Rapport från en sjukstuga.

Det är sjukstuga på Mossberget. Har nu pågått i cirka tusen år.

Vi har varit sjuka om varann sedan förra lördagen. Nu ligger lilltjejen här bredvid och svettas efter att ha svalt en halv alvedon.

Varje dag har jag trott att hon är på bättringsvägen och sagt på jobbet att imorrn kommer jag, och morgonen efter får jag erkänna att jag återigen gissat fel.

Nu har inte jag ett jobb där man är direkt saknad. Vi är ibland nästan 100 pers som gör samma sak. Så det är nog mest jag som funderar över det här med att jag missat ännu en arbetsdag.

Drömde inatt att jag glömt bort hur man gör på jobbet så jag minglade bara. I exakt samma veva började min chef ropa in folk för att diskutera eventuell fortsatt anställning. Jag såg att hon såg mej, en ögonvråobservation, och ändå kunde jag inte sluta spexa där jag satt i min stol och körde lite kontorsrally. Ungefär som när man druckit nåt glas för mycket och ser att folk tittar lite snett men det är omöjligt att sluta skämta eller skratta skithögt. En mardröm.

Okej. Drömmar är booooring. Men sjukstuga ÄR boring. Min dröm är liksom vad som hänt mig. Sen är det bara den där neverendingstoryn som pågår på diskbänken. Tycker skitsynd om mej själv för att jag måste plocka i och ur diskmaskinen. Ändå minns jag så väl pappas diskmedelsskummiga underarmar.