Igår packade vi med oss kycklingsallad och begav oss till Ålsjön. (Behöver jag nämna att när vi kom fram fick jag vända tillbaka till Mossberget för att hämta picknickkorgen? Nej. Det känns onödigt.)
En liten promenad sen kycklingsallad som avslutades med melon.
Varför gör man inte fler vardagsutflykter?
Allting var verkligen frid och fröjd. Arvid hade somnat sött i vagnen och slumrade vidare i bilstolen.
"Får jag somna i bilen?" frågade Alice.
"Ja, det får du."
"JAAAAA!!!"
"Men du får inte vakna när vi flyttar över dej i sängen. Då är det natt och du ska sova."
"Jag lovar."
Ett normalt löfte som en normal mamma tvingar lilla barnet till.
Framme på Mossberget håller treåringen sitt löfte. Men Arvid vaknar och vill inte somna om. Trots välling och mitt eviga mantra: "Men nu måste du somna."
Det verkar inte som han förstår hur viktigt det är att han somnar. Hur hela mammans välmående hänger på den lilla detaljen. ´
Näpp. Han skiter fullständigt i det. Han gråter och snorar. Han skrattar och leker. Han lägger sej och nästan somnar och blir plötsligt galen på täcket, galen på mammas arm, galen på ljudet, på värmen, på gudvetvad. Allt i ett enda virrvarr.
Efter att Malena Ernman gått vidare är det som han slappnar av och äntligen äntligen blir andetagen djupare. Kan det vara hans Eurovisionsschlagernerv som gjorde det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar