Vi väntar på besked från bossarna om vi får vara kvar eller ej.
För varje dag som går blir jag än mer halvgalen. Jag tycker jag märker hur någon undviker min blick, hur någon går en annan väg för att slippa möta mej, hur någon ser ut att ogilla mej bara genom att röra huvudet på ett visst sätt eller titta onödigt länge eller alldeles för kort stund eller bara se misstänksamt mycket ut som vanligt.
På kvällen somnar jag som vanligt, men vaknar några timmar senare och räknar. Räknar hur många gånger jag egentligen varit sjuk eller varit hemma med sjuka barn. Hur många dagar jag var ledig i jul och hur många extra dagar jag faktiskt tagit föräldraledigt. Räknar och räknar, men har egentligen ingen aning om om det har någon som helst betydelse.
Jag räknar hur många vi är som arbetar idag, hur många som skulle kunna sluta utan att telefonkön blir alltför lång (som om jag skulle ha en aning) och räknar räknar räknar.
Jag räknar hur mycket vi får om det blir a-kassa för mig. Jag funderar över vem som kan tänkas hjälpa mig vidare till ett annat jobb. Jag funderar över vad sjutton det finns för andra jobb. Jag funderar hur sambon skulle reagera. Jag funderar hur jag skulle reagera. Jag funderar hur jag ska se ut när jag ska berätta för alla att jag blivit uppsagd. Tyvärr. Dom ville inte ha mej kvar.
Också försöker jag skaka av mej det. Varför ta ut olyckan i förskott? Jag är positiv. Sån är jag. Alltid positiv.
Men tänk om...
Också tar vi hela skiten ett varv till.
2 kommentarer:
Igenkänning till tusen! Man måste ju ha en Plan B. Ha lite hum om vad man gör "om inte". Fast samtidigt är det inte hela världen om man inte har koll på allt. Det är bra att ha en realistisk syn, samtidigt som man faktiskt inte ska ta ut saker i förskott. Med realistisk syn räcker att inse att man faktiskt kan få gå. Den synen hade inte ens jag, även om jag tjatade om det. För jag var så inställd på att det skulle lösa sig för mig. (Kan ju bero på att det visade sig göra det sen. ;) Synsk som jag är...)
Vad jag försöker säga är att det varken är bra att stoppa huvudet i sanden och tro att allt fixar sig (pga CHOCKEN!) ELLER att ta ut saker och tro det värsta. Mittemellanlagom är alldeles perfekt. ;) Jag är så KLOK!
Hej!
Jag heter Madeleine och studerar just nu på högskola. Jag skriver för tillfället på en D-uppsats som kommer att handla om bloggares syn vad som är privat vs. offentligt samt. hur man bloggar och varför. Som underlag för uppsatsen kommer jag att genomföra en enkätstudie och undrar därför om du skulle kunna tänka dig att delta i denna.
Enkäten kommer att läggas ut på internet och du svarar anonymt. Den kommer gissningsvis ta mellan 5-15 minuter att fylla i. Jag vore tacksam om du kunde meddela i ett mail om du kan tänka dig att ställa upp. Även om du inte vill vara med skulle det underlätta om du ville meddela detta.
Vänliga hälsningar
Madeleine
madeleine.lindfors@gmail.com
Skicka en kommentar