Så var det dagisdags igen.
Förra sommaren var det ett himla tjat från Lillfias sida. Hon ville tillbaka till dagis och träffa kompisarna. Var och varannan dag pratade hon om det.
Den här sommaren har hon inte sagt nånting och om jag nån gång har tagit upp ämnet har hon sagt att hon aldrig mer vill tillbaka. Att hon vill vara hemma för evigt. Just då, i juli, när allvaret var långt borta och solen stod högt och tjo och tjim så kändes det mest roligt att det var så hon kände det. Jag fick liksom ett lillbevis på att jag verkligen ÄR världens bästa mamma.
Typ.
Men senaste veckan när reaktionen har varit likadan börjar den där mammaångesten smyga sig på. Jag ser ledsna, ensamma barn framför mig som står och fryser i sina isiga overaller och frågar om inte mamma ska komma snart. Och tårfyllda avsked stressiga mornar. Och panikihopstekta middagar som äts under tystnad och godnatt-mamma-är-trött-nattningar med släckt lyse direkt efter tandborstning.
När vi kom fram till dagis var Lillfia jätteglad. Hon ville verkligen leka med kompisar. Hon försökte övertyga Lillgrabben om att det skulle bli roligt och berättade med sin söta falsettröst om hur mycket de kunde göra. Han var mer skeptisk. Ville inte kliva i bilen, ville absolut inte kliva ur bilen men det gick ändå ganska bra att lirka. Avskedet var mindre roligt men det brukar det inte vara.
Men var är alla barn? Har alla föräldrar sagt upp sig från sina jobb och flyttat ut på landet för att leva i ekologiska självhushåll? Eller har postkodmiljonären varit i området och slängt ut megasupercheckar så familjerna flyttat härifrån. Var är barnen? De verkade inte vara på dagis i alla fall.
Jag tyckte jag garderade mig lite när barnen fick börja idag. Att då är garanterat de flesta kids tillbaka.
Snart är det hämtning och det blir gråt och skrik för att dom vill vara kvar. Hur ska jag få in det där med världens bästa mamma då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar