Jag skulle kunna mms-a den här bilden till Aftonbladet så kan de slänga den gamla svininfluensastoryn all världens väg och börja berätta om gamla goa sjukdomen vattuskräck.
När jag stod i sovrummet och avgjorde om tröjan i superslarviga högen var ren eller smutsig hörde jag ett skrik från lille Arvid följt av den där hemska tystnaden. Tystnaden som betyder att det verkligen är illa på riktigt. Så illa att han bara kan gapa gapa gapa med vilt stirrande blick och fäktande armar.
Jag skyndade mej dit. Alice satt alldeles framför honom. Jag fångade in honom i famnen och frågade om hon sett varför han var ledsen. Hon tittade på mej med förnärmad blick, sa inte ett ord, gick in på sitt rum och stängde dörren. Japp. Skyldig.
Efter lite gos och ett "Titta! Lampan!" så var Arvid sitt glada jag igen. Allt som vanligt... ...förutom att näsan började bli oroväckande lila.
Dags med 60wattslampan i Alices ansikte och stort förhör. Vad var det egentligen som hade hänt?
Vi gick in på hennes rum och lekte samtidigt som jag frågade frågor. Försökte få henne att försäga sej bland söta rosa hästar, bilar som tutade och pianon som spelade irriterande melodier. Men hon hade ingen aning om vad som hänt. Eller nej, han hade krupit iväg och ramlat. Och blivit ledsen. Eller nej. Hon hade varit på sitt rum och inte sett nåt. Han började bara gråta. Eller nej. Hon hade försökt få honom att vända sej om, bara för att hjälpa och han ville gå åt andra hållet så han blev ledsen. Eller okej. Han hade bitit henne i näsan och då hade hon bitit honom. Men han hade faktiskt varit dum först.
Japp. Världen snällaste lilla flicka bits och ljuger. Det måste vara nån på dagis som gjort så. Eller nåt på teve som hon sett. Alltså som hon råkat se hos nån annan för här hemma har vi bara Bolibompa. Oxå nyheter efter barnen somnat. För sån är ju inte hon. Inte egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar