Nån sjunger "Sommartider" på Lotta på Liseberg på teve och gamla Mossbergsfrugan glider längs memory lane och sjunger för full hals.
Lilltjejen dansar med men stillnar och bara ser på mej.
"Ska man ge både allt man kan och allt man vill? Det blir lite jobbigt. Då måste man använda hjärnan."
"Jo. Så är det." svarar jag och skrålar vidare.
-----
Tio minuter senare sover kidsen och kvar ligger jag och funderar. Existerar det en djupare text i "Sommartider" än jag någonsin förstått? Upptäcker jag den nu genom min fyraåring?
Tänk tänk tänk tänk.
Nej. Det var nog inte så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar