Sistaapril.

Valborgsmässoafton är nostalgi för mig.

Pappa och manskören på Rådhustrappan. Jag och storebror mimar till "Vintern rasat" och "Sköna maj" i jeansjackor med snön virvlande i luften. Korv med bröd vid den stora elden. Sparka grus. Lukten av krut från smällare.

Några år senare hamnade fokus på någonting annat. Med en folkölsburk i handen gick det bra att vara utomhus med iskalla lår och knallröd näsa.

Numera är jag mest bara livrädd. För smällare och eld och att ett barn springer åt fel håll.

Glad Valborg!

Gammelmamma.

Jag har värk i äggstockarna. Som en molande mensvärk som liksom inte lossnar.

Plötsligt glömmer jag den. Eller försvinner den? Jag vet inte. Men helt plötsligt är den där igen. Och molar.

Ibland tror jag det är en påminnelse. "Hallå! Det är tomt här inne." Lite som ett kundmeddelande i högtalarna på IKEA. "Vi stänger nu om femton minuter." Sista chansen. Passa på.

Inatt drömde jag bäbisdröm. En sån där verklig dröm som riktigt doftade.

Försvinner den här längtan verkligen aldrig?

Hål i plånkan.

Varje eftermiddag har vi kaos här hemma. Halvkaos i bästa fall. Helkaos i värsta.

Det är som att vi för varje dag glömt bort hur det var dagen före.

Ungarna är hungriga efter dagis och har en förmåga att hänga i byxbenen och gråta så snoret och tårarna sprutar. Ändå står jag där och glor förvånat in i kylskåpet varje dag vid fyrasnåret och blir förvånad att det inte finns nånting lättlagat där inne. Hur förändringen skulle ha skett från gårdagen är oklart. "Finns det ingenting idag heller?" Trots att ingen handlat.

Sambon kör operation Lyxfällan. Budget. Förnuftigt. Urtråkigt.

Så istället för att storhandla på det där jätteduktiga viset, jämföra priser, handla storpack, välja lågpris, skiter jag i att handla. Jag försöker bevisa för sambon att jag inte är den ekonomiska idiot som jag egentligen är och undviker därför att göra av med matpengarna. Det resulterar i att sambon får småhandla på vägen hem från jobbet. Köpa mjölken på OK. Nåt paket korv på Statoil. Och pengarna rinner iväg som en vårflod.

Nu ska jag åka till biblioteket, lämna tillbaka försenade böcker och betala skulden. Det känns som en givande utgift.

Vårskryt.

Förra helgen plockade jag en bukett tussilago. Den här helgen blev
det vitsippor.

Så ni vet.

Lördagsnöje.

Eyeopener.

Jag har allvarligt börjat fundera på att bleka mina tänder. De är så himla gula och fula. Jag vill ha ett blingigt supersmajl.

Nu har jag funderat lite fram och tillbaka. Ska jag nämna det? Ska jag ta reda på lite mer om det? Ska jag ska jag?

Men nu slog det mej. Det är fan inte tänderna som är det stoooora problemet här. Det är inte det första man ser när man tittar på mej. Det är knappt så man ser käften eftersom jag har en extrem magradie som buffar bort allt i min närhet och valkar som liksom täcker.

Ibland tror jag fettcellerna håller på att äta upp hjärncellerna. Det pågår nån form av skräckfilm inuti min kropp. Jag måste verkligen verkligen verkligen försöka göra nånting åt det här. På riktigt.

Jag är mamma till en fyraåring.

Jag har en massa massa massa skrivtid nu. Härligt. Men min skrivtid blir bara drivtid.

Jag läser, men ingenting vettigt. Jag spenderar mest tid att läsa om vad jag skulle vilja läsa. Bläddrar i böcker men har ingen ro att verkligen läsa.

Paniken i magen är ständigt närvarande. Just nu är den jättestark, men för det mesta är den bara ett molande.

Och jag skriver bara skit. Bajs. Prupp.

Om omtänksamhet.

Hemgång från dagis i vårsolen.

-Hur har du haft det idag, mamma?
-Jo tack, bara bra.
-Vad har du gjort då?
-Jag har bara suttit inne och skrivit. Hela dan faktiskt.
-Oj. Då måste du hem och vila lite nu, va?

35-åringen.

Det är jag.

Idag har det varit chokladbollar på sängen, storstädning och snart kommer gästerna för att fira lilla mej.

Och för att hela sajberspejset ska kunna fira lilla mej så bjuder jag på en låtlista. Eftersom jag är en nörd rakt igenom så har jag knåpat ihop en lista med en låt från varje underbart år jag upplevt. Kanske för att alla verkligen ska greppa hur jäkla gammal jag egentligen är. Och för att min egocentriska sida ska få fritt utlopp.

Lyssna och fira mej.

Uppvaknandet.

Jag har tränat. Jippi! Jag har TRÄNAT.

Ett tag, i min nattsvarta urtråkighetsvärld, började jag acceptera faktumet att jag är en tjockisloser. Men varför ska jag acceptera det?

Nej. Nu är jag tillbaka igen. Typ. Lite i alla fall.

Jag känner mej sprickstolt att jag ens kom iväg. Jag har nämligen haft mina träningskläder på mig nästan varenda dag den här veckan men ändå inte kommit dit. Istället har jag tyckt synd om mej själv, fast jag inte har någon anledning att göra det.

--------------------

I morse fick jag en sån där halvreligiös känsla.

Vi var till badhuset igår eftermiddag. När vi kom hem började middagsprojektet. Alice var frusen och la sej under en filt och tittade på Bolibompa. Och somnade givetvis. Utan middag.

Så före sex i arla morgonstund slog hon upp sina vackra, blåa ögon och såg lite olyckligt på mig. "Jag är hungrig. Kan vi gå ner och äta frukost nu?" Hon andades in så varje litet revben gick att räkna och genast fick jag dåligt mammasamvete.

Och då slog det mej, som en liten liten rak höger där inne i magtrakten: Tänk om jag inte hade haft någonting att ge henne nu.

Så nu är det slut på tyckasyndom.

Skräck från ett fotografi.

Jag läste i senaste ViLäser (världens bästa tidning för en boknörd) att John Ajvide Lindqvist har en snara i sin trädgård. Alltså en sån som hänger i ett träd och gör det möjligt att bara hämta en pall, stoppa in huvet, dra åt, sparka och så var det över.

Den där bilden har etsat sig fast i mig. Jag förstår att man måste ha livlig och ganska otäck fantasi för att skriva hans böcker, men därifrån är steget långt till att pynta sitt hem med självmordsredskap.

Att nutarjaglivetavmej-känslan skulle komma samtidigt som jag kikade ut över trädgården och fick syn på trädet. Och repet.

Eller tänk om man tittade ut på trädet och repet plötsligt var upptaget.

Hu.

Skärpning.

Vad gör man när livet känns trist? När nattsvarta tankar grumlar blicken och gör att solen inte värmer. När jag nojar över att åren går och det är omöjligt att hinna leva det liv jag hade velat leva. När magen känns fläskigare än vanligt och ingenting passar. Vilken är lösningen?

Jag gör ingenting av det jag borde göra. Istället för att vara aktiv sluter jag mig i mitt skal och kör fosterställning. Försöker sova bort det jobbiga. Inte bra, men då är det ändå det bästa av två världar.

I värld två glufsar jag i mej allt som finns att äta. Som för att bevisa för mig själv att jag verkligen är så värdelös som jag känner mej.

Jag måste vakna upp. Idag ska jag ta en lång solskenspromenad och ge mej själv ledigt från jagmåstegåpågym-tankar. Jag kommer ju ändå inte iväg, så varför köra bestraffningsmetoden?

Jag får grubbla vidare utomhus istället. Dröm eller Mardröm? Fattig eller fattigare?

Lösningen kanske ligger i en lottorad. Men vilken?

Ingen klarblå himmel på Mossberget idag.

Ännu en gång kommer datumet då jag ska ha bestämt mig. Jag ska ha en tydlig målbild. Och den här gången handlar det inte om tjockisheten.

På torsdag är sista dagen att söka till högskolan. Och självklart vill jag fortsätta med det jag gör just nu, som är så roligt att jag längtar till nästa gång jag ska till skolan. Men som tyvärr inte förvandlar mig till någonting. Jag blir ingen polis, jag blir ingen läkare, jag blir ingenting alls. Ordrikare men fattigare.

Sambon pratar framtid och jag förvandlas till en sten. Jag vill inte känna, jag vill inte tänka, jag vill bara fokusera en millimeter framåt, inte längre. Att tänka på ett liv efteråt ger mig svindel. Jag blir gråtfärdig och känner mig värdelös. När sambon säger någonting snällt blir jag glad och det känns för ett ögonblick som att jag kanske har en framtid, men så inser jag att det trots allt handlar om mig.

Min rädsla för arbetslösheten kanske gör att jag klänger mig fast vid det omöjliga. Det kanske är just den som får mig att vilja grotta ner mig i alla dessa ord. Som får mig att tro att just det här är min Dröm.

Tänk om det inte är min Dröm. Tänk om det bara är flykten från min Mardröm.

Hört om vita lögner, ungjäkel?

Efter badet vill en dyblöt Alice gärna gosa lite. Som förr liksom. Och trots att hon är rätt stor brukar jag alltid vira in henne i handdukar och ha henne i famnen en stund.

Igår borrade hon in näsan i min tröja och njöt.

Trodde jag.

- Vad luktar du, mamma?
- Öh... Jag vet inte. Kanske pannkakor från lunchen, försökte jag.
- Nej.
Tystnad. Ny borrning.
- Jag vet, sa hon glatt. Du luktar ägg.
- Oj. Luktar jag illa?
- Ja! Spruta lite parfym bara så blir det bra sen.

Urk.

Veckans ord.

Arvid: Ojdå!
Alice: förvirrad

Idag har Alice även skrivit en sång. Eller tiotusen, men en med extra bra text.

"Du får ju mej att skratta.
Du får ju mej att fatta.
Du får ju mej att chatta."

Herregud. Har hon redan börjat nätdejta?

Söndag - solens dag.

Vilken sjukstuga vi har haft. I tusen miljoner år för att gå in på detaljer.

Magsjukehelvetet slog hårt i la familia. Eller egentligen inte men eftersom man kan smitta så blir det många dötrista dagar här hemma.

Arvid fördriver tiden med att rita. På tapeter, golv, i böcker, på teven, på kläder, på kroppen...

Alice kör mer den skrika stilen. Hon pratar bajskorv. Hon sjunger kärlekssånger. Hon sjunger bajskorvssånger. Hon sjunger ord-på-repeat-sånger. ("Voffelivoffvoffvoff. Voffelvoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff. Voffelivoffvoffvoff.") Hon gallskriker åt lillebror (som då skriker tillbaka i trumhinneskallerfalsett).

Och jag då? Vad pysslar jag med för husmorsarbete? Dammtorkar jag hyllorna? Putsar jag fönstren? Bakar jag kanelbullar? Läser jag skolböcker?

Nope.

Jag gör ingenting. Vid dagens slut kan jag bara konstatera att jag inte gjort nåt vettigt idag heller.

Sängen står nästintill omålad där nere. Fönstrena går knappt att se ut igenom. Klädhögarna som ska Traderas bort ligger ofotade i papperskassar. Lådorna i den fulaste fulbyrån som är trasig och ska tömmas och slängas står likadant dag efter dag efter dag. Allting likadant.

Jag har inte skrivit en rad av mitt skolarbete. Det går liksom inte. Jag behöver tystnad och ensamtid. På kvällarna efter barnen somnat står energin på off.

Författardrömmarna grusas. Tiden fattas mej. Energin fattas mej.

Ändå går jag här och dagdrömmer om ännu en bäbis.

Ett mammaliv är trots allt så mycket mer än bajsblöjor, busskrik och magsjukenätter.

Igår sa jag till Alice att jag älskar henne. "Mamma, det vet jag. Det glömmer jag aldrig." sa hon och såg på mej med sina vackra, vackra ögon.

Och i morse hade Arvid pusskalas med oss. Han gick med pussmun till mamma, till Alice, till pappa och levererade pussar. En perfekt början på dagen.

När jag skrivit mitt reportage på kursen och fick respons var det en tjej som tyckte att jag skrivit så negativt om att vara mamma. Jag ville få fram att det tar rätt mycket energi när man är föräldraledig. Att det är svårt att orka starta nya projekt eller ens lägga en makeup eftersom man väljer att hela tiden lägga all energi på barnet.

Men tänk om det är så att jag bara går runt här och neggar om mammalivet. Allra helst här på bloggen. Det är absolut inte så jag vill att det ska vara. Jag är fantastiskt lycklig som mamma.

Ibland önskar jag dock att kidsen ville göra lite mer sånt som jag vill göra. Typ ligga och dra sej i sängen en söndagsmorgon.

Skynda skynda.

På mornarna blir jag ofta irriterad, sur, åskmolnig - en urtråkig mamma.

När Alice lite försynt frågar: "Vad är det, mamma?" brukar jag förklara mitt beteende med att jag är stressad.

Det är sant, men då borde jag förstås ändra morgonrutinerna så att vi slipper stressen. Tyvärr gör jag inte det. Eller jo, jag gör det en morgon och är skitnöjd över mej själv för att kidsen är harmoniska, jag är filbunkslugn och allt känns tipptopp. Dagen efter är det skönt att softa i sängen lite för länge igen och sen stresserverar jag frukost lite för sent och letar handskar och skor ännu lite senare.

I morse satt Arvid med rynkade små ögonbryn i sin stol och såg sur ut. Nästan lite arg.

"Vad är det med Arvid?" frågade Alice bekymrat. "Han ser så stressad ut."

4 år 4 månader och 2 dagar.

Min nya iphone-funktion. Coolare kan det knappast bli.

Låtlistedax.

Eftersom Alice grät sej till sömns med en filt tryckt mot örat igår kväll är hon och jag hemma och myser idag. Lillebror går på dagis som planerat.

Vi har gjort tvålar, spelat fia med knuff och bara tagit det lugnt.

Under tiden har jag lyssnat på musik. Spotify är Himmelriket, tyvärr inte ett komplett Himmelrike.

Så det ena har gett det andra och det andra har gett det tredje och det tredje har gett...

...en ny låtlista. En antinostalgilista med bara ny musik.

Klicka här.

Sämst just nu.

Hockey.

Hela tiden.
Jämt jämt jämt.

Jag saknar sambon.
Jag saknar teven.
Jag saknar de vanliga kvällarna.

Min bästa sida.

Det är något speciellt med Salem al Fakir. Han har en barnslig, snuvig röst som fungerar super när han sjunger men när han pratar låter han lite för mycket daddahinkåspade. Kan inte låta bli att undra hur det låter när han är jättearg. Jag ser framför mej hur han stampar med fötterna och drar i sitt lockiga hår i bästa serietidningstil och försöker låta arg. Jag får känslan av att han är tre äpplen hög, men det vet jag ingenting om.

(Nassim, storebrorsan, gissar jag blir dagens barns Staffan Westerberg. Staffans vilsna pannkakelekar är ingenting jämfört med Nassims hysteriska maniac-skrattanfall som är lite för höga, lite för långa och lite för vanliga. Lite för mycket liksom.)

Min röst är inte rolig. Jag låter jättebarnslig och har en genomträngande, irriterande röst. Flera gånger har jag fått frågan om pappa är hemma när jag svarat i telefonen. (De menar min sambo.)

Enda gången jag känner mej nöjd med min röst är när jag har tappat den. Eller alltså nästan tappat den. När jag är sådär hes och skrovlig. Den blir lite djupare och mer trumhinnevänlig.

Jag gör mig bäst i skrivande form.

Summering.

April.

Det betyder att sommaren närmar sig.
Det betyder att den underbara skrivartiden snart är slut.
Det betyder att jag just nu borde ha hunnit nånstans i mina drömmar.

Det betyder att jag har misslyckats.