Myntets baksida.

Att natta en 1 år och 4 månader gammal pojke är helt underbart. En kramsugen mamma får chansen att gosa, pussa och lyssna på avslappnade andetag.

Men...

Den lille pojken lägger sig tillrätta, viftar med foten en stund, rör lilla handen också blir han stilla. I högst två sekunder. Sen ska huvudet läggas tillrätta igen. Upp också ner på ett slumpvis valt ställe.

Jag åker på tjottablängare som jag tror ska ta mej med plingplongtaxi till plåsterhuset. Gång på gång på gång. Han smäller ner sitt huvud rakt på min näsa. Jag väntar på att känna den varma röda vätskan rinna ner, men ingenting händer. Fast det gjorde så ont. Han hamnar rätt på ögonbrynen. Hur kan hans lilla huvud väga så mycket? Han gör en kraschlandning rakt på munnen och jag tackar gode gud för att jag hann lägga läpparna för framtänderna. Det pulserar och jag känner hur mina vackra Mossbergsfrugeläppar förvandlas till LindaRosingtjockisar. Aj aj aj.

När nattningen är över och jag ser mej i spegeln väntar jag mej... ...ja nånting. Det syns ingenting. Samma gamla jag. Lite tröttare. Kanske början på en finne där. Men inte ett spår från smärtan jag blivit utsatt för. Jag blev nästan lite besviken.