Det obloggbara.

Klockan är tjugoett och tjugonio. Jag är vaken.
Det börjar en film snart som jag planerar att titta på.

Klockan är tjugoett och trettio.
Filmen börjar nu.

Klockan är tjugoett och trettioett.
Jag funderar över varför jag skriver så sakta. Kan det verkligen gå en hel minut mellan dessa korta stycken?

Klockan är tjugoett och trettitvå.
Skyller på att filmen börjar nu och att jag skriver och tittar samtidigt.

Klockan är tjugoett och trettitvå fortfarande.
Jag känner att jag tappar fart. Det finns så mycket jag vill berätta men allt känns obloggbart.

Klockan är tjugoett och trettitre.
Jag ger upp.

Klockan är tjugoett och trettifyra.
Blir det här veckans bloggbidrag?

Klockan är tjugoett och trettifem.
Verkar inte bättre.

Klockan är tjugoett och trettisex.
Tappar alla mina fyra läsare bara sådär.

Klockan är tjugoett och trettisju.
Tid. Idéer. Fantasi. Allt fattas mig.

Klockan är tjugoett och trettiåtta.
Enter.