Jag har just klickat Enter sådär så det går kalla kårar över tangentbordet. För tredje gången har jag ansökt om jobbet som jag har idag.
Jag pendlar mellan att vara positiv och tänka "klart det ordnar sej"-tankar till att bara vilja gräva ner mej och glömma alltihop.
Önskar att jag kunde släppa det här nu fram till den dagen då beskedet kommer. Positivt eller negativt. Ingenting blir bättre av att jag ältar och har ont i magen.
Hör mig själv på förmiddagsfikat, på lunchen, på eftermiddagsfikat, vid skrivaren och mellan telefonsamtalen. Jag ältar och säger ungefär samma sak om och om igen. Snälla arbetskamrater låtsas intresserade och låter mej tjata vidare. Jag fortsätter hemma både när jag är vaken, när jag sover och när jag borde sova. Samma funderingar som snurrar. Samma sanningar som jag vet, tror jag vet, kanske inte alls vet, är jätteosäker på, är säker på att jag inte alls vet och heller aldrig nånsin visste.
Jag kommer inte veta någonting på ungefär en månad. Men jag kommer att veta, inte veta, veta och inte veta cirka en miljon gånger under den kommande månaden.
5 kommentarer:
Ja, psykiskt påfrestande, minst sagt. :( Jag håller i alla fall tummarna stenhårt!
Tack. Ja, herregud vad jag behöver tumhållningar nu.
<3<3<3 Jag lägger in en megaprotest om det inte går vägen!!! <3<3<3
Härligt! Jag ska försöka ordna ett demonstrationståg efter sorgebeskedet. Evis går längst fram med banderollen. :)
Lita på det!!! :) (fast jag är helt övertygad om att det kommer att gå vägen, utan tåg)
Skicka en kommentar