Efter dagislämning trotsade jag snöovädret, mensvärken och ingenlustandet och gymade. Det var jag och fyra pensionärer. Ändå går jag där och drar i min tröja och mår dåligt. Ser en glimt av mej i spegeln och vill bara springa och gömma mej.
Varför bryr jag mej?
När Alice kom till jorden märkte jag att det finns en annan dimension. En värld bortom utseendeångesten. Alice älskar mig trots att jag är en tjockis och ser ingenting ont i det.
Än.
Men när jag glömmer hur ful jag är och bara är, det är DÅ jag går ner i vikt. Sen gäller det att hålla i det där, för när jag börjar gå ner i vikt kommer fixeringen smygande och jag blir hypersupermegamedveten. Och i värsta fall är snöbollen i rullning. Igen.
När jag inser att jag är en fläskbomb vill jag inte leva på gurka och träna som en tokig som ju vore det bästa. Istället vill jag äta choklad och isolera mig.
Idag är en chokladdag. Vilken jävla tur att det är fredag.
1 kommentar:
ojojoj.. va jag känner igen mig... Leo sa till mig häromdan: Mamma du har tjock mage... Ja jag vet. jag har ätit för mycket godis sa jag.. sen sa han nåt som gjorde min dag: men mamma det är mysigt att kramas då... hihi..
Skicka en kommentar