Allt gick jättebra. Det bara flöt på. Jag gjorde det jag gruvat mej för om och om och om igen.
Så ringde en olycklig stackare och grät i tjugo minuter. Allt mitt prataitelefonsjälvförtroende rann ur mej. Försvann spårlöst och kvar fanns ett urlakat tunt skal. Som en svettig tröja man slänger i hörnet. Som ett äckligt gulbrunt bananskal färdigt för soporna. En trött trött wannabenågon Elin som sjönk ihop i en fettohög.
I tårar på väg till dagis. Jagmåstesläppadet. Jagmåstesläppadet. JagMÅSTEförhelvetesläppadet.
Söta ungar. Spännbandet över pannan börjar lossa.
När middagen är färdigäten och jag skjuter upp målandet av lillflickans naglar kommer nästa smäll.
"Mamma. Jag och Arvid träffar ju knappt dej sen du började jobba."
Dags att tröstäta åttahundra rostade mackor.
Elin
1 kommentar:
Nu är inte jag förälder, men det där som du beskriver sist är nog något som många föräldrar slits med. Men man måste ju jobba. För att få in pengar, och för att själv må bra. Det vet du också, men det förstår inte fyraåringar. Du är inte en dålig mamma bara för att du har ett jobb att gå till.
OCH, du är inte dålig på ditt jobb för att du visar empati. Om någon ringer och gråter, vem kan hålla masken då? Det är bara mänskligt att reagera Elin, och jag är övertygad om att du är bra på det du gör. Seså, upp med peppen nu! Kram!
Skicka en kommentar