Jag vill visa dig

Köpte ett citronträd igår. Vill bara visa det för pappa.

Fick snälla ord av en lärare. Vill bara berätta för pappa.

Det hade visst snöat lite inatt. Vill prata väder med pappa.

Någon hade lagt ut en bild på hur det såg ut för ett år sedan med blommor och gröna gräsmattor i slutet av mars. Tänker på pappan som inte hunnit ramla i slutet av mars.

Tänkte att jag kunde göra en räkcheesecake i påsk. Vill bara bjuda pappa.

Jag får tvinga mig själv att tänka på den kalla pappan som låg stilla i ett bårhus med en mager näsa jag inte kände igen. Den riktiga pappan som skrattade så att han grät och ordvitsade till vi blev galna saknar jag så magen vänder sig ut och in. Jag hör det knarrande golvet och sucken och hur jag än vet det så är det inte sant. Det kan inte vara sant.

Men inte skulle ni ha köpt till lilla mej!

Jorå. Nu har man jobbat sista dagen på jobbet och kommit ett kliv närmare ett nytt liv. Ett annat liv.

Jag hade haft ont i magen inför den där sista dagen. Funderat på hur jag skulle reagera när folk samlades vid min plats och överräckte den där presenten som de skramlat till. Någon blomma och ett kort. Ett lycka till. Och jag skulle säga tack så mycket och någonting klokt kanske. Någonting om hur jag har trivts med alla kollegor och att det känns tungt att sluta men ändå roligt eftersom jag går vidare mot något nytt.

Men under dagen var det fler och fler förvånade miner. Det var ingen mer än de jag själv berättat för som visste om att min kundservicekarriär närmade sig sitt slut. Det var ingen mer än jag som tyckte att det var en förändring på g. Det var absolut ingen som hade tagit initiativ till något skramlande.

Jag blir full i skratt när jag tänker på hur larvig jag varit. Hur mycket viktigare jag gjort mig på jobbet än vad någon annan har tyckt. Den senaste tiden har jag jobbat en dag i veckan och folk har väl liksom redan trott att jag slutat. Jag har kommit in och sagt hej och babblat skola på fikarasten, medan de andra mest har tyckt att jag borde ge upp. Dra.

Okej. Nu har jag dragit och jag känner mig så full i bus. Det känns helt tokroligt crazy att jag verkligen gjort det. Och härligt att jag satsar hundra procent på något nytt. Och bara jag skrivit färdigt den här tentan (som jag just nu borde skriva på och inte det här) så ska jag köpa en bukett tulpaner till mig själv. Lycka till!

Musikminnen

Jag orkar inte med stressen och pressen från skolan just nu. Vi läser mitt favoritämne och allting låter intressant och roligt, men så fort jag tar upp en bok och börjar läsa klipps någonting av i hjärnan och ordens betydelse seglar iväg. Jag läser samma mening om och om igen men kan inte hålla hjärnan alert tillräckligt länge för att få ihop någonting. Så mycket lättare att skriva ihop ett luddigt blogginlägg med fokus på me, myself and I. 

Jag sörjer med musik just nu. Det är befriande och hjärtknipande, ångestframkallande och roligt, energigivande och uttröttande - allt i en enda galenskapssörja. Låtarna får mig att minnas sånt jag inte ens visste att jag mindes. Inga totala nyheter poppar upp i hjärnan, utan mer detaljer. Jag kan känna vinylskivan under mina fingrar, minnas pappas bekymmersrynka och förmaningar om att vara försiktig med stiftet när jag lånar skiva efter skiva ur pappas oändliga samling. Jag minns den där lyckan och förvåningen att "gammal" musik kunde vara så bra. Och pappa öste på med Mr Music-kassetter och spelade någon låt som jag borde höra eller en sketch som han skrattade åt så tårarna sprutade.

Stopp. Magångest. Dags att stänga av minnena.

I bakgrunden när jag skriver har jag den här listan. Lyssna och njut du med.  

Det oundvikliga

Det känns som att jag är en annan idag än jag var för drygt två veckor sedan. Innan min pappa dog.

Dog. Det låter så hjärtlöst, så opersonligt, inte som någonting min pappa skulle göra. Det låter som att han inte finns mer, men det kan förstås inte stämma.

Första veckan hade jag panik och kunde inte tänka på någonting annat än den stackars sjuka pappan. Den där farbrorn som låg i en säng och många gånger inte alls var min pappa. Hur ont han hade och hur jag sista dagarna letade efter respons i hans fladdrande, morfindrogade ögon. Och den där kalla kroppen med slutna ögon i ett tyst rum med ett stearinljus.

Nu kan jag tänka på så mycket mer. Hela livet. Jag blir åtta år igen. Jag blir femton. Jag blir tolv. Jag blir tjugotvå. Jag blir nio. Jag blir trettiofyra. Det kan gå en sekund mellan minnena eller flera timmar. Vissa kan jag tänka på en lång stund, men det slutar alltid med att jag måste kämpa emot när strupen snörps ihop och magen blir full av sten. Jag andas snabbt, ruskar av mig och startar autopiloten. Vardagstänket. Men det kan vara okej det med. Nu har jag skrivit alla dessa ord om pappa och sitter fortfarande upprätt och överlever.

Det konstigaste med döden är att allt bara fortsätter. Jag kan inte fatta. Min pappa är död och att det är tisdag betyder exakt samma sak idag som innan. ICA har samma öppettider, folk klagar på vädret som förr, tv-tablån är oförändrad och på sociala medier äter folk god mat, tränar och åker utomlands. Och jag förväntas jobba, plugga och ta hand om min familj precis som förr. Varför finns det ingen paus-knapp? Och herregud vad jag önskar att jag kunde rewinda och uppskatta hur bra jag hade det. Berätta för pappa hur bäst han var när han var det och säga ifrån när jag tyckte att något var fel.

Men nu är det för sent.

Får man hälsa? I så fall vill jag hälsa till min pappa. Hej hej!

Men guuuu va re snöar!

Hur nytt kan konceptet vintern vara för en svensk almost 40-åring? Hur många gånger om dan kan man oja sig över de vita flingorna som faller ner från skyn och förvånas över hur många minusgrader det kan skilja mellan olika ställen i närområdet? 

Jag vet inte hur många gånger jag gjort den brillianta iakttagelsen och utandats: "Men guuuu va re snöar!" 

Och tittar jag ut genom fönstret och inte ser fallande snö frågar jag: "Snöar det nu?" Och ägnar en lång stund åt att titta ut mot olika bakgrunder. Tittar jag i den vinkeln borde jag se om det snöar eller kanske ut genom det där fönstret istället och mot den där bilen. Yr det inte nu? Eller var det bara snörök kring bilen? Jo, kanske det snöar nu. Nej, kanske inte. För fem minuter sedan vet jag att det snöade, men nu är jag osäker. Bla bla bla bla bla bla bla. Boring! 

Idag lyckades jag köra fast på en nästintill plan parkering i kanske 7 cm snö. Eller okej, jag kan inbilla dej och mej att det var tolv centimeter (men jag gissar på att det är fem centimeters lögn). Jag backade och trixade och svängde onaturligt mycket på ratten, liksom så att jag bergsäkert skulle sitta fast. Alltihop med öppen dörr av en oförklarlig anledning. Då tänds förstås lyset och när jag satt där i bilen och svor och halvgrät och galenskapskrattade omvartannat tyckte nog mannen i bilen bredvid att så här kan vi inte ha det. Han hoppade glatt ur sin bil med en spade i högsta hugg. 

"Inga problem. Inga problem." upprepade mannen. 

"Men vad har jag gjort?" frågade jag i falsett med tårar bakom orden. 

"Inga problem." sa Ängeln och viftade lite extra med spaden. 

Han skottade lite, nog mest för att inte skriva mej på näsan hur orimlig fastkörningen var, och hejade på och vips var jag ute från den nästan plogade parkeringen där jag Guinnessrekordboksaktigt hade fastnat. "Den minsta snömängd där en helt normal bil har fastnat." Och en bild på en plogad parkering. 

Viktiga glosor

Minstingens älsklingsbok heter Första monsterboken. Den läser vi minst två gånger vid varje nattning. Hon har svårt att minnas Frankensteins monster och vampyr, men känner direkt igen zombien, mumien och demonen. "Pöket" är förstås enklast. 

Roligast tycker jag är när hon fyller i slutrimmen. Demon: "Strindberg stavar sin med..." "Äää!" fyller tvååringen i. 

Ser du stjärnan i det grå?

Ett hus på gatan har adventspyntat. Ja, nu vet jag inte mer än det jag hinner fulglo när vi åker förbi i bilen (när sambon kör) men det är adventsljusstakar och adventsstjärnor och det är supermysigt och överdrivet merry christmas och jul, jul, strålande jul. 

Mäh! Redan??? vrålar jag första gången jag får syn på stjärnan som lyser upp den eviga novemberskymningen. Man kan väl inte...? Det är ju flera veckor till...

Ja, jag är upprörd. Det är skitlångt till mina smockfulla banankartonger märkta JUL får komma upp ur källarmörkret. Skitlångt! 

Efter att ha passerat några gånger har jag slutat tycka att det är konstigt. Nu tycker jag bara att det är orättvist. 

När jag beklagar mej svarar sambon helt okänsligt att i så fall kan väl jag också pynta. Som om det vore så enkelt. Som att det bara var att hämta en låda och hänga upp en adventsstjärna i fönstret den nionde november. (Dialogen skedde igår.)

Nej. Till och med Alice, som om möjligt längtar mer till julen än jag gör, förstod galenskapen i pappans förslag. Vi har enats om att torsdagen eller kanske onsdagen innan första advent är okej. Då är det fritt fram. 

Bra plan. Blir intressant att se om jag julen 2014 gör en enda sak som jag planerat det.