Ingen bild säger mer än tusen ord.

Jag ska få skriva krönikor i Söderhamnsnytt. Yey!!!
Första krönikan är redan inlämnad. Självklart inlämnad lite senare än deadline eftersom jag är en slarvmaja. Och inte så genomtänkt och rolig som jag drömt om. Men jag är ändå jätteglad. Mest glad över att jag ens får den här chansen.

Nu till problemet. Ska man få med en text i tidningen så måste man vara med på en bild också. Det vill inte jag. Varför måste nån se hur jag ser ut?

Har febrilt letat bland våra bilder flera år tillbaka och det existerar inte en bild på mej. Ingen bild där jag inte säger "Nej!" och håller handen lite framför tjockisansiktet. Skulle jag försvinna idag och polisen skulle vilja ha en bild på mej skulle det vara facebookbilden dom fick titta på. Är det inte lite sorgligt? Man skulle kunna tro att det är lite genomtänkt. Att poliserna skulle se på varandra med rynkade ögonbryn och menande blickar och börja prata om misstankar. Kanske ingen skulle leta mej, där jag satt instängd i en jordhåla av en galen psykopat som syr kläder av kvinnohud. "Hon hade planerat sitt försvinnande i många år."

Nej. Jag ska fråga om jag får måla en teckning istället. Gud, så innovativt.