Lyssnade nyligen, efter råd från klok bästis, på Martina Haags sommarprat. Haag pratar om en dröm och hur ointressant det egentligen är att höra om folks drömmar. Hennes dröm utvecklar sig till en riktigt spooky story. (Ni som inte hört det ska förstås göra det. Hon är alltid jättebra.)
Eftersom Haag är en idol så gör jag samma sak, men inte med samma finess och inte en tiondel så spooky. Jag håller mer fast i att berätta om något ointressant.
Natten till igår drömde jag en mardröm. Hela familjen utom 4åringen åkte iväg på "ett snabbt ärende" utan att berätta för honom. Ärendet drog ut på tiden och jag fick mer och mer ont i magen och försökte snabba på vadvinugjorde men vi kom av olika anledningar aldrig hem igen.
Vaknade med magont. Nu när jag skriver om det kommer det tillbaka. Det är svårt att skaka av sig. Jag ser den rädde och förvirrade pojken framför mig.
Både igår och idag har 4åringen varit extra orolig. Så fort han inte hör mig ropar han: "Mamma!" Jag svarar bara "Ja." och sen kommer ingenting mer. Han vill bara höra att jag är kvar.
"Åk inte ifrån mej, mamma." säger han. "Jag vill inte vara hemma ensam."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar