Jag vet inte hur många gånger jag gjort den brillianta iakttagelsen och utandats: "Men guuuu va re snöar!"
Och tittar jag ut genom fönstret och inte ser fallande snö frågar jag: "Snöar det nu?" Och ägnar en lång stund åt att titta ut mot olika bakgrunder. Tittar jag i den vinkeln borde jag se om det snöar eller kanske ut genom det där fönstret istället och mot den där bilen. Yr det inte nu? Eller var det bara snörök kring bilen? Jo, kanske det snöar nu. Nej, kanske inte. För fem minuter sedan vet jag att det snöade, men nu är jag osäker. Bla bla bla bla bla bla bla. Boring!
Idag lyckades jag köra fast på en nästintill plan parkering i kanske 7 cm snö. Eller okej, jag kan inbilla dej och mej att det var tolv centimeter (men jag gissar på att det är fem centimeters lögn). Jag backade och trixade och svängde onaturligt mycket på ratten, liksom så att jag bergsäkert skulle sitta fast. Alltihop med öppen dörr av en oförklarlig anledning. Då tänds förstås lyset och när jag satt där i bilen och svor och halvgrät och galenskapskrattade omvartannat tyckte nog mannen i bilen bredvid att så här kan vi inte ha det. Han hoppade glatt ur sin bil med en spade i högsta hugg.
"Inga problem. Inga problem." upprepade mannen.
"Men vad har jag gjort?" frågade jag i falsett med tårar bakom orden.
"Inga problem." sa Ängeln och viftade lite extra med spaden.
Han skottade lite, nog mest för att inte skriva mej på näsan hur orimlig fastkörningen var, och hejade på och vips var jag ute från den nästan plogade parkeringen där jag Guinnessrekordboksaktigt hade fastnat. "Den minsta snömängd där en helt normal bil har fastnat." Och en bild på en plogad parkering.
