Mysigt.

Inte en dag går utan att jag tänker att jag måste ta tag i det igen. Skärpa till mej. På med dom där förbannade löparskorna och bara göra det. "Det känns ju sååå mycket bättre efteråt," som alla frälsta säger. Håller inte alltid med. Ibland känns det för jävligt hela tiden. Före, under tiden och efter. Före eftersom jag ångestladdar och förstås slutligen måste. Under tiden - behövs ingen förklaring. Efter - för att jag känner att det aldrig någonsin finns en ände på det och för att det är så väldigt sällan som någonting känns lättare. Och sen kommer huvudvärken.

Jag börjar undvika dom där jeansen som jag ju lyckats komma i för bara några månader sen för att dom spänner så förjävligt. Har jag blivit allergisk mot jeanstyg? Är det därför min hud blir röd och full av märken i midjan?

Jag hinner knappt kliva ur bilen på gården förrän mysbyxorna är på plats. Härliga härliga mysbyxa. I dej kan jag nästan glömma att jag är en tjocksmock. Jag kan böja mej ner och plocka upp nåt på golvet utan att nån kan titta ner i skåran mellan skinkorna. Jag kan sitta ner med benen i kors utan att vara rädd att någonting ska spricka. Jag kan suga in magen och känna en liten glipa mellan tyg och hud, och därför inbilla mej att det inte är finito med mej. Nånstans, djupt inuti mej, finns en skinny bitch.

Min tjockiskropp kan jag faktiskt leva med. Nästan hela. Det är dubbelhakan jag inte kan leva med. Den gör att jag börjar fantisera om såna där hemma-skönhetsoperationer. Man drar i huden så det stramar, hämtar sen sin häftapparat och trycker. När blodet stelnat är det en enkel sak att sminka över klamrarna. När det lossnar är det bara att ta fram häftapparaten igen. Åååå så snygg jag skulle vara.

Har än en gång läst en artikel med Camilla Läckberg. Hon tycker det är skittråkigt att träna och gör därför inte det. Hon äter nyttigt.

JA! Det är precis min metod. Exakt min faktiskt.

Minus det där med att äta nyttigt.