Min sambo har mobilen i högsta hugg. Hela tiden. Var jag än stöter på honom glor han in i den där skärmen. Han ligger i soffan, sitter vid köksbordet, står vid spisen, ligger i sängen, står rätt upp och ner i nåt rum varsomhelst och tittar in i mobilen. Så skriver han nåt och lägger bort den. En liten stund senare durrar den. Han rycker åt sig den och glor in i den igen för hundratusende gången den dagen.
Från början brydde jag mej inte. Jag tyckte till och med själv att det var roligt. Durrandet kunde då och då bero på mej. Nu är det andra som tar över.
Det handlar om Wordfeud, det moderna samhällets svar på tystnad. En mikrosekunds ingentingande kan snabbt bytas ut mot lite alfapetsfunderingar, svära lite över motståndarens tur med bokstäver och sin egen otur, höja handen i skyn för att fira det perfekta lägget som gett 48 poäng, fundera över fler ord med z i för att senare komma fram till exakt samma resultat som sist man funderade, bara några timmar tidigare.
När sambon funderar och pekfingersplacerar bokstavsbrickor i all oändlighet sitter jag och småsurar i andra hörnet av soffan. När det durrar vill jag hela tiden fråga vem det var, vad den lade och vad han egentligen tycker om henne. Oftast verkar det faktiskt vara honor.
Nu känner jag själv att jag måste skärpa till mej. Vår senaste dialog ekar nämligen i mitt huvud.
- Vem spelar du med nu?
- Åsa. Hon fick 42 poäng.
- Är hon bra?
- Ja, det är hon väl.
- Är hon bättre än mej?
- Njae.
- Du vill säkert hellre göra det med henne än med mej.
- Nej, så är det ju inte. Lägg du rå så fortsätter vi.
- Nej.
Jag wordfeudsurar. Big time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar