Det är konstigt. För inte alls länge sedan var jag på jobbet varje dag. Jag var en i gänget. Inget speciellt med mej (förutom att jag hade störst kagge och flåsade mest när jag kom upp för trappan).
Nu är jag föräldraledig.
Har yrat om att jag kommer och hälsar på i stort sett varje vecka. Kommer på tisdag. Eller nej, det blir visst torsdag. Eller förresten. Måndag passar bättre.
Sådär har jag hållit på. Skjutit upp. Inte alls för att jag inte velat träffa dom. Snarare tvärtom. Men bara för att... ...jag är liksom inte jag längre. Jag är inte en arbetskollega. Jag är en föräldraledig besökare.
Mitt värsta scenario:
Elin och bäbis kommer. Elin och bäbis träffar kollega 1. Kollega rusar snabbt förbi. Ser inte Elin eller bäbis.
Kollega 2 passerar Elin och bäbis. Säger "Hej!" med ett "vem-17-var-det-där?"-uttryck.
Kollega 3 ser glad ut när hen ser Elin och bäbis. Säger "Heeeej!" på ett glatt sätt. Rusar förbi med ett leende "Är det bra?" och stressar vidare.
Efter några fler hej åker Elin och bäbis hem.
Men hör och häpna: så var det inte. Jag har nämligen världens bästa kollegor.
Kommer därför snart igen. Fast då har alla nyss träffat oss. Då kanske dom ser helt förvånade ut och bara: "Hej?" med rynka mellan ögonbrynen och går förbi. Eller så är det verkligen tokstressigt. Eller så har alla tömt bäbispratet och vill prata om det senaste som hänt på myndigheten.
Eller så blir det alldeles... alldeles... alldeles underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar