Verkligheten knackar på.

Iiiiiiii. Det är måndag morgon och jag ska upp till en hel arbetsvecka. Kan du tänka dej! 

Slipper dock det jag haft mest ont i magen av. Lillmyris ska inte på dagis pga lite hängig igår. Pappsen håller ställningarna. 

Jag firar nya livet med en ny tröja och supersmaskig lunchlåda. 

Snabbspola.

Gud vad jag önskar att jag läste snabbt. Att jag kunde ta upp en bok och läsa ett par timmar, slår ihop den och den är slut. Kanske till och med minnas några namn och det mesta av historien i flera år efteråt.

Men jag läser ursakta och oftast är det ungefär tjugotre rader sen snarkar jag. Kvällen efter måste jag förstås läsa om dom där tjugotre raderna och kanske hinner jag två till men sen somnar jag. Tråkigt! 

Läste just ett blogginlägg av Lotta Olsson som skriver bokrecensioner i DN. Hon hade läst om Varsel av Stephen King inför släppet av fortsättningen. Hon sträckläste den en kväll och efteråt måste hon läsa en ungdomsbok för att liksom lugna ner sej. Sen kunde hon sova. Lite som när man ser nån lite för läskig film och måste avrunda med en sitcom för att kunna släppa värsta skräcken. 

Jag är inte kapabel till sträckläsning. Jag somnar som en bäbis även om det är otroligt spännande. Och om jag skulle börja på en bok ikväll skulle jag få sträckläsa ända in på förmiddagen för att komma till slutet. Det är ju där skon klämmer. Jag är en slowreader. 

Som segast är jag innan jag kommit in i boken. Ibland kan det ta ett tag. Men när det öppnar sig och jag hamnar i flowet - det är alltid värt det! 

 

Ser du en lässnabbare-utbildning så anmäl mej snabbt som ögat. Jag har en hel värld av böcker som väntar på mej. 

Reality bites.

Sista föräldralediga dagen. Imorrn jobbar jag min vanliga finfredag och på måndag börjar verkligheten for real. Jag är då en (halv)hårt arbetande trebarnsmamma. Liksom på riktigt. Som lämnar ungar på dagis och skola och som är vuxen om dagarna och har rena kläder och som faktiskt är en av alla andra på jobbet. 

Satt med lillskruttan i famnen och berättade om dagens lämning på dagis för sambon. Plötsligt började Tyra gråta hjärtskärande och klamra sej fast runt min hals. Så nu har jag ännu lite mer ont i magen inför dagislämningarna som kommer. Och det kommer ju en del om man säger så. 

(Men självklart har hon det jättebra utan mamma. Och jag har varit så lyckligt lottad som har fått vara hemma så länge. Och jag vet att det egentligen heter förskola.) 

Kostnadsmedveten avkomma.

Reklam för falukorv. Lillkillen sitter klistrad. Utbrister:

-Tie kroner?!?!! Men guuuu va billigt! 

(Okej. Man kanske skulle ha varit där. Och man kanske ska vara lillkillens mamma för att uppskatta fullt ut.)

Duger du? Inte rå.

Ett par i Ö-vik har ätit lite för mycket under helgerna och undrar nu hur sjutton de ska komma i form och bli piggare. Det finns ingen som tar upp den frågan. Tidningarna verkar inte vara medvetna om problemet överhuvudtaget. Som tur är rycker Cooptidningen ut, annars vet man inte hur det slutat. Chokladbolldiet, fasta på sockerdricka eller kanske BigMac&co-bantning. Strips är så långa och smala. Säkert blir man skitlång och extremsmal om man bara äter det, tänker Ö-viksparet och äter till det svartnar för ögonen. 

Nej, som sagt. Coop hade en massa råd och som tur är dyker Amelia Adamo upp som gubben i lådan med tre supertips. 

Tips 1: 

- Ät allt, men minska portionerna. 

Okej, den där första kan väl vara rätt ok, även för ironiska generationen. Fast den låter förstås enklare än den är. Nog har man väl stått vid chipsskålen och tänkt att "jag tar bara en" och åtta minuter senare vaknar man upp till ljudet av gråtande barn med tom skål, oljiga fingrar och en konstig smak i munnen. Men skitsamma. Livet är inte alltid enkelt. 

Tips 2:

- Sätt en mindre fördelaktig bild av dig själv på kylskåpsdörren. Ett effektivt sätt att stoppa småätandet. 

Javisst. Och ett effektivt sätt att få någon som är rätt nöjd med sig själv att inte längre vara nöjd. Varför inte det omvända? En bild där jag är skitsnygg är väl roligare att glo på när jag är i köket och borde väl ge samma signaler i hjärnan som Adamo vill ge mej. En påminnelse att jag ska ha dåligt samvete när jag äter. 

Tips 3:

Göm godiset. "Ofta gömmer jag det så bra att jag inte hittar det igen." säger Amelia. Va? säger jag. Kan man glömma en 200grams chokladkaka som ligger där under riset och bulgurn i skafferiet? I så fall ska jag nog vara rejält proppmätt eller sitta med en annan 200grams chokladkaka i soffan. 

Så varsågod att äta från dockskåpstallrikar, fototapetsera köket med fulbilder på dej själv och köpa hem mängder med godis som du murar in i väggen, syr in i fodret på soffkuddarna eller slå två flugor i en smäll: platta till gottat rejält och spackla in under fototapeterna. Ät därefter ingenting. Du kommer kunna ligga i likkista storlek extrasmall. Jippi! 

Tjugohundrafjortonde gången gillt.

In med det där gamla söndertuggade tuggummit utan smak. För nu är jag här igen med samma gamla hälsotjat. Men 2014 alltså. Vilket jäkla år det blir! Elin kommer bli piggare, gladare och smartare än nånsin. Ska vi slå vad? 

Jag startar med nougatkaka och en febergosig ettåetthalvtåring. Och så några syskon- och kusinbråk på det. Och samma spännande bok som 2013. 

Jag läser "Gone girl" av Gillian Flynn och jag har nästan dåligt samvete varje gång jag ser den tjocka tegelstenen. Den där stackars försvunna tjejen irrar i bästa fall runt och fryser i en kall skog mitt i natten eller sitter i sämsta fall fastkedjad i en källarvåning som bara den galna mördaren känner till och blir torterad. Jag måste försöka släppa henne fri snart genom att läsa slutet. Hälsoåret 2014 kräver lite hederlig styrketräning och att läsa den här tunga boken är en bra början. 

Gott nytt alla (två) läsare!