Tryckfel.

Trycket var det, ja.

Jag trodde jag skulle dö. Att min kropp sa byebye.

Jag såg framför mig när sambon pratade livetutanmamma med kidsen. Röda rosor på begravningen och tårar rulla över mjuk liten och skäggig stor.

Men jag vill ju inte dö.

Trycket över bröstet blev hårdare.

Den vanliga morgonstressen ger vanligt tryck.

Kalabalikstressen ger ont nu-dör-jag-tryck.

Tyvärr kalabalikstressar jag varje morgon. Mellan kvart över 7 och 8 är det madness. Sen kalabalikstressar jag vid hämtning också. Förhoppningsvis inte på jobbet.

Träffade doktorn. "Ursäkta. Kan hända att jag är på väg att dö lite här."

Snälla sköterskor pysslade. "Ligg ner en stund. Du får!"

Doktor stressarde. Tittade på tester. Lyssnade på andning.

Nej. EKG visade inget. Jag är frisk.
Puh. Men på nåt sätt blir det ett puh?

Och ekorrhjulet snurrar på.


- Posted using BlogPress from my iPhone