På måndag är det dags. Vi ska ut till verkligheten. Jag har varit där förr. Tro det eller ej. Men för Lillfisen är det en ny värld som öppnar sig. Han ska få kompisar och göra miljoner saker som inte mamsen har en aning om.
Det är stort. Huge.
Mina känslor är minst sagt blandade. Ibland blir jag pirrig och fnittrig av lycka över att få vara vuxen igen. Jag känner mig lite som en tonåring som blir ensam hemma och kan höja stereon till max, äta glass till frukost och titta på teve hela natten. Nu är min framtid lite svajig men förhoppningsvis får jag tillbringa en termin i heaven.
Men i nästa sekund vill jag brista i gråt och gosa med honom här hemma i all evighet. Skydda honom mot elaka barn, hemska svininfluensan och risken att fröknarna inte förstår hans "språk".
Nästa vecka ska alltså jag, Alice och Arvid gå på dagis. Nie till två. Måndag, tisdag, onsdag. Jag är lite kritisk. Inte alls så att jag inte vill vara med. Inte alls så att jag är en dålig mamma. Men hur i helvete ska det gå?
Och vad händer efter klockan två? Då blir det viskleken hela eftermiddagen och det serveras micromat. Vill du ha en glass? Varsågod. Vill du ha en till? Varsågod. En till? Varsågod.
Och på torsdag. Nästa torsdag alltså. Då ska jag lämna båda mina gullungar och vara helt ensam hela dagen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Verkligheten är skrämmande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar