigt supersmajl.

Nu har jag funderat lite fram och tillbaka. Ska jag nämna det? Ska jag ta reda på lite mer om det? Ska jag ska jag?

Men nu slog det mej. Det är fan inte tänderna som är det stoooora problemet här. Det är inte det första man ser när man tittar på mej. Det är knappt så man ser käften eftersom jag har en extrem magradie som buffar bort allt i min närhet och valkar som liksom täcker.

Ibland tror jag fettcellerna håller på att äta upp hjärncellerna. Det pågår nån form av skräckfilm inuti min kropp. Jag måste verkligen verkligen verkligen försöka göra nånting åt det här. På riktigt.

Jag är mamma till en fyraåring.

2010-04-23T11:14:00.003+02:00

Jag har en massa massa massa skrivtid nu. Härligt. Men min skrivtid blir bara drivtid.

Jag läser, men ingenting vettigt. Jag spenderar mest tid att läsa om vad jag skulle vilja läsa. Bläddrar i böcker men har ingen ro att verkligen läsa.

Paniken i magen är ständigt närvarande. Just nu är den jättestark, men för det mesta är den bara ett molande.

Och jag skriver bara skit. Bajs. Prupp.

Om omtänksamhet.

2010-04-19T20:40:00.006+02:00

Hemgång från dagis i vårsolen.

-Hur har du haft det idag, mamma?
-Jo tack, bara bra.
-Vad har du gjort då?
-Jag har bara suttit inne och skrivit. Hela dan faktiskt.
-Oj. Då måste du hem och vila lite nu, va?

35-åringen.

2010-04-17T12:44:00.002+02:00

Det är jag.

Idag har det varit chokladbollar på sängen, storstädning och snart kommer gästerna för att fira lilla mej.

Och för att hela sajberspejset ska kunna fira lilla mej så bjuder jag på en låtlista. Eftersom jag är en nörd rakt igenom så har jag knåpat ihop en lista med en låt från varje underbart år jag upplevt. Kanske för att alla verkligen ska greppa hur jäkla gammal jag egentligen är. Och för att min egocentriska sida ska få fritt utlopp.

Lyssna och fira mej.

Uppvaknandet.

2010-04-16T11:08:00.002+02:00

Jag har tränat. Jippi! Jag har TRÄNAT.

Ett tag, i min nattsvarta urtråkighetsvärld, började jag acceptera faktumet att jag är en tjockisloser. Men varför ska jag acceptera det?

Nej. Nu är jag tillbaka igen. Typ. Lite i alla fall.

Jag känner mej sprickstolt att jag ens kom iväg. Jag har nämligen haft mina träningskläder på mig nästan varenda dag den här veckan men ändå inte kommit dit. Istället har jag tyckt synd om mej själv, fast jag inte har någon anledning att göra det.

--------------------

I morse fick jag en sån där halvreligiös känsla.

Vi var till badhuset igår eftermiddag. När vi kom hem började middagsprojektet. Alice var frusen och la sej under en filt och tittade på Bolibompa. Och somnade givetvis. Utan middag.

Så före sex i arla morgonstund slog hon upp sina vackra, blåa ögon och såg lite olyckligt på mig. "Jag är hungrig. Kan vi gå ner och äta frukost nu?" Hon andades in så varje litet revben gick att räkna och genast fick jag dåligt mammasamvete.

Och då slog det mej, som en liten liten rak höger där inne i magtrakten: Tänk om jag inte hade haft någonting att ge henne nu.

Så nu är det slut på tyckasyndom.

Skräck från ett fotografi.

2010-04-15T08:37:00.004+02:00

Jag läste i senaste ViLäser (världens bästa tidning för en boknörd) att John Ajvide Lindqvist har en snara i sin trädgård. Alltså en sån som hänger i ett träd och gör det möjligt att bara hämta en pall, stoppa in huvet, dra åt, sparka och så var det över.

Den där bilden har etsat sig fast i mig. Jag förstår att man måste ha livlig och ganska otäck fantasi för att skriva hans böcker, men därifrån är steget långt till att pynta sitt hem med självmordsredskap.

Att nutarjaglivetavmej-känslan skulle komma samtidigt som jag kikade ut över trädgården och fick syn på trädet. Och repet.

Eller tänk om man tittade ut på trädet och repet plötsligt var upptaget.

Hu.

Skärpning.

2010-04-14T08:58:00.004+02:00

Vad gör man när livet känns trist? När nattsvarta tankar grumlar blicken och gör att solen inte värmer. När jag nojar över att åren går och det är omöjligt att hinna leva det liv jag hade velat leva. När magen känns fläskigare än vanligt och ingenting passar. Vilken är lösningen?

Jag gör ingenting av det jag borde göra. Istället för att vara aktiv sluter jag mig i mitt skal och kör fosterställning. Försöker sova bort det jobbiga. Inte bra, men då är det ändå det bästa av två världar.

I värld två glufsar jag i mej allt som finns att äta. Som för att bevisa för mig själv att jag verkligen är så värdelös som jag känner mej.

Jag måste vakna upp. Idag ska jag ta en lång solskenspromenad och ge mej själv ledigt från jagmåstegåpågym-tankar. Jag kommer ju ändå inte iväg, så varför köra bestraffningsmetoden?

Jag får grubbla vidare utomhus istället. Dröm eller Mardröm? Fattig eller fattigare?

Lösningen kanske ligger i en lottorad. Men vilken?

Ingen klarblå himmel på Mossberget idag.

2010-04-13T14:16:00.004+02:00

Ännu en gång kommer datumet då jag ska ha bestämt mig. Jag ska ha en tydlig målbild. Och den här gången handlar det inte om tjockisheten.

På torsdag är sista dagen att söka till högskolan. Och självklart vill jag fortsätta med det jag gör just nu, som är så roligt att jag längtar till nästa gång jag ska till skolan. Men som tyvärr inte förvandlar mig till någonting. Jag blir ingen polis, jag blir ingen läkare, jag blir ingenting alls. Ordrikare men fattigare.

Sambon pratar framtid och jag förvandlas till en sten. Jag vill inte känna, jag vill inte tänka, jag vill bara fokusera en millimeter framåt, inte längre. Att tänka på ett liv efteråt ger mig svindel. Jag blir gråtfärdig och känner mig värdelös. När sambon säger någonting snällt blir jag glad och det känns för ett ögonblick som att jag kanske har en framtid, men så inser jag att det trots allt handlar om mig.

Min rädsla för arbetslösheten kanske gör att jag klänger mig fast vid det omöjliga. Det kanske är just den som får mig att vilja grotta ner mig i alla dessa ord. Som får mig att tro att just det här är min Dröm.

Tänk om det inte är min Dröm. Tänk om det bara är flykten från min Mardröm.

Hört om vita lögner, ungjäkel?

2010-04-12T20:00:00.003+02:00

Efter badet vill en dyblöt Alice gärna gosa lite. Som förr liksom. Och trots att hon är rätt stor brukar jag alltid vira in henne i handdukar och ha henne i famnen en stund.

Igår borrade hon in näsan i min tröja och njöt.

Trodde jag.

- Vad luktar du, mamma?
- Öh... Jag vet inte. Kanske pannkakor från lunchen, försökte jag.
- Nej.
Tystnad. Ny borrning.
- Jag vet, sa hon glatt. Du luktar ägg.
- Oj. Luktar jag illa?
- Ja! Spruta lite parfym bara så blir det bra sen.

Urk.

Veckans ord.

2010-04-11T15:19:00.002+02:00

Arvid: Ojdå!
Alice: förvirrad

Idag har Alice även skrivit en sång. Eller tiotusen, men en med extra bra text.

"Du får ju mej att skratta.
Du får ju mej att fatta.
Du får ju mej att chatta."

Herregud. Har hon redan börjat nätdejta?

Söndag - solens dag.

2010-04-11T09:18:00.005+02:00

Vilken sjukstuga vi har haft. I tusen miljoner år för att gå in på detaljer.

Magsjukehelvetet slog hårt i la familia. Eller egentligen inte men eftersom man kan smitta så blir det många dötrista dagar här hemma.

Arvid fördriver tiden med att rita. På tapeter, golv, i böcker, på teven, på kläder, på kroppen...

Alice kör mer den skrika stilen. Hon pratar bajskorv. Hon sjunger kärlekssånger. Hon sjunger bajskorvssånger. Hon sjunger ord-på-repeat-sånger. ("Voffelivoffvoffvoff. Voffelvoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff.") Hon gallskriker åt lillebror (som då skriker tillbaka i trumhinneskallerfalsett).

Och jag då? Vad pysslar jag med för husmorsarbete? Dammtorkar jag hyllorna? Putsar jag fönstren? Bakar jag kanelbullar? Läser jag skolböcker?

Nope.

Jag gör ingenting. Vid dagens slut kan jag bara konstatera att jag inte gjort nåt vettigt idag heller.

Sängen står nästintill omålad där nere. Fönstrena går knappt att se ut igenom. Klädhögarna som ska Traderas bort ligger ofotade i papperskassar. Lådorna i den fulaste fulbyrån som är trasig och ska tömmas och slängas står likadant dag efter dag efter dag. Allting likadant.

Jag har inte skrivit en rad av mitt skolarbete. Det går liksom inte. Jag behöver tystnad och ensamtid. På kvällarna efter barnen somnat står energin på off.

Författardrömmarna grusas. Tiden fattas mej. Energin fattas mej.

Ändå går jag här och dagdrömmer om ännu en bäbis.

Ett mammaliv är trots allt så mycket mer än bajsblöjor, busskrik och magsjukenätter.

Igår sa jag till Alice att jag älskar henne. "Mamma, det vet jag. Det glömmer jag aldrig." sa hon och såg på mej med sina vackra, vackra ögon.

Och i morse hade Arvid pusskalas med oss. Han gick med pussmun till mamma, till Alice, till pappa och levererade pussar. En perfekt början på dagen.

När jag skrivit mitt reportage på kursen och fick respons var det en tjej som tyckte att jag skrivit så negativt om att vara mamma. Jag ville få fram att det tar rätt mycket energi när man är föräldraledig. Att det är svårt att orka starta nya projekt eller ens lägga en makeup eftersom man väljer att hela tiden lägga all energi på barnet.

Men tänk om det är så att jag bara går runt här och neggar om mammalivet. Allra helst här på bloggen. Det är absolut inte så jag vill att det ska vara. Jag är fantastiskt lycklig som mamma.

Ibland önskar jag dock att kidsen ville göra lite mer sånt som jag vill göra. Typ ligga och dra sej i sängen en söndagsmorgon.

Skynda skynda.

2010-04-09T15:47:00.003+02:00

På mornarna blir jag ofta irriterad, sur, åskmolnig - en urtråkig mamma.

När Alice lite försynt frågar: "Vad är det, mamma?" brukar jag förklara mitt beteende med att jag är stressad.

Det är sant, men då borde jag förstås ändra morgonrutinerna så att vi slipper stressen. Tyvärr gör jag inte det. Eller jo, jag gör det en morgon och är skitnöjd över mej själv för att kidsen är harmoniska, jag är filbunkslugn och allt känns tipptopp. Dagen efter är det skönt att softa i sängen lite för länge igen och sen stresserverar jag frukost lite för sent och letar handskar och skor ännu lite senare.

I morse satt Arvid med rynkade små ögonbryn i sin stol och såg sur ut. Nästan lite arg.

"Vad är det med Arvid?" frågade Alice bekymrat. "Han ser så stressad ut."