Jorå. Jag överlever. Lite skitförbannad emellanåt. Gråtfärdig då och då. Superfixerad HELA tiden.
Kom hem alldeles för sent. När hela jag var uppfylld av HUNGER. Sambon snackade om att tända grill och vänta vänta vänta. Jag fick nästan panik och ville bara moläta pizza eller lägga mej ner och snyfta.
Nu efteråt kan jag inte förstå hur jag kan vara så svag. Det är så himla löjligt. Mitt megajättestora problem är det larvigaste problemet i hela världshistorien.
Och när jag mår bra (läs: har nyss ätit nåt, men inte för mycket) kan jag inte fatta varför jag stoppat i mej all skit som gjort mej så här. Men fem timmar senare är all förnuft som bortblåst.
Jo. Jag vet. Det ska aldrig gå fem timmar. Jag ska ha nåt i beredskap så jag aldrig blir sådär hungrig. Men herregud. Jag är som en 3-månaders bäbis som är otröstlig till maten serveras. Jag VET ju att jag snart ska äta nåt, varför blir jag då så galen? Måste jag gå i terapi?
1 kommentar:
Fast för att vara seriös nu då, så kan det ju vara så att du kopplar ihop hungerkänslor med negativa känslor, iom att du har en tendens att tröstäta? Så när du känner hungerkänslor utan att få dämpa dem, så får du panik? Lite hobbypsykologi från mig. :) Du kan ju gå i terapi hos mig! :)
Skicka en kommentar