Arvid är fortfarande sjuk. Han har feber och har mest sovit idag. När han inte sover finns det inte mycket som är bra. Det är ett evigt gnäll och jag har honom på armen när jag plockar ur diskmaskinen, när jag lagar mat, när jag torkar av diskbänken, när jag plockar undan leksaker, när jag borstar tänderna, när jag...
Men vissa saker är omöjliga att göra med honom på armen. Då sätter jag ner honom framför en glad liten hög med leksaker och håller tummarna att han ska hugga in med ett stort leende. Men icke. Han rynkar ihop de små ögonbrynen och ser förfärligt ledsen ut, gapar stort i stum sorg första sekunden och sen kommer ljudet. Inget öronbedövande skrik utan ett gnällande ljud med en och annan hulkning som talar om hur fruktansvärt det är att sitta där, helt ensam.
Jag kissar och tvättar händerna, jag plockar upp det och det, jag öppnar burkar, jag sopar där, jag ställer upp den saken högt upp i skåpet, allt i superhjältespeed. Jag har liksom memorerat allt som ska göras med två händer och skyndar mej att göra allt på en gång för att inte Arvids mammalängtan ska bli för svår.
Och när jag lyfter upp honom igen lägger han alltid huvudet tillrätta mot min axel och blundar en stund innan han orkar vara med igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar