Ses.

När snön vräker ner är det inte roligt att vara glasögonorm. Till och med dagisfröknarna fnissar när jag kommer in med prickiga glasögon som immar igen. Så ibland slår jag på stort och stoppar in ett par linser istället. Det är jätteskönt förutom att jag inte ser sådär jättebra och får anstränga mej vilket leder till huvudvärk.

Men i det här vädret skulle jag nog få huvudvärk hur som helst.

Lille Arvid däremot gillar inte mamsen utan glasögon. Har jag trott. Men se så enkelt är det inte. Grabben är smartare än så.


När jag tar av mej glasögonen och tittar på honom ryggar han bakåt och vill bort bort bort. Om han sitter i mitt knä har det inte varit någon fara men är han en liten bit ifrån gråter han och vill absolut inte komma till hemska mamsen.

Nu förstår jag att det inte har med glasögonen att göra. Han tycker det är otäckt när jag tittar på honom utan att se honom. Han skulle säkert reagera likadant om jag var full.


Men tänk om jag skulle råka ut för den där sjukdomen som Mary Ingalls råkade ut för i Lilla huset på prärien. Den där scenen har etsat sig fast i mitt minne.


Eller nej. Nu skulle jag skriva hur det var och inser att det enda jag minns är att Mary gallskriker en morgon när hon vaknar där uppe i våningssängen. Hon har blivit helblind. Tyvärr är det kört. Synen kommer inte tillbaka. Vackra Mary gråter och tittar sej omkring utan att se. Trevar och ramlar och har det förjäkligt. Inte ens pappa Charles kan trösta med sina jättekramar.

Så summan av kardemumman är... Ja, vad sjutton är den? Bli inte blind för det tror inte jag är så himla skitkul.

Typ.