För några år sen, okej, ganska många år sen, säg 10 och mer, var jag värsta musiclovern.
När jag fick lön gick jag till skivbutiken och köpte skivor för 189-219 kronor styck. De flesta hade jag hört en singel med och läst några recensioner men då och då kostade jag på mej ett wild card.
Så spelade jag dom här skivorna. Från början till slut. Jag satt i soffan med texthäftet framför mig och försökte sjunga med. Favoriterna pluggade jag in lite extra. Njöt av fina texter och lyssnade aktivt.
Nu för tiden köper jag förstås aldrig skivor längre. Det är en sorg. Varje gång jag går förbi den där skivaffären i Valbo, som nog är den enda jag vet existerar, går jag pliktskyldigt in och bläddrar lite. Skivorna är ofta billigare idag än för tio år sen men jag kan ändå inte motivera ett köp. Tyvärr.
Nu spotifyar jag för 99 kronor i månaden. Tänk om ungdomsElin hade fått göra det! Samtidigt var en musikupplevelse större på den tiden. Eller har jag förvandlats till en "detvarbättreförr"-tant?
Man köpte en skiva dyrt och lyssnade minsann på den. Ibland gillade man kanske bara just den där singeln vid första lyssningen, men man lyssnade igen och igen och igen. Man upptäckte någonting mer med dom där låtarna man inte gillat. En halvbra skiva kunde förvandlas till en favorit efter några dagar på repeat.
Idag har jag inte det tålamodet någonsin. Om jag bland all storhandling, tvätthängning, barnboksläsning och jobbande någonsin snubblar över en skivrecension så jag tänker att "den vill jag höra" och jag, när jag står redo för att lyssna mot all förmodan också kommer ihåg vilken artist det handlar om, så är jag rätt hård. Det är sällan jag ger skivan en andra chans. Jag kan dra någon favorit (alltså som jag gillar direkt) till någon spellista, men det är också allt.
Jag lyssnar så sällan också. Bakgrundsspelar mest. Och eftersom mina barn bestämmer över mig så blir det mycket Sean Banan, Astrosmurf och Lady Gaga.
När jag bodde hemma älskade jag att botanisera bland pappas gamla lp-skivor. Jag spelade in blandband med juveler från 50-, 60- och 70-talen. Till en början var jag helt förundrad över att det var så bra. Och att dom redan på stenåldern kunde skriva låttexter som jag kunde relatera till.
Att leta fram guldkorn har blivit lättare. Men det finns så mycket. Och det tar aldrig slut. Alla dessa låtar som förtjänar att jag lyssnar på dom men som jag aldrig hinner upptäcka. Är det normalt att sörja för det?
När jag var singel i stan drog jag sladdar i alla rum så jag kunde njuta av musik överallt, även på toaletten. Har försökt få med sambon på idén men han tycker det är onödigt. Jag är beredd att hålla med. Nu för tiden är tystnaden viktig också.
Men på mornarna när jag försöker vakna till liv behöver jag kickas igång med musik. Nu lyssnar jag på iphonen. På högsta volym ligger den på handfatet och bjuder på dom låtar jag önskar. Det är ett vedervärdigt dåligt ljud förstås. När jag skruvar på vattnet i duschen hör jag knappt vilken låt det är om inte jag sticker ut huvudet litegrann. Ändå är jag lycklig. Lycklig att jag hittat en stunds egentid med musik.
För någon dag sen sa jag till sambon att det är ju helt otroligt att det blir sånt BRA ljud med mobilen. Han tittade skeptiskt på mej. Okej. Det är inte speciellt bra ljud men man hör i alla fall vilken låt det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar