Jag är konstant mörkrädd nu för tiden. Till och med mitt på dagen kan jag känna kalla kårar efter ryggraden när jag inbillar mej att någon ser på mej från garderobens mörker eller från dammparadiset under sängen. Jag är otroligt larvig.
Jag läser just nu värsta skräckisboken. Nu har jag blivit så skraj att jag knappt vågar läsa den men jag tänker på den konstant. "Släktet" av Guillermo del Toro och Chuck Hogan. Nummer ett i en trilogi. Det betyder att jag inte kommer kunna lägga locket på vampyrträsket förrän om ett par, tre år eller nåt, när jag läst ut sista delen. (De andra har inte kommit ut än.) Det blir jobbigt.
Och som grädden på moset eller lök på laxen eller vad man nu brukar säga så späder Alice på min mörkrädsla. Hon pratar om zombies och döda bäbisar och frågar ut mig om vad som egentligen händer när man dör.
När Arvid vaknar och är ledsen, så tror inte jag, som en normal mamma hade trott, att han har drömt någonting eller att han kanske inte sov tillräckligt länge eller att han är hungrig. Nej. Jag tycker jag ser att han tittar oroligt på någonting där borta i hörnet som inte jag kan se men som vill oss något illa.
Efter den här boken ska jag läsa något riktigt skojigt och totalt ofarligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar