Dagarna flyger fram och jag har svårt att veta vilken dag det är, om jag har ätit lunch eller komma ihåg att hänga tvätten. Hålla reda på dag och tid för föräldramöte är alltså uteslutet.
Plötsligt kommer sambon och säger att jag får åka. Aulan ligger där. Det börjar om en kvart.
Jag hade munnen full med lax och bulgur och nickade bara medan tankarna snurrade. Hur hade jag kunnat glömma? Stackars barn? Ska man ta med nåt? Är det verkligen torsdag? Finalen i Robinson då?
Då slår det mig. Just jäklar. Jag ser ut som en bajskorv.
Att leta fram ett par byxor som sitter okej är tyvärr omöjligt. Håret är ingen frisyr längre, bara en stor hög strån som måste förpassas in i den gamla vanliga tofsen. Och kroppen gör ont, fryser och svettas på grund av neverendingmjölkstockning.
Drar på mej ett par byxor som faktiskt ser okej ut i. Och tofsen hamnar rätt. Hinner tyvärr inte ens med lite mascara, men det får gå. Är glad att jag trots allt är ren.
Springer ner och börjar gasta lite hejdåande. 6åringen sitter på toaletten med öppen dörr och tittar på mig.
- Mamma. Snart kan du börja träna. Då försvinner din mage.
Jag säger inte det jag tänker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar