Jag och min sambo har olika mat&sovklockor. Totalt.
Jag är inkörd i småbarnslivstider. Frukost, lunch, mellis, middag. Och blir det liiiiite för långt emellan blir jag sur som ättika, får huvudvärk och i värsta fall smäller jag i dörrar och gråter en skvätt på toaletten. Av frustration, av hunger, av ren galenskap.
Om man vet att middagen står på bordet om 30 minuter så borde man som vuxen människa kunna acceptera det och helt enkelt vänta. Men jag blir GALEN.
Idag kom jag och barnen hem, efter en trevlig dejt med bästisar och deras kids, och jag hade en inre bild av att middagen var på gång. Att grytan puttrade på spisen och det nybakta brödet just hade tagits ut ur ugnen. Typ. Men på soffan ligger en trött sambo och kollar på fotboll. Framför honom står en assiett med tre tomma bullpapper och ett urdrucket mjölkglas. Det betyder att... ...att...
På en sekund har harmoniska glada mamman förvandlats till en eldsprutande drake. Jag tänder direkt. Och det har inte ett jävla dugg med sex att göra. Stackars sambon missförstår och tror att ilskan beror på att han ätit just kanelbullarna. Men för min del handlar det enbart om att han ätit. Att middagen blir senare.
När så middagen äntligen står på bordet och jag har tagit tre tuggor släpper äntligen hungerpaniken. Och då kan jag inte riktigt förstå varför jag jagat upp mej så fruktansvärt. Jag överlevde ju. Den här gången oxå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar