Forever young.

Det är jätteroligt med 4åringens musikintresse just nu. Favoriten är förstås Manboy. "Trodde du jag tycker mest om Barbiegirl?" frågar hon lite uppkäftigt när jag valt fel låt på hennes playlist.

I morse lyssnade vi på radio (as always). Där spelades Kents "Skisser för sommaren". Vi diggade och sjöng med. Efteråt kände jag att det var dags för en minimusiklektion.
- Dom som sjunger heter Kent, sa jag.
- Jaha, sa Alice och sjöng med. Har han gjort en hel skiva?
- Det är en grupp. Det är flera...

...öh. Jaha. Då var man här igen. Gubbar? Nej, inte är dom väl gubbar. Killar? låter heltöntigt. Pojkar? Låter som kompisar på dagis.

Till slut valde jag ändå ordet pojkar. Bet mej i läppen skithårt som straff. Enda anledningen att jag valde det missvisande ordet var för att jag själv skulle kunna känna mej ett litet uns yngre.

Jag har svårt att förstå hur gammal jag faktiskt är. Och det skrämmer mig lite. Lite för att inte säga mycket.

När äldre människor suckat och sagt att de inte känner sig som en dag över tjugo har jag nickat leende men inte trott på ett ord.

Numera måste jag verkligen räkna innan jag förstår hur gammal jag är. När jag ska beskriva andra är det rent pinsamt.

- Hon är lite äldre, säger jag. Och sen börjar allting snurra där inne. Jag räknar och kommer fram till att "hon" är fyra år yngre än jag själv. Lite äldre my ass.