"Idag är det dagis." säger jag och Alice jublar.
Efter en stund blir hon tyst och frågar: "Är det Mulle idag?"
Jo, det är ju det. Det vill INTE Alice och gråter. Hon vill bara vara hemma. Jag försöker med att barnen snart är tillbaka igen och att hon kan leka med kompisarna då. Efter ett tag känns det rätt okej även om hon inte vill sätta på sej klänningen, inte vill äta upp mackan, inte vill gå ut för att dagis blir nånting jobbigt och tråkigt.
När vi kommer till dagis möts vi av en skock glada barn med ryggsäckar. De är på väg ut i skogen och vinkar och hejar men Alice ser bara butter ut.
Vi kommer in på avdelningen och piper in och hänger upp kläder och Alice är mig i hasorna hela tiden. "Jag vill inte att ni ska gå." säger hon med tårar i ögonen. Och mammahjärtat vill linda in henne i bäbisfilten och hålla om henne. Men det är bara att ruska av sig alla känslor, vinka glatt och försvinna ut genom dörren.
Nu vill jag tvinga fröknarna att ta med en liten Alice på Mulle också. Eller byta dagisdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar