God natt.

Alice är mörkrädd.

Varje natt vaknar hon minst EN gång och skriker "Mamma! Mamma! Mamma!" i panik. Natt efter natt efter natt.

Förr sprang hon in till oss mitt i natten. Kröp in under täcket och la sina iskalla fötter mot mej och andades lugnare så fort hon kom intill. Mysigt men trångt. Numera är det jag eller sambon som sömnmosiga lunkar in till henne, kryper in under täcket som skulle kunna vara lite tjockare och lite bredare, lägger oss i sängen som kunde vara lite mjukare och somnar om. Mysigt men trångt, kallt och hårt.

Sambon ifrågasätter hur vi sover. Vi borde kunna sitta bredvid och få barnen att sova i sina egna sängar. Inte ta upp ur eller lägga oss i sängen utan bara sitta bredvid.

Alice ifrågasätter hur vi sover. Varför måste hon sova i sitt rum när vi andra sover i sovrummet? Kan inte hennes säng stå där?

Är det då man ska ta det där om blommor och bin? Eller är det inte så att hon har lite rätt?

Efter år av singelliv och kall säng med halvdålig sömn träffade jag The Love of My Life och kunde äntligen sova som en stock om nätterna. Varje gång han är bortrest vaknar jag av ljud eller bara av ensamheten, avsaknaden av andetag och känslan av iskalla lakan bredvid mig. Det har till och med hänt att jag hämtat ett av mina sovande barn för att undvika ensamheten.

När jag själv vet hur mycket mörkare mörkret är i ett ensamt rum, hur mycket otäckare ljuden kan låta när ingen annan hör dem, hur kan jag beordra en liten mörkrädd fyraåring som varje natt drömmer att hon blir jagad av monster, att sova i sitt rum? Medan jag själv absolut ska ligga tätt intill pappa.

Men sen är det förstås så att när alla sover i vår stora säng så är inte stora sängen speciellt stor längre. Små ben sparkar väldigt hårt trots att de är så små. Någon vill ha täcket över hela kroppen, någon annan vill inte ha täcke alls. Att ligga tätt intill är mysigt men ibland vill man bara andas ut, helt själv.

Lösning? Ingen.