Paddan.

När vi kommer till dagis ska det alltid krånglas lite. Det hör liksom till just nu.

Lillgrabben håller sig en millimeter ifrån mej hela tiden och svarar inte på tilltal, varken från fröknar eller kompisar. När kompisarna kommer fram står han mest och ser sur ut och tittar långt bort i fjärran. Det är jag som håller låda om helt oväsentliga saker. Jag brukar bita mej själv skithårt i kinden för att lära mej veta hut. Jag ska nämligen alltid kommentera barnens utseende. Skämmes! Det är liksom så himla lätt att börja prata om Hello Kitty-tröjan, Bilar-byxorna eller strumporna med blommor. Barnen hänger alltid med och visar upp allt som går att visas upp. Och om jag babblar konstant från det att jag klampar in på avdelningen till jag smyger ut igen så kanske Arvid känner sej mer avslappnad. Skulle man kunna tro att jag resonerar.

Idag kom vi in. Hallen var fylld av glada barn, fröknar och föräldrar. Jag babblade som vanligt med alla inom höravstånd. Arvid höll mitt ben och var nära nära.

Eftersom vi faktiskt varit sams nästan hela morgonen ville jag gärna att avskedet skulle bli mindre bända-loss-små-fingrar-som-krampaktigt-håller-fast utan mer den glada kramen och ett hejdå-mamma!

Snälla fröken berättade att Arvids bästis spelade spel på i-paden.

(Men lyllo alla snorungar! Jag vill också ha en i-pad. En jätteviktig parentes tillägnad tomten. Minus det där med snorungar. Så säger man förstås inte.)

Jag gick genast bort till i-pad-kidsen. En liten klunga med huvuden tätt ihop. Bredvid killbästisen med paddan satt tjejbästisen.

-Hej Arvid. Kom och sätt dig. Du får plats här.

Hon log med hela ansiktet och makade åt sig så att halva stolen blev tom. Arvid hoppade upp bredvid.

Killbästisen tittade på Arvid och hans vill-ha-blick och räckte över i-paden.

Å, jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Finns det så här givmilda barn? Hemma hör jag mest "men nu var det jag som hade den." följt av skrik och grin.

Jag vinkade och sa hej men de små barnhuvudena hade redan sänkts över i-paden igen.