Jag är ju väldigt ung. Det räcker med en blick för att inse hur fräsch jag är. Inte en dag över purungsstrecket liksom.
Därför kommer säkert den här informationen som en chock för många. (Typ för dej, Camilla, som läser det här.) Men trots min babylena hud, min ungdomliga figur och min aura av perfektionism har ett och annat ålderstecken börjat visa sig.
Jag menar inte åderbråcken. Det är inne med åderbråck i år. Härligt med färg. En modern tribaltatuering. Få förunnat.
Att jag alltid ser bekymrad och lite svullen ut på grund av rynkor och fetma är jag jäkligt stolt över. Tjockisar med rynkor är da shit!
Men nu börjar mörkret smyga sig in. Mossberget är lite dunkelt i stort sett dygnet runt. Jag tänder lampor. Matte släcker. Jag suckar. Matte ekonomitänker.
Flashback. Det här har jag varit med om förr. Jag i orange velourtröja och bruna manchesterbyxor med två smala tofsar på huvudet. I ett liv utan åderbråck, rynkor och fetmaskalle. Då var det mamma och pappa som hade samma diskussion. Pappa var snäsig och gjorde sej lustig över ålderstecken, mamma mumlade nåt om snål och gubbig.
Det var då. Nu är nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar