In kommer Mattias och gastar att han dööör av hunger. Jag lugnar honom med att trycka en banan i handen.
- Jag ska ut och springa! säger jag glatt.
- Jaha, säger han med rynkad panna. Jag lagar maten. Och sen äter jag vare sej du är hemma eller inte.
Det är NU vi borde upptäcka att jorden snurrar baklänges. Att natt är dag och bak är fram. Att taket är golvet, att vattnet är torrt och Mattias ÄR Elin.
För exakt sådär brukar jag vara. Och Mattias brukar försöka lugna mej och tycka att en halvtimme hit eller dit med maten inte gör någon skillnad. "Men jag DÖR!" brukar jag säga i panik.
Nu är det hans tur. Det känns nästan liiiiiite rätt åt honom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar