Varför finns det choklad om jag inte får äta den?

Shit.

En timmes träning åt skogen.

Efter jag smällt i mej en rejäl men nyttig lunch slog sockersugsvågen emot mej. Jag stod emot stod emot stod emot stod emot stod emot.

Men fan. Till slut slog det mej att jag hade en chokladkaka i väskan.

Och numera har jag inte en chokladkaka i väskan.

Vem med lite hjärna har väskan fylld med kaloririka fixar när Det Nya Livet har börjat och man är så svag för choklad att man skulle kunna skänka bort sina avhuggna fingrar och tår när suget är som störst?

Men det var bra att jag tränade. Plus minus noll liksom.

Kaffetunna.

Det nya livet har gjort mig heldarrig. Jag är som ett asplöv. Jag skakar.

Delvis beror det på vår inomhustemperatur men också på att jag försöker döva stoppaimunnensuget med kaffe.

Äh. Jag tar en kopp till.

Uäck. Iskallt? Jag sätter på en ny kanna.

All by myself. Kopp efter kopp.

Inte vad Anna Skipper hade rekommenderat.

Bara 5 dagar 8 timmar 23 minuter till nästa gång.

Just nu borde jag skriva på min essä, men här är jag igen. Alive and kicking. Och har jag inte gått ner 20 g sen förra inlägget?

Jo det var det här med melodifestivalen. Vilket härligt inslag i vargavintern! För min del får det gärna vara deltävlingar i all evighet. Och den där "stora" ointressanta eurovisionsschlagerfinalen kan vi stryka ett streck över.

Lördagkvällarna är en fröjd. Med sötskojige Måns, oväntat roliga Dolph och musik och utseenden att kommentera. Allt är tipptopp (fast okej, jag blir nervös av nervösa fröken Meltzer). Men då och då tvingas jag titta ovanför teven för att inte falla ner i ett hål i golvet av skäms-skäms-skäms-känsla.

Inför varje bidrag lyfter jag blicken. Koncentrerar mej på annat. Vad ska vi göra imorrn? Undra vilken tid jag ska till skolan på fredag? Borde jag inte fixa en klipptid snart? Söndagsmiddag? And so on.

Vem har kommit på idén?

"Okej, Artister. Nu ska ni berätta nånting. Vad som helst. Och prata gärna skitsakta. Nej. Det behöver inte ha nån poäng. Vad som helst bara. Och konstpauser är bra. Dra ut på det. Okej. Shoot!"

Men det var väl ett jävla tjat!!!

Jomen visst.

Det är nämligen nystartsdax! Än en gång.

Sen jul har jag nämligen helt tappat nyttighetsspåret. Halkat in på ätwhateveryouwantspåret istället. Och det är minsann ett härligt spår men det lämnar även sina spår. Okej. Nu börjar jag helt spåra ur.

Det är konstigt vad mycket man kan äta medan man ser på när andra jobbar. OS gör mej hungrig. Ju mer dom stakar sej fram i skidspåret desto mer vill jag fylla upp min stillasittande jättekropp. Det bästa är när det är sjukt spännande. Jag kan inte tugga och titta samtidigt. Spänningen är olidlig. Och borde inte förbränningen öka när pulsen är hög?

Nej. Nu ska jag inte hitta fler skäl att smälla i mej. Det var dags för nya tider. Så var det ju. Nu blir det äppelbitar och kopiösa mängder vatten.

Dipp helt utan chips.

Efter dagislämning trotsade jag snöovädret, mensvärken och ingenlustandet och gymade. Det var jag och fyra pensionärer. Ändå går jag där och drar i min tröja och mår dåligt. Ser en glimt av mej i spegeln och vill bara springa och gömma mej.

Varför bryr jag mej?

När Alice kom till jorden märkte jag att det finns en annan dimension. En värld bortom utseendeångesten. Alice älskar mig trots att jag är en tjockis och ser ingenting ont i det.

Än.

Men när jag glömmer hur ful jag är och bara är, det är DÅ jag går ner i vikt. Sen gäller det att hålla i det där, för när jag börjar gå ner i vikt kommer fixeringen smygande och jag blir hypersupermegamedveten. Och i värsta fall är snöbollen i rullning. Igen.

När jag inser att jag är en fläskbomb vill jag inte leva på gurka och träna som en tokig som ju vore det bästa. Istället vill jag äta choklad och isolera mig.

Idag är en chokladdag. Vilken jävla tur att det är fredag.

Hur går det i skolan då?

Jo tack.

Jag har pratat med en i "klassen". Jag sa "Förlåt" när vi nästan krockade.

Sen har jag fnissat lite åt ett skämt som några som satt bredvid mej drog. Inte så att jag var med eller så. Jag bara tjuvlyssnade.

Så det tar sej. Med den här farten är jag en i gänget innan kursen är slut. Ja, om kursen skulle vara tjugofemårig alltså.

Hello Dolly!

Jag håller på att måla in mej i ett hörn. Ett kvinnofällehörn.

Jag har nämligen varit hemma låååång tid nu. Nog för att jag har pluggat lite men så länge man inte tillbringar 40 timmar i veckan på en arbetsplats så räknas det inte. Och jag kan väl erkänna att den här kursen är rätt soft. Än så länge.

All tid hemma gör att det är jag som "sköter" hushållet. Självklart med hjälp av sambon men det är jag som leder plockarligan om man säger så. OM man nu skulle reflektera det allra minsta över vem som gör vad.

Eftersom jag har tagit hemmafrurollen så har jag fått mina rutiner.

Man hänger upp strumporna i par för då slipper man para ihop dom efter dom torkat. Göra tvärtom? Varför då? Då blir det ju superstökigt när dom torkar. Hänga där helt utan sin strumpkompis. Nej, det går inte.

Men varför ställer du den där på nedre våningen i diskmaskinen? Så här gör alltid jag och det blir skitbra. Ställ så här. Hörru. Ställ som jag sa. Hörru. Nähä. Då får jag väl gå å ändra när du gått därifrån då.

För ingen gör så bra som jag.

När sambon och jag städar delar vi upp jobbet. Han läser lite tidning och softar medan jag plockar, plockar och plockar. Tittar lite strängt. Plockar lite till. Suckar högt. Plockar lite till. Tittar ännu lite strängare. Plockar lite till. Tar upp en leksak och kastar hårt i leksakslådan så kidsen blir liiiite rädd för mamma. Då brukar han förstå att nu jäklar är det dags. Jag ger honom nån hög med saker som jag vet att han klarar av att lägga på rätt plats. (Ni hör, jag är helt utom räddning!) Och sen får han dammsuga. Medan jag fortsätter att plocka och sväva som ett orosmoln runt honom hela tiden. Pekar på dammtussar, lyfter på lådor och flyttar undan stolar, för annars är det lätt att dammsugaren bara går runt alla dessa saker.

Usch det är hemskt. Jag är hemsk.

Så när jag nån gång "får hjälp" så är det ändå inte bra. Jag vill ha hjälp av någon som kan göra exakt så som jag vill göra. Som man ska göra. Vem ringer man för att bli klonad?

15 Funny Facebook Fails.

Jag vet inte hur många inlägg jag skrivit utan att publicera.

En del är helt enkelt skittråkiga.

En del känns som jag sitter och skryter.

En del går över gränsen. Jag skriver sånt som jag borde behålla för mej själv.

Men ibland skriver jag utan att tänka efter en enda sekund före. Skriv skriv skriv. Enter. Klart. Och så out in the open.

Gustav skickade en superrolig länk till mej.

Jag vet inte hur många gånger jag tackat gud att han inte uppfunnit Facebook när jag var singelistan och pinsam pinsam pinsam.

Dä ä kärlek dä.

Igår var planen lovey dovey.

Jag och sambon skulle sitta tätt ihop, hålla handen och ha det mysigt i biosalongen medan mormor tittade till sovande knottar. Bonustonåringen skulle träna.

Men det bidde ingen barnvakt.

Istället hoppade Tonåringen över träningen och mös med pappsen i soffan framför en film, medan jag inte ville lämna stora varma sängen.

Den där förkylningen vägrar nämligen att ge sig. Ont i kroppen. Huvudvärk. Snörvel snörvel.

Jag kan alltså inte träna och det betyder att jag har sån chokladlängtan att det kryper i hela mej. Att vara nyttig när man inte tränar går inte. Mardrömmen är att jag ska få en sån där liten skitbit. Jag måste ha en enorm megajättestor bamsechokladkaka.

Och all energi är som bortblåst. När kidsen skriker vill jag bara gömma mej i ett svart hål. Ett tyst svart hål.

Det var nog tur att jag inte kom iväg på någon bio i alla fall. Jag hade väl blivit förbannad ljudnivån. Om jag varit vaken. Jag somnar så fort jag sätter mej ner - inte bra. Och att jag somnat är ingenting som undgår någon. Jag rosslar och snörvlar och hostar och snarkar.

Var är våren?

Tillbaka i skolbänken.

Pluggandet går sådär.

Gårdagens seminarium slutade med att jag började prata med mej själv. Jag blir nämligen så frustrerad av att inte ha någon att prata med. Men att köra Mollgantricket är nog inte det som löser situationen bäst.

Under lektionstid, när läraren pratar och vi sitter som ljus och lyssnar och då och då räcker upp handen och säger något smart (eller inte), är det inga problem. Jag trivs som fisken i vattnet. Vår lärare är verkligen världens bästa och han gör allt så intressant och lättförståeligt. Tiden flyger iväg.

När han tittar på klockan och börjar prata om bensträckare får jag omedelbart magont. Vad ska jag göra i 40 minuter?

Men för att verka superbusy skyndar jag mej ut. Jag har sådär bråttom som att jag har nånting jätteviktigt att uträtta. Tittar på mobilen för att se vad klockan är och rynkar ögonbrynen lite bekymrat. "Ska jag hinna?" betyder det.

Det är svårt att veta om någon uppmärksammar mitt minspel. Troligen inte. Så vem gör jag det för? Varför tar jag det inte bara lugnt och kanske hänger på någon som ska till cafeterian. Som en normal människa hade gjort.

Skynda skynda skynda skynda. Iväg i korridoren. Nerför trappor. Skynda skynda.

Och så in på toaletten.

Humdidumdidum.

Efter onormal lång kisstid smyger jag ut. Och skyndar skyndar skyndar till cafeterian. Jag mår illa och vill verkligen inte ha kaffe. Men jag köper det ändå. Cafeterietjejen pratar en hel massa med mej. Om kaffestorlekar och lock och sånt. Jag försöker få det hela att fortsätta genom att fråga helt ovidkommande kaffefrågor. Men en till kund kommer och jag lommar iväg.

När jag tänker på mej själv så ser jag den där mobbade framför mej. Den där som verkligen lommar iväg. Med nedsänkt huvud och böckerna tryckta mot bröstet. Som inte ser upp utan koncentrerat stirrar ned i backen. Som då och då lyfter på handen för att trycka tillbaka glasögonen upp över näsan.

Så ser jag mej. Men så ser jag väl inte ut? Jag sträcker lite på mej och försöker gå lite ordentligare. Ett steg så. Ett steg så.

Också vurpar jag nästan.

Hjärtat vaknar. Dunk dunk dunk.

Toaletten. Igen.

Jag blir full i skratt åt mej själv. Hela skolsituationen har gjort mej fullkomligt galen.

När jag sjunker tillbaka på min plats med min kaffekopp känns det ändå rätt bra. Jag tittar lite på dom andra. Det känns helt okej faktiskt. Några pratar men många sitter och bläddrar i nån bok, sms-ar eller bara sitter rakt upp och ner. Jag är inte så jäkla underlig ändå.

Jag lyfter nonchalant på min kaffekopp. Och det blir som en liten tsunami genom locket. Det stänker lite överallt. Små svarta droppar. På mina papper. Över mina glasögon. På bordet.

Jag smugglar ut en servett ur handväskan. Att jag har spillt är ingenting jag skäms över. Men just att det har stänkt på mina glasögon gör att det känns jobbigt. Jag försöker torka utan att ta av dom.

Varför? Varför varför varför? Varför gör jag mej dummare än jag egentligen är? Varför gör jag min existens större än den egentligen är? Det är väl inte en jäkel som bryr sej om vad som pågår med mej? Torka glasögonen som en vanlig människa istället. Please.

Ja. Du ser. Jag pratar med mej själv.

Jag mår inte så bra.

Jag är sjuk.
Arvid har varit sjuk och måste därför vara hemma från dagis. Alice ville inte gå på dagis "ensam" så hon är också här hemma.
Och jag är sjuk.

Imorrn ska jag till skolan och måste hinna läsa ut boken. Det är en psykoanalytisk och litterär studie. Faktiskt riktigt intressant. Men hjärnan måste vara på hugget. Det är inte min. För jag är sjuk.

Alice vill att vi ska baka men jag orkar inte för jag är sjuk.

Arvid vill att jag ska busa men jag orkar inte för jag är sjuk.

Nu har vi ätit pyttipanna. Det orkade jag göra fast jag är sjuk.

Dags för ryggläge. Det är det bästa när man är sjuk. Som jag är.