Biggest baker.

Jomen visst. Hösäcken har rört sig ytterligare ett par gånger. Det går inte undan, men jag gör det i alla fall.

Och det är tack vare Bob och Jillian, tränarna i Biggest Loser. De himlar med ögonen åt bortförklaringar och ser igenom mig. Det där med benstommen är bullshit. Att muskler väger mer än fett är bullshit. Alla mina livlinor är bullshit. No more excuses!

Klarar människor som väger dubbelt så mycket som tjockisjag att springa på löpbandet halva dagar, så borde väl jag klara en yttepyttestund.

Men så var det det där med kosten. Jag måste verkligen skärpa till mej. Tänker jag efter jag ätit en bulle. En extra portion mat. En macka jag inte alls hade behövt. Och allt det andra.

Som om inte alla vanliga frestelser är nog så tillverkar jag fler. Varje gång jag ska försöka vara nyttig blir jag helt bakgalen. Jag bakar och läser recept jämt jämt jämt. Enbart onyttigt skit förstås. Bullar, tårtor, pajer, torra kakor, mjuka kakor, bakelsekakor, desserter. You name it.

När jag fastade back in the days, bakade jag mängder och frös in, samtidigt som jag drömde om att tugga. Tugga i nånting. Träflisor, blomjord, soffstoppning, vadsomhelst. Frysen pajade och allting åkte i soporna. De svältande barnen i Afrika grät extra tårar den dagen.

Och jag kom äntligen i dom där jeansen.

Tyvärr tappade jag den där disciplinen nånstans på vägen.