Fredagsmys.

Här ska minsann fredagsmysas utan tillgång till barnens läsk och smarties. Godiset går bra att hoppa över men hur himmelskt gott vore det inte med ett glas kall läsk?

Har tokpyntat här hemma. När jag börjar finns det liksom ingen ände på härligheten. Men det blir så mysigt. Och vårt hem kräver extremt många värmeljus för det är ungefär den enda värmekälla vi har. Vågar inte skruva på nåt element för då blir det onda ögat och stora sucken från den skräckinjagande sambon. Nej, så farlig är han inte.

Jag går här och huttrar och passar på att värma upp mej med kokheta bad så fort tillfälle bjuds. Oklart hur ekonomiskt det är.

Idag är jag lite smått förbannad på lchf. Troligen för att jag blev för hungrig mellan lunch och middag. Plus fredagsmysstämning. Och jul på det. Jul som är mossbergska för chokladfrossa.
Nej. Nu ska jag lugna mej. Tror jag ska lyxa till med äppelpajste och nån ostrulle. Jag är helt enkelt för dåligt förberedd.

På den fjärde dagen...

...skapades tametusan harmoni.

Startade dagen med äggröra och bacon. Sånt som jag gjort grimaser och hånfnyst åt. "Jag kan inte äta sånt till frukost." Jojo. Det kan man när man vaknar dödshungrig. (Och har lyxen att kunna softa lite innan det är matdags.) Jag vräkte i mig och fick sen sitta och blinka och fokusera blicken ett tag. Vad jag än äter får jag lite yrsel. En megahög med fett är inget undantag.

Lunchade med bästis idag. Något jag gruvat mej för eftersom jag är livrädd för att vara besvärlig. Men jag åt räksallad med god dressing och lät brödet vara. Så nu behöver jag verkligen inte hoppa över någonting.

Och pigg är jag. Och skitnöjd eftersom vågen visar minus. Yey!

Högaktuell information.

Dag tre rå?
Så mycket bättre. Vilken skillnad mot igår.
Jag känner mej rätt harmonisk, mätt och inte ont (mer än lite) nånstans.
Åt värsta lyxlunchen. Varmrökt lax, sås och sallad. Plus lite bonusbrie. Varsågod att anteckna.

Ordets gåva.

Chefen ringde och ville boka tid för löneförhandling. Vi skulle även boka in träff två, ett extra möte ifall vi inte kommer överens.
"Men det behövs inte." sa rutinerad Elin. "Jag är helt inställd på att jag inte får nåt eftersom jag inte jobbar."
Det är så man säger om man vill lägga upp bollen i det allra bästa läget. Det är liksom bara att tåfjösa in bollen i mål när själva förhandlingarna börjar.

Nu är det i alla fall gjort och jag är nöjd. Och väldigt glad över alla underbara kollegor. Jag känner mej som värsta moviestarn när jag kommer.

Innan är jag livrädd att jag ska säga hej och ställa mej vid nåt gäng och alla pratar bostadstillägg och premiepension och skiter fullständigt i den gamla kärringen som jobbade förut nån gång och som nu luktar kräks och är rufsig i håret. Men så har det inte blivit.

Kanske är det också så att det är sötnötiga Tyra som drar mest. Hon är förtrollande.

Det nya jaget.

Sätt dej ner. Jag ska avslöja någonting himlastormande världsomvälvande otroligt som är på g. Håll andan. Here it comes! Jag ska starta Det Nya Livet.
Igen? tänker du. Skit på dej, tänker jag.

Jo, nu är det lchf som gäller. Jag är inne på dag två. Det är tungt. Skitgod mat, jovisst, men varför gör hela jag ont? Och hur länge är det nu jag hållit på med det här? Jo, dag två. Första dagen var igår, jo så var det ju. Men hur kan det komma sej att jag hållit på med det här i hundra år och fortfarande är det dag två?

Igår, det vill säga dag ett, var livet härligt. Jag åt jättegod mat. Var mätt och nöjd och glad. Såg mej i spegeln och tänkte "Bye bye, fetknopp." Jag var fylld av energi, planerade träningar och smaskig mat och så vidare. Det var tider det. Jag minns det som igår.

Nu har jag ätit lchf rätt länge ändå. Jag är inne på dag, vänta nu. Ja, dag två. Fortfarande? Fast om en och en halv timme är det dag tre. Tiden går fort när man har skitjävlaroligt.

Det finns tyvärr inget att läsa här.

Vissa nätter är det så synd att man inte fungerar utan sömn.

Har nyss ammat och både jag och Tyra är pigga som mörtar. Men man kan väl inte kliva upp nu? Eller kan kan man förstås, men morgondagen blir inte rolig. Det är sällan Arvid accepterar att mamsen är trött och vill vila.

Nej. Släck och sov. Och blogga för fan inte mitt i natten om ingenting alls!

Kärlek.

När jag kommer nära tar Tyra tag i mitt ansikte med sina små händer och drar mig intill sig medan hon gapar stort.
Alice:
"Mamma. Tyra älskar verkligen dej."

Mamman river i.

Ibland blir jag så jäkla arg. Det är som att dagens barn (nu menar jag alltså mina) inte uppskattar värdet i sakerna. Den underbart rosa lilla hunden, som i affären var vääärldens gulligaste, hamnar bortglömd i ett dammigt hörn fem minuter efter kartongen är öppnad. Och den där hundratjugifemte bilen verkar inte heller vara nån hit.

Istället är det dom där skärmarna som tar all tid. Datorn, teven, ajpädden. Och därför finns det hundratals leksaker som ser på mig med ledsna ögon för att dom så gärna vill bli lekta med. (Jo, jag kan min Toy story.)

Jag försöker åstadkomma lekar genom att vara skitroliga mamman. Men det funkar bara en liten stund eftersom jag är en väldigt skittråkig mamma som efter en sekunds lek tvångsmässigt börjar städa. "Jo, jag ÄR en hund, men en hund som sorterar strumpor."

Eller så kör jag den mer aggressiva stilen: "Nu leker ni med era leksaker annars slänger jag bort alltihop!"

Eller så skiter jag i det och spelar Mario jag med.

-------

Fick nyss ett utbrott på fyraåringen som trampade på leksakerna och sparkade iväg ett stackars oskyldigt gosedjur.
"Var inte så vårdslös!" skrek jag.
"Vårsös? Gårdsvös? Tjös? Vad sa du, mamma?"

Funderingar vid mellis.

Arvid:
"På r-et så backar man."
Alice:
"Men vet du rå. På r börjar rumpa. Och röv."

(Förtydligande. Arvids kommentar kommer alltså från växelspaken. R som i reverse.)

Smärta.

Dags att reda ut sexåringens miljoner hårstrån som haft höstlov från borstande och kammande.
"I mitt land skulle håret bli tovigare ju mer man kammade. Det skulle vara bra att låta bli." säger hon surt när jag tjatar om att vi måste.
Jag minns hur mamma kammade mitt hår. Hon var aldrig försiktig hur mycket jag än gallskrek. Därför kammar jag så himla superförsiktigt. Lite i taget.
Men Alice skriker var och varannan sekund och jag blir rädd att dom här mamma-dotter-stunderna blir vad hon pratar om i fåtöljen hos psykologen när hon funderar över varför hon blev som hon blev.
"Det gör ondare att kamma håret än att få en spruta." konstaterar hon.