Jagäringenloser jagäringenloser jagäringenloser.

Idag har jag anmält mig arbetslös. Igen.

Trappan upp känns som en tur uppför Mount Everest och jag borde verkligen ha en syrgastub för när jag kommer upp får jag andningssvårigheter.

Och tunnelseende. Jag ser ingenting mer än mina mål. Fram till nummerlappsapparaten, dra min lapp, snegla upp på displayen och vilket nummer som än visas så ser jag alltid lite besvärad ut och suckar. Träbänk nästa.

Av någon outgrundlig anledning är jag huvudpersonen för alla som är där inne. Jag måste göra grimaser och visa vad jag tycker om allting. Som värsta Ika Nord. Två minuters väntan: stor gäsp. Tar upp ett totalt ointressant papper men gör Marty Feldman-ögon ändå. "Är det sant?" Kanske suckar och kollar mobilen för att visa hur stressad jag faktiskt är.

När äntligen mitt nummer dyker upp hamnar jag hos en riktigt snäll och förstående kvinna. Jag vill helst falla i gråt i hennes knä. Att hon ska stryka mej över håret till jag somnar, men det kanske ger fel signaler om jag ber om det.

Vi försöker prata om vad jag läst, men min hjärna får totalt stopp. Jag vet inga ungefärliga datum. Jag vet ingenting. Snurrar ihop årtal och till slut säger hon att det inte spelar någon roll.

Hon skriver ut ett jobb jag skulle kunna söka. På nåt Färgcenter i Borås.

När jag reser mig upp från stolen får jag yrsel. Det känns som jag flyger, som att mitt huvud sitter väldigt mycket högre upp än vanligt och jag har ett dis runt hela mej.

Jag försöker se avslappnad ut när jag närmar mig dörren.

Avslutar med att släcka lyset.

En dag i mitt liv.

Det är riktigt synd att Söderhamns När-TV inte finns längre. Annars hade jag den perfekta programidén.

Här i Söderhamn bor nämligen en typisk Hollywoodfru. Nämligen - trumvirvel - moi! The Mossbergsfruga goes Hollywoodstyle.

Idag har jag lämnat kidsen på dagis och åkt vidare till gymmet. Tränat. Tillbaka hem. Kollat mejlen. Duschat. Make-upat. (Bara en sån sak!) På med klicketiklackskorna och iväg till stan för en lunchdejt med bästis. Åt kanske lite för mycket lasagne och lite för lite brosk för att vara okej. Sen var det barnhämtardax på dagis.

Ja. Det var liksom typ allt.

Nu funderar jag på att fixa en nanny som kan ta barnen till och från dagis så jag hinner med... ...allting.

Och en husa som kan sortera i kylen.

Dagisbarn.

Jag och kidsen har spenderat tre dagar på dagis ihop. Det har varit ljuvligt.

Arvid är en riktig goskit. Han smyger runt och kollar in allting. Leker lite med en bil, hämtar en dockvagn, kastar en boll. Soft och superskoj. Det finns hela tiden nya saker att upptäcka. Fröken trollar fram en låda med dinosaurier. En pojke springer förbi med en rolig mössa. Storasyster kommer med en bil. En boll kommer rullande. Någon serverar låtsasmat.

Men... Likförbannat är jag orolig. Det känns ändå sjukt tungt att han ska vara utan mej. I flera timmar. Och kanske kommer gråta hjärtskärande och se sådär förvirrad ut och fundera varför jag lämnar honom.

Och då undrar jag också det. Varför lämnar jag honom? För att vara arbetslös? För att vända hem till ett upp-och-ner-vänt och väldigt tomt hus?

Alla självklarheter som jag kan rabbla om någon väcker mig mitt i natten är inga självklarheter längre. Hur säkert vet jag att dagis är så himla bra för en liten liten liten liten liten liten kille? Med betoning på liten.

Imorrn är det dags. Då ska Storasyster och Lillebror lämnas. Jag ska ta av små skor, mössor och overaller. Ge lagom snabba kramar och se avslappnat glad ut när jag vinkar.

Och sen då?

Spegel spegel på väggen där.

Att inte jag är medlem i någon sekt är bara ren tur, för mig kan man lura på det mesta.

I helgen var det dags för ansiktsbehandling i Lycka. Jag såg framför mig ryggläge, varma handdukar och gurkor på ögonlocken. Men istället var det träsoffa och matbord med liten spegel där jag mötte min egen trötta blick.

Den snälla, vackra försäljerskan drog igång med en presentation av produkterna och bakgrunden och när jag smort in ansiktet med en lätt och len kräm med kristaller i var jag såld. Jag hade bestämt mej. Jag ska unna mej. Det är jag värd. Som kvinna. Med familj. Och karriär. Ähum. Nja. Okej inte det då. Men som kvinna. Alla tjänar på att jag är lycklig. Alla. Eller typ. Och självklart blir jag lyckligare om jag tvättar ansiktet och smörjer in mej med 3-4 krämer morgon och kväll. Självklart. Jo. Jag ska köpa.

Sista lagret dyrbar kräm har sjunkit in i huden och jag har bäbisstjärtslent ansikte. Jag ser framför mig hur mitt liv ska förändras. Hur vacker jag ska bli. Och känner jag inte hur hela ansiktet drar ihop sig? Jag kommer nog att bli smal. För vem kan äta onyttig mat när man använder så dyrbara produkter?

Då var det bara priset. Jag är helt beredd på att det kommer att kosta. Det kommer att kosta mycket men det kommer det vara värt. Jag försöker tänka vilket maxpriset är, men tänker att jag ska åtminstone köpa de där 3 små söta flaskorna. Eller nej. De 5 måste jag ha. Eller ja. Valet är ju russin eller druva så jag måste ha hela mirakelkitet. Givet. Sambon kommer också tycka att det är bra. Han vill förstås att jag ska må bra.

3995:-.

Chock. Andas. Andas. Och jag ser hur drömmen försvinner. Hur lyxen och flärden försvinner längre och längre bort till den är helt utom räckhåll. Jag försöker räkna. Jag räknar igen. Men om... ...om jag delar upp det. Eller om jag bara tar den flaskan. Ja, fast då måste jag ha den där också förstås. Och den vill jag ha.

Men det går inte. Tyvärr.

Den dagen trissmiljonerna trillar in DÅ ska jag...

Bara jag inte har hunnit förvandlats till russin.

Reality.

På måndag är det dags. Vi ska ut till verkligheten. Jag har varit där förr. Tro det eller ej. Men för Lillfisen är det en ny värld som öppnar sig. Han ska få kompisar och göra miljoner saker som inte mamsen har en aning om.

Det är stort. Huge.

Mina känslor är minst sagt blandade. Ibland blir jag pirrig och fnittrig av lycka över att få vara vuxen igen. Jag känner mig lite som en tonåring som blir ensam hemma och kan höja stereon till max, äta glass till frukost och titta på teve hela natten. Nu är min framtid lite svajig men förhoppningsvis får jag tillbringa en termin i heaven.

Men i nästa sekund vill jag brista i gråt och gosa med honom här hemma i all evighet. Skydda honom mot elaka barn, hemska svininfluensan och risken att fröknarna inte förstår hans "språk".

Nästa vecka ska alltså jag, Alice och Arvid gå på dagis. Nie till två. Måndag, tisdag, onsdag. Jag är lite kritisk. Inte alls så att jag inte vill vara med. Inte alls så att jag är en dålig mamma. Men hur i helvete ska det gå?

Och vad händer efter klockan två? Då blir det viskleken hela eftermiddagen och det serveras micromat. Vill du ha en glass? Varsågod. Vill du ha en till? Varsågod. En till? Varsågod.

Och på torsdag. Nästa torsdag alltså. Då ska jag lämna båda mina gullungar och vara helt ensam hela dagen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Verkligheten är skrämmande.

Ordbajseri.

Vad jag ångrar att jag började på megatjockisboken "De välvilliga" nu. Jag har längtat länge efter att läsa den men nu tar det bara emot. Jag orkar inte med mer död och avföring. Det är bokens tema nämligen. Huvudpersonen skiter på sej var och varannan sida. Och de stackars judarna tömmer tarmarna i dödsögonblicket. Då är det förstås inte synd om judarna utan om de som måste ta hand om resultatet.

Nej. Nu vill jag läsa nån uppåttjackbok. Men tyvärr har jag halva boken kvar.

Skit oxå!

Var det roligt?

Tänk om...

...det var lite kallare. Då skulle det snöa istället.

Filmtajm.

Jag har inte varit på bio sen Arvid kom till jorden. Och knappt sen Alice trycktes ut ur underlivet heller.

Men igår var det dax. 2012. Inte min drömfilm men eftersom sambon redan sett den andra filmen så fick det bli den. Så är det att bo i en yttepytteliten stad.

När snälla mormor kommit och vi fikat lite gnussade Arvid sig i ögonen. Nattning med välling i sängen.

Efter halva flaskan var urdrucken satte han sej upp. Jag låtsades sova. Blundade och andades överdrivet tungt. Han böjde sej över mej och gav mej en puss på munnen. Jag försökte låtsassova vidare. Han böjde sej över mej igen och gav mej en till puss. Då kunde jag inte låta bli att titta upp och pussa lite extra.

Sovningsförtrollningen var bruten. Arvid pladdrade och pladdrade. Med ljus röst. Med basröst. Med vanlig röst. Med monsterröst. Och jag försökte överrösta det hela med mina supertunga andetag. Funkade sådär.

Till slut kom sambon upp och det var dax att skynda skynda till bion. Jag hade drömt om att lägga en make up och fixa till nån form av frisyr men det fanns det inte tid till.

Arvid var förstörd. Storgrät och stapplade runt på trötta ben med uppsträckta armar. Och trots att han fick vara med snälla mormor kändes det inte så himla roligt, som jag ville att det skulle kännas, att få vuxentid. Kvalitetstid.

"Hejdå!"

Regnigt och blött. Kallt i bilen. Och utanför bion var det lång kö som istället för att svänga och vara under tak gick rätt ut i regnet. Drömde om att jag skulle säga med stark röst att "alla kan väl ställa sig si och så" och folk skulle titta på mig tacksamt när de torkade dropparna av ansiktet och tycka att jag var en driftig och duktig biobesökare. Men icke. Istället frös jag med prickiga glasögon och drömde om varma popcorn och skön fåtölj.

När vi kommit innanför dörrarna ropade biljettförsäljaren: "5 biljetter kvar!" Framför oss stod kanske 25 pers. Kanske vi hört fel. Kanske allihop där framme varit mycket smartare än oss och bokat via nätet.

En stund senare var det ett faktum. Fullsatt.

Så somnade jag med barnen framför Törnrosa. Igen.

Barbiegirl.

Min gamla Aqua-skiva har äntligen kommit till användning. Som vi alla har väntat. Eller?

Faktum är att varje gång Barbiegirl spelas och Alice sjunger med så får jag en klump i halsen och tårfyllda ögon. Jag kan inte riktigt svara på varför jag blir så himla rörd. Det är helt stört.

Och nej. Jag är inte gravid.

Aggressioner.

Den där absolut bästa mamman som jag skrev om i förra inlägget har tyvärr försvunnit spårlöst. Kvar finns en bitter, arg och trött kärring.

Mina barn är så himla underbara. Som andra barn skriker dom ibland, bråkar ibland, surar ibland, gråter ibland. Tyvärr blir jag helt hysterisk vid minsta lilla ljud. Nej, det är inte sant. Jag genomlider ljuden. Tänker ibland att "vilken huvudvärk jag har". Helt plötsligt kanske Alice börjar sjunga en sång jättehögt eller bara gallskriker rakt ut och då, efter att ha haft en genomgående hög ljudnivå, förvandlas jag till monstermamman och river i ordentligt, utan förvarning. Nu måste hon upp på sitt rum, hon ska aldrig mer få lördagsgodis, det var sista gången hon fick leka med den där saken för den ska vi slänga osv osv osv. Såna där helt galna tillsägelser. Dom rinner över mina läppar innan jag har hunnit tänka efter. Det är som att ledningarna i hjärnan brunnit och jag kan inte koppla A med B längre utan får ta den längre vägen som gör att jag måste prata innan jag hunnit inse vad orden jag säger egentligen betyder.

Resultatet blir alltid kaos. Alice blir förstörd. "NEEEEEEEEEJ!" vrålar hon. Varför ska vi slänga den? Hon som alltid har så roligt med den. Och det blir ett långt tröstande, ältande, snyftande, gråtande och ännu mer skrikande. Idag blev jag tvungen att gå därifrån för att inte ta tag i lilla flickarmen alldeles för hårt, för att inte skrika något mer jag garanterat skulle få ångra. Men det är svårt att få ilskan att lägga sig när två barn gråter och gallskriker och allting är mitt fel. Jag gör bara fel fel fel fel fel fel fel.

Nu har jag skickat iväg stackars Alice på dagis utan att vi blev riktigt sams. Vi log mot varann, jag pratade om vantar och galonisar och kompisar på dagis men under allt vardagsprat var jag arg arg arg. Det känns definitivt inte bra. Jag mår illa och vill bara gråta. Hur ska jag få bort det här sinnessjuka och urförbannade som hela jag består av just nu?

Nu ska jag ta en promenad bland vacker vinterfrost. Kanske det kan få mig att slappna av lite?

The truth and nothing but the truth.

När jag var på gym igår lovordades jag här hemma. Jo, det är minsann så att jag är den absolut bästa mamma någon kan ha.

- Och den absolut mjukaste, konstaterade Alice.

Direkt jag kom hem kände jag mej manad att berätta den bistra verkligheten. "Mamma kommer bli tanig och hård men jävligt snygg."

Okej. Så sa jag inte.

La ALLA miljoner läsare märke till hur snyggt jag fick in det där gymbesöket? Jag bara nämnde det så där i förbifarten. Det var liksom inget speciellt med det utan det var bara så att när ovan nämnda situation utspelade sig så råkade jag befinna mej på gymet. Jag tränade. Jag kom iväg. Det var inte bara ordbajseri av en lat bloggerska. Det var fakta. Sanning.

Sån är jag.

Lite lättare?

Hur länge sen var det sen nystarten? Kanske 5 timmar eller nåt sånt.

Vad kan jag då ha fördrivit tiden med för att nå mitt mål? Långpromenad? Några situps och en stund med hopprepet? Kanske letat nyttiga och hälsosamma recept?

Nej. Inte riktigt. Jag har mest ätit faktiskt. Och suckat över hur tråååååkigt det är att vara nyttig. Vilket jag by the way inte heller har varit.

Jag ska inte skriva det jag tycker att jag är (Loser!) utan mer fokusera på hur jag kan lyckas. Vad jag gör för fel. Vad jag kan ändra för att det ska bli lättare. Men det enda jag kan komma på att ändra är ursprungsvikten. Fan va allt skulle vara enklare om jag vägde mindre. Då skulle jag... ...inte behöva banta eller vad det här nu ska kallas. Ordet banta är helt ute och därför kamouflerar jag det jag gör med... äh. jag vet inte.

Snart ska jag på gym. Jag har full förståelse om ingen tror mej.

Mål 1: Tjockis med snygg mobil.

Nu var det länge sen sambon lekte Anna Skipper med stora smörpaketet. "Tänk att du har gått ner x många såna här!!! Skitbra ju!" Och enda tanken i mitt huvud är hur många såna där jävlar som sitter kvar.

Okej. Det börjar bli dax att skärpa till sej igen. Det Nyttiga Livet har liksom blivit bortglömt. Eller nej, jag tänker på det typ jämt. Väger mej fortfarande flera ggr om dan och svär och lipar åt mej själv i spegeln och sånt moget, men jag ignorerar det totalt när jag tar tredje mackan till kaffet, stora chokladbiten i tevesoffan eller andra megajätteportionen gräddbaserad middagsmat.

Så skulle vi ju inte ha det. Vid det här laget skulle jag ha nya jeans, en borttappad dubbelhaka och inte minst en iphone. Iphonen är nämligen Belöningen vid delmål 1. 1,7 kg kvar. Och där har jag stampat i typ en månad.

OM jag nu skulle lyckas komma ner till iphonestatus är frågan om inte tomtefar stoppar tillbaka den i julkappssäcken efter julbordet.

Borta bra men hemma bäst. Eller nåt.

Sambon har ännu en dag i pingisens värld. Jag är bara trött och tung i huvudet.

Ibland vill jag bara sticka en unge under vardera arm och åka. Fly från dammråttor, tvättberg och överfyllda diskbänken. Men när jag gör det och kommer hem till infernot några timmar senare så känns det ännu värre. Då är både jag och ungarna trötta och i värsta fall också hungriga.

Imorrn ska yngsta bonusdottern åka med mamma och mormor på en veckas solskenssemester. Och jag är riktigt avis.

Jag vill oxå åka till slöa dagar vid poolen med fruktdrinkar och för att få lunch behöver jag bara lyfta ett finger och peka i menyn. (Och öppna plånboken förstås.) Eller ja. Först ska jag och sambon dividera om ifall vi ska äta nu eller inte. Han vill aldrig äta och jag vill alltid äta. Han ger mej en blick och den där vanliga: "Men vi åt ju nyss!" och "Är du redan hungrig?" Så jag känner hur magen buktar ännu mer under den missklädsamma bikinin.

Nej. Nu kom jag helt ur spår. Lika bra var väl det.

Love love love.

Än en gång Diskussion Bröllop på mossberget.

Snygga söta jag: - Vill du gifta dig?
Sambohelvetet: - Njae. Jo. Eller... Det är liksom inte högst upp på listan. Det känns inte så viktigt.
Snygga söta jag: - Nähä.

Tystnad.

Sambohelvetet: - Kanske om vi åker utomlands.
Snygga söta jag: - Kanske?
Sambohelvetet: - Du vet, tjejer kan oxå fria.

Blick.
Tystnad.

Nu skulle man kunna tolka det här som att min sambo skulle tycka att det var riktigt najs om jag friade och vi gifte oss i månskenet och levde lyckliga i alla våra dagar. Men tyvärr tolkar jag det som ett: "Det där skiter jag i, fixa det där du så kan jag typ skriva på ett papper men jag tänker bara gifta mej om det funkar smidigt. Jag ska hyra moppe på tisdag och onsdag och på torsdag är det badtur och på fredagen ska vi ju rida på elefanter. Så kanske om vi hinner mellan elefantturen och middagen. Fast då vill man ju ta ett dopp i poolen så kanske vi kan göra det på nästa resa."

Besök från Pepparkakeland.

Fan va tidigt allt är i år! Nu har pepparkakorna REDAN kommit till Mossberget. Och ett pepparkakshus står i startgroparna. Grunden är lagd. (Min snälla mamma fixade degen igår som nu väntar i kylen.)

Shoppade pepparkaksdeg i helgen och när sorgen över att största Storasyster åkt tillbaka till sin mamma var alltför stor muntrade mamsen upp med kakbak. Inga ledsna miner här inte. (Det är sånt barn får men av.)

Sen är det skönt att kunna säga att jag redan har bakat pepparkakor en gång i år. Det är nog det som är Den Stora Julhemligheten. Börja med allt tidigt tidigt så kan du ligga på soffan, titta på mysiga julfilmer och smaska praliner när alla andra står i kö och väntar på att tusen klappar ska slås in.

Men det är ju just julklappshandeln som är jobbig. Och det slår aldrig fel. Även om jag börjar handla i oktober så stressar jag ändå runt den 23 (och i värsta fall även den 24) efter de där perfekta klapparna. Med noll idéer och en attgöralista lika lång som tomtens vildvuxna skägg. Och när julen är utrensad och ljuset strålar in genom dammiga rutor hittar jag fyra väl gömda och perfekt inslagna paket som jag varit så stolt över att jag köpt så tidigt men av just den anledningen glömt bort. Då kunde jag alltså struntat i att köa i 45 minuter för ett blockljus med manschett för 185 kr som jag i panik slitit åt mej strax innan affärsinnehavaren börjat kasta ut kunder som inte stod i kön.