Var på dejt på stan med min jobbarbästis igår. Tyra var lugn och lät mamman vara lite vuxen och "normal" för en stund.
Vi pratade jobb och jag pendlade mellan att prata i presens och i imperfekt. Det känns liksom fel att prata om jobbet som att "det är så här" för vad sjutton vet jag? Samtidigt som att "det var så här" låter som ett avslutat kapitel och det är det ju inte.
Inför dejten tänkte jag att bästis skulle slippa hänga med flottig barnkräkskompis så jag gjorde mej till och mittpådagenduschade i raketfart med Tyra halvgråtandes i babysittern bredvid. Rena kläder på och till och med kajal och mascara. Rekordnormal.
Alice började genast lovebomba mej för att jag var så fin. (Alla borde ha en egen Alice som ger komplimanger i tid och otid.)
Arvid spärrade upp ögonen och sa: "Men mamma, det är ju inte du."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar